Skog och bebyggelse

Skogen har alltid varit en viktig tillgång, som förutom virke till husbygge bland annat gav bränsle, bete, tjära och material till verktyg.                                             

Skogen har alltid varit en viktig tillgång, som förutom virke till husbygge bland annat gav bränsle, bete, tjära och material till verktyg. Skogsarealen minskade under 1600- och 1700-talen genom att allt mer mark började brukas. Det blev brist på skog i södra delarna av Sverige. Bönderna klagade på att det inte fanns tillräckligt med timmer till byggnation. Efter att Skåne blivit svenska 1658 satsade den svenska statsmakten på att motverka skogsbristen i länet. Lövskogen hade trängts undan av åkrar och betesmark och även i de norra delarna av Skåne var tillgången otillräcklig. Granskogen, som spreds norrifrån, nådde inte Skåne förrän mot slutet av 1800-talet. Under 1900-talets första hälft planterades stora arealer granskog.
 
Landskapet och dess förutsättningar har alltid haft stor påverkan på människors boende. Näringsfångsten har styrt bebyggelsens lokalisering. Skånes norra delar grundade sin hushållning främst på skogsbruk men även på boskapsskötsel. Det var för skogen som hemman beskattades. Skogsprodukter och timmer såldes eller byttes sedan mot säd och annat. 

Regionala skillnader

Sverige har stora regionala skillnader gällande byggnadstyper, gårdstyper och bybildningar. Tillgången på skog har bestämt byggnadstyp och konstruktion. Etnolog Åke Campbell delade i början på 1900-talet in Skåne i tre bygder: slättbygd, risbygd och skogsbygd. Bebyggelsen i nordöstra Skånes skogsbygd kom att skilja sig från den på de sydvästra slätterna. Linnés iakttagelse var att "stugