Skogen i jordbruket

Kulturpåverkad skog

Skånsk skog är i stor del kulturpåverkad med direkta eller indirekta spår av människan. Graden av påverkan varierar i tid och rum och hänger samman med uppodling och det behov man hade av olika resurser från skogen. Bondesamhällets landskap var ett produktionslandskap med en ekonomi dominerad av mångsyssleri och självhushållning där skogen var en viktig resurskälla.
 
Skogen ingick i det mångbruk där animalieproduktionen till en del var beroende av skogen. Hamling av träd gav ett viktigt tillskott i form av lövfoder och skogen gav ollon och bete. Redan under 1600-talet var slättbygden i det närmaste uppodlad och det rådde brist på skog. Pil planterades för att hindra sandflykt samtidigt som man genom hamling fick viktiga produkter till stängsel och annat, läs mer under Pilevallar.

Ädlellöv på inägomark

Ädellövskogen var i hög grad en inägoföreteelse, det vill säga ett område som fredades från betesdjuren. Den hävdades i större delen av Skåne som skottskog, i nordost ofta som löväng. Slutna högstammiga ädellövskogar förekom nästan inte alls utan tillkom efter skiftena. I det gamla bondesamhället hindrades dock boken, liksom gran och tall, att kolonisera inägomarken. Orsaken var att den ansågs ha lågt fodervärde, skuggade mycket och hade en utarmande inverkan på marken. Den på inägomark belägna lågskogen, även kallad surskog, var särskilt värdefull för jordbrukarna och olika arter utnyttjades för olika ändamål. I Färs och Frosta härader, vångaskogarnas område, var ängarna täta av buskage och surskog då dessa värderades högre än höskörden. 

Vångaskog

Det utmärkande för vångaskogarna var att man inte hade någon högskog på utmarken utan istället stubbskog i form av stubbskottsäng eller ekskog i vångarna. Unga träd och skott avverkades regelbundet till vinterfoder, redskapsskaft, korgarbeten, bast med mera. Exempel på stubbskottäng finns i Kristinelunds lövskogsreservat och Skånes Naturvårdsförbunds gård Hörjel och att ek i form av högskog förekom på vångarna visar Askebacken med Lyby stubbskottsäng. Byar med ollonskog i mellanbygd tog emot svin från skånska slätten där utmarken tidigt odlats upp. 

Bökeskog och fälader

På utmarkerna fanns så kallad bökeskog där markägaren fick inkomster från den ollongäld djurägaren betalade för att få ha sina svin i skogen på hösten. Genom hamling av bokarna stimulerades fruktsättning, skuggning av marken minskade och därmed ökade förutsättningarna för ett rikare bete. Redan under 1700-talet var bökeskogen utglesad och avverkningen fortsatte under 1800-talet då skogen minskade i betydelse för svinproduktionen.

Många bökeskogar blev fälader, den skånska varianten på utmark, som till exempel Skrylle skog öster om Dalby. Utseendet på fälader varierar beroende på var i landskapet de är lokaliserade. En förekommande typ är ogödslad betesmark med både träd och buskar, en annan är enefäladen, som också är vanligast. Med andra världskrigets bränslebrist försvann än fler av de hamlade träden och av den kustnära fäladen kvarstår endast små rester. I ris- och skogsbygd är det i resterna av utmarken dock relativt vanligt med stora friställda bokar och fäladen har oftast en artrik flora och fauna.

Fyrreskogen (tallskogen) på utmarken i nordöstra Skåne användes mer till timmer, tjärbränning, bete, hägnadsmaterial och svedjebruk. Liksom bökeskogen var den ganska hårt utnyttjad och ersattes på sina håll av ljunghed.   

Lästips:
Emanuelsson, Urban, Claes Bergendorff, Magnus Billqvist, Bengt Carlsson & Nils Lewan: Det skånska kulturlandskapet. Årsbok för naturskyddsföreningen i Skåne 2001. Nilsson, Nils-Erik (red.): Skogen.
Sveriges Nationalatlas (1990).
Skogen i Skåne. Skånes Natur (årgång 86, 1999).

_______________________________________________

Exempel: Askebacken med Lyby stubbskottsäng


Askebacken med Lyby stubbskottsäng, naturreservat sedan 2002, är belägen på en nordsluttning ner mot Östra Ringsjön med närhet till både Osbyholm och Lyby. Området är av kulturhistoriskt värde genom att delar av området varit en så kallad stubbskottsäng med lågskog av olika träd- och buskarter, samt högskog av huvudsakligen ek. Numera är stubbskottsängen kraftigt igenväxt. Genom att rekonstruera delar av denna ängstyp kan en historisk markanvändningsform demonstreras samtidigt som den biologiska variationen ökar. Vid 1700-talets början hörde trakten till Skånes ris- och mellanbygder med vångaskog, som var ett mycket vanligt markslag på inägorna innan skiftena.

Hamlad högskog

I Frosta härad, där Lyby är beläget, var det vanligare med hamlad högskog i vång än i andra risbygder. Byn Lyby var fram till skiftena uppdelad i inäga och utmark. Inägan, som låg närmast byn, bestod av åkrar och ängar. Utmarken, betesmarken, låg en bit från byn och ägdes gemensamt av byn. Utmarken var dessutom gemensam med Sextorps, Åkarps och Brunstorps byar.

Området som nu är naturreservat var inägomark som skiftades 1813 när delar av Lyby enskiftades. Enskiftet innebar att marken i inägorna omfördelades så att varje gårds jord samlades i ett och samma skifte. Ädellövskogen i naturreservatet har troligen varit äng med träd innan skiftena. Troligen fanns här vångaskog, det vill säga ängar med både låg- och höskog. Idag finns spår i form av flera grova träd och flerstammiga träd. Stengärdsgårdarna i området tillkom troligen i samband med enskiftet för att markera de nya ägogränserna.
 
Lästips:
Skötselplan för Askebacken med Lyby stubbskottsäng, Hörby kommun, Länsstyrelsen i Skåne län 2002, 511-47206-01, 1266-208

______________________________________

Exempel: Örnanäs

Kulturreservat Skånes första kulturreservat Örnanäs i Örkened socken är beläget i gränszonen mellan barrskog och lövskog. Örnanäs var från början en ensamgård men blev två gårdar genom en fastighetsdelning 1810. De tillhörande markerna delades senare vid laga skifte 1831. Marker har senare försålts mellan gårdarna men är idag fortfarande två fastigheter, en privatägd och en i kyrkans ägo.

Landskapet

På Örnanäs finns, förutom de båda gårdarna, flertalet torp, tjärdalar, kvarnar samt ett vadställe. Odlingslandskapet kring Örnanäs har välbevarade spår av odlingsformer från början av 1900-talet och i vissa fall även från slutet av 1800-talet. Detta är en följd av att jordbruksrationaliseringen på Örnanäs avtog strax före andra världskriget och skogen tog över allt mer.

Kartstudier

I äldre kartmaterial, Buhrmans skånekarta från 1684, visas "Fÿrre skogh", det vill säga tallskog, ihela Örkened och enstaka områden med lövskog. År 1671 genomfördes en omfattande jordrevning i Skåne då bland annat jordens beskaffenhet visades men också till exempel förekomsten av ollonsvin, något som indirekt visade tillgången på ek- och bokskog. Från Örnanäs och angränsande gårdar varierar siffran mellan 40 och 100 ollonsvin, vilket motsvarar 15-50 hektar ollonskog per gård (2-3 svin/hektar). Varken Buhrmanns karta eller jordrevningen nämner något om granen. Inte heller i protokoll från Laga skifte på Örnanäs 1831 nämns någon förekomst av gran, trots att det i närliggande Kullaskogen fanns blandbestånd av tall och gran vid den tidpunkten. Det dominerande odlingssystemet i nordöstra Skåne utgjordes av ensäde, det vill säga sådd varje år, i vångarna. Den gödsel som producerades lades på vångarna och med hjälp av ek och hassel erhölls djuprotade grässvålar som kunde utnyttjas för ängsbruk.

Odlingar

Kring den ursprungliga gårdstomten finns den längsta odlingstraditionen i området, även om det varit vissa kontinuitetsbrott under tiden. Här finns hampåker, kålhage och humlehagar. I den gårdsnära inägomarken finns gott om äldre, hamlade träd som lind, ask och björk och som direkt knyter an till den hävdade lövängen. Ensädesbruket kompletterades med svedjning på utmarkerna med bränning, odling, slåtter eller bete, igenväxning och därefter svedjning igen. På Örnanäs finns spår av svedjning i tre områden, alla i anslutning till inägomark. Granen vandrade in på svedjefallen men bekämpandes på både vångar och utmarker.

Bruk av skogen

Efter att svedjandet upphört och skogsbete minskat kom granen att så småningom dominera skogarna. På Örnanäs etablerades mycket gran efter att mycket tallskog föll en vinterstorm 1902. Som all annan utmark har området varit hårt utnyttjat genom svedjebruk och skogsbete så länge någon varit bofast på Örnanäs. Skogsbete fortsatte in på 1960-talet då nötkreatur gått på nästan hela privata gårdens utmark. Byarna i Örkened karaktäriseras av ädellövskogar på tidigare inägomarker och barrskog på utmarken, tidigare dominerande av tall och idag av gran. Det var först under senare delen av 1900-talet som den konventionella odlingen vikit för skogsbruket.

Olika bruk på de båda gårdarna.

På den privatägda gården på Örnanäs finns inga trädplanteringar utan skogen har uppstått genom naturlig föryngring. På den andra gården, kyrkans, finns dels granplanterade före detta åkrar, dels gran- och tallplanterade hyggen. Den dominerande skogstypen är en barrblandskog, grandominerad, men med ett stort inslag av tall men också ek, bok, björk och hassel. Denna skog har kommit ur betesskog och gamla svedjeland och innehållet här och där rester av en tidigare öppnare mark med ljusare förhållanden. I det ädellövsbestånd som dels finns nära gårdsmiljöerna och dels ute i området på gammal inägomark finns en mer ängsartad flora. De planterade barrskogspartierna visar en mer trivial flora.
 
Lästips:
Ulla Berglund, Ingvar Olsson & Kenth Ljungberg: Örnanäs - en presentation. Alternativa brukningsformer i känsliga miljöer, 1994

Kontakt