Skogsindustri

I norra Skåne har skogen i många århundraden varit den viktigaste råvaran, förädlingen och produktionen har däremot förändrats under årens lopp.                                             

Områden förändras över tiden, produktionsinriktning och näringsgrenar avlöser varandra. I norra Skåne ersattes exempelvis järnframställning av salpetersjudning för kruttillverkning när Skåne övergick från Danmark till Sverige. Tekniska innovationer, nya energikällor eller nya transportmedel förändrar bilden ibland. Samtidigt finns det en tröghet i form av kapital bundet i byggnader och anläggningar samt ofta en fast arbetarstam. Det finns kontinuitet och förändring. I norra Skåne har skogen i många århundraden varit den viktigaste råvaran, förädlingen och produktionen har däremot förändrats under årens lopp.  

Sågning under 1700-talet.

Mekanisk sågning av virke har förekommit i Skåne åtminstone sedan 1700-talet då allmogen tilläts anlägga sågar för husbehov på krono- och skattehemman. Såghantering var framför allt en allmogenäring som bedrevs i små och primitiva ramsågar. Från mitten av 1700-talet importerades holländska, tunna sågblad med vilka det gick att såga jämnare brädor samtidigt som virkesförlusterna blev mindre. De svensktillverkade sågbladen var grova och man fick brädor "ludne som biörnar".

Från 1800-talets mitt genomgick den svenska sågverksindustrin en snabb expansion, vilket berodde på att den europeiska industrialiseringen erbjöd en i stort sett omättlig marknad för trävaruindustri. 

Sågindustrin

Byggnadsexpansionen i städer och tätorter bidrog till efterfrågan på virke och byggnadssnickerier, från Sverige exporterades trävaror i stora mått. Vid sekelskiftet 1900 var Sverige världens ledande exportör av sågade trävaror. I Skåne, med jämförelsevis små skogar, anlades aldrig några stora exportångsågar, utan här var produktionen främst för inhemskt bruk. Flottning förekom inte, eller bara i ringa omfattning, då transportsträckorna aldrig var långa och det fanns ett väl utbyggt järnvägsnät för transporter av timmer och trävaror.

De flesta sågar i Skåne var små, hade lokal avsättning och var lokaliserade till norra delen av landskapet. Ett fåtal av dessa ramsågar har bevarats, till exempel Brännestad i närhet av Stockamöllan, Gundrastorp-Ekholmen vid Vittsjö och Söndre Össjö i Örkelljunga kommun.

Ramsåg och cirkelsåg.

De flerbladiga ramsågarna liksom förbättrade kraftkällor, vattenturbiner och ångkraft, gjorde att sågindustrin och trävaruindustrin effektiviserades under 1800-talet. När elektrifieringen slog igenom på 1920- och 30-talen effektiviserades och rationaliserades driften ytterligare vid de stora exportsågarna samtidigt som det uppstod ett stort antal mindre så kallade cirkelsågverk. Dessa var spridda över hela landet och hade huvudsakligen lokala avsättningsmarknader. I Skåne förekom vid denna tid husbehovs- och legosågar samt i norra delen av landskapet även några större handelssågverk. De förra var små anläggningar med någon eller några cirkelsågar, de senare var stora anläggningar ofta med virkestorkar och hyvleri. Här skedde försågning för avsalu av timmer som förvärvats av skogsägare. Produktionen avyttrades främst inom landet som snickeri- och byggnadsvirke.   

Nedläggning av sågar

Under 1960- och 70-talen nedlades en stor del av Sveriges mindre sågverk, dit de skånska räknades. Ännu finns ett 20-tal handelssågverk i Skåne, särskilt i norra delen av landskapet. Norra Skåne ingår tillsammans med Småland i kärnområdet för snickeri- och möbelindustri, i senare tid också monteringsfärdiga hus. Snickeriindustrin uppstod på 1800-talet med modellsnickerier, byggnadssnickerier och möbelsnickerier. 

Lokalisering och specialisering

Träindustrin lokaliserades ofta vid järnväg och blev något av de nordskånska småsamhällenas signum. Företagen bidrog till tätortstillväxten vid stationerna men uppförde sällan arbetarbostäder för de anställda. I olika delar av bygden blev befolkningen specialiserad på sin särskilda nisch och ofta förknippades en produkt med en viss ort, som Bjärnum med möbeltillverkning och Lönsboda med korgflätning. Bjärnum var ett utpräglat industrisamhälle med en utveckling starkt förknippad med järnvägen och träindustrin. Järnvägen drogs fram 1890 och tio år senare uppfördes den första möbelfabriken. Befolkningen i Bjärnum mer än fördubblades under 1900-talets första hälft. Det var främst yrkeskunniga arbetare med familjer som flyttade in från grannsocknarna. I Bjärnum finns fortfarande möbel- och trähusindustri. Korgflätningen i Örkeneds socken bedrevs huvudsakligen som hemarbete. Det var bara i Lönsboda stationssamhälle som det anlades några mindre korgfabriker. Den sammanlagda produktionen var så stor att det ändå är befogat att tala om industri. 

Korgtillverkning i Örkened

I Örkeneds socken sysslade nästan alla med korgtillverkning. Spånkorgarna såldes både inom och utom landet. I dag är spåren efter tillverkningsplatserna mycket få, då man ofta satt i gårdens storstuga och flätade korgarna. Produktionen upphörde i stort sett på 1950-talet. Från 1920-30-talen uppstod i Sverige flera trähusfabriker som tillverkade småhus. Särskilt egnahem visade sig lämpliga att serietillverka på fabrik. I Skåne anlades LB-HUS i Bromölla 1957. Sedan dess har företaget levererat över 40 000 hus. Tyngdpunkten i verksamheten är LB-villor, som byggs på totalentreprenad av egen byggavdelning. I Skåne finns ytterligare en trähusfabrik i norra delen av landskapet, Älvsbyhus med en produktionsanläggning i Bjärnum. Örementhus i Eslöv tillverkar småhus i ytong och räknas inte till trähusfabrikerna. Förutom virke och snickerier av olika slag producerade skogsindustrin bland annat träull och takspån. Denna produktion skedde till största del på hantverksmässig bas. Även massafabriker och pappersbruk har trä som råvara. Detta är verkligt stora anläggningar som verkat samhällsbildande på samma sätt som sockerbruken.

Pappersbruk

I Skåne finns år 2003 ett pappersbruk, Klippans Finpappersbruk, och ett integrerat bruk med både massa- och pappersproduktion, Nymölla. Den hårda internationella konkurrensen och stordriftsfördelar ledde fram till att svensk pappers- och massaindustri fusionerades under 1980-talet, med en mängd nedläggningar som följd. I Skåne nedlades pappersbruket i Östanå och det integrerade bruket i Broby, som startat så sent som 1957 och även omfattade ett sågverk och en spånskivefabrik. 

Lästips:

Från tobakslada till stenbrott (1994). Skogen. Sveriges National Atlas (1990). Spade, Bengt: Tag hand om tekniken (1997).

__________________________________________

Exempel: Nymölla Bruk


Nymölla massafabrik invigdes hösten 1962 efter fyra års projektering och forcerat byggande. Lokaliseringen till nordöstra Skåne berodde på att det efter kriget fanns ett virkesöverskott i södra Sverige samtidigt som läget ansågs som strategiskt, nära den europeiska marknaden. Fabriken uppfördes av mäktiga intressenter och ingick i Marcus Wallenbergs sydsvenska skogsindustrigrupp. Det var landets första magnefitfabrik. Med magnefitmetoden kunde alla sorters trädslag användas, vedutbytet skulle vara större och kemikalie- och bränslekostnaderna lägre än med de konventionella sulfit- och sulfatmetoderna.

De första åren var dock svåra med teknik som inte fungerade och kostsamma driftsstörningar och driftsstopp. Nymölla Bruk gjorde miljonförluster. Verksamhetsåret 1964-65 gick företaget med vinst för första gången. För en anläggning som hade kostat 118 miljoner var ett överskott på 7 260 kronor inte så imponerande. Om Nymölla inte haft Stockholms Enskilda Bank bakom sig hade företaget inte överlevt.

Fabriken i Nymölla projekterades av Flygfältsbyrån i Göteborg medan arkitekten Ralph Erskine anlitades för att ge anläggningen en tilltalande exteriör utformning. Erskine tänkte sig fabriken som fyra stora kupoler, men detta förslag ansågs för djärvt. Uppdraget gick istället till arkitekten Arild Huitfeldt, som tidigare arbetet på Flygfältsbyrån. Av den ursprungliga fabriken syns inte mycket i dag på grund av senare tillbyggnader.

När personal skulle anställas till massafabriken lät Nymölla AB trycka upp en broschyr som delades ut på arbetsförmedlingarna i Kristianstads och Blekinge län. Nymölla tyngdes inte av gamla brukstraditioner och många av dem som anställdes var unga och rekryterades från trakten. Flera hade aldrig jobbat på en industri tidigare, och för att de skulle få ”andas fabriksluft” ordnades studieresor till bruken i Hylte och Oskarsström. Fabriksledningen menade att det skulle vara en nackdel med driftspersonal som hade erfarenhet från äldre bruk och förutfattade meningar om cellulosaproduktion. På massafabriken i Nymölla var allt nytt och annorlunda. Dessutom hade det inte funnits bostäder till ett hundratal inflyttade driftsarbetare med familjer.

I anslutning till fabriksområdet låg den lilla byn Möllehusen med ett fyrtiotal hus, från fabriksledningen var det ett krav att personal som hade jourtjänst skulle bo nära fabriken. Huitfeldt fick även uppdraget att rita de fem identiska tjänstemannavillorna, liksom disponentbostaden i Kristianstad. Även Ivetofta landskommun, som omfattade Nymölla, gjorde markförvärv och en kommunal bostadsstiftelse bildades 1959. När bostadsstiftelsen byggde tre tvåvåningshus i Gualöv blev det rubriker i Kristianstadsbladet: ”Nymöllafabriken ger upphov till Ivetoftas första höghus”.

I slutet av 1963 hade stiftelsen byggt 44 småhus och 46 lägenheter i Nymölla och 24 lägenheter i Gualöv. Kommunens invånarantal hade samtidigt ökat med 400 personer. Många av småhusen var monteringsfärdiga villor från LB-HUS i Bromölla. På bara några år hade bondbyn Möllehusen bytt skepnad och blivit brukssamhället Nymölla. Efterfrågan på villatomter i Nymölla varade inte så länge; när Centrumhuset med post, café, blomsteraffär, livsmedelsbutik och samlingslokal stod färdigt 1966 var det inte längre så många som ville bo intill sin arbetsplats.

Massafabriken byggdes ut och kompletterades med ett pappersbruk 1972. Pappersbruket specialiserade sig på kontorspapper i småark. Det var en satsning som låg helt rätt i tiden: 1974 lanserades världens första persondator och året därpå de första laserskrivarna. Därefter har massafabriken och pappersbruket utvidgats flera gånger i takt med att förbrukningen av kontorspapper ökat. Nymölla är ett av de största industriföretagen i Skåne och ingår sedan några år i det multinationella skogsindustriföretaget Stora Enso

Lästips:

Hallberg, Harriet, Magnifik magnefit, en bok om Nymölla Bruk, 2002.

Kontakt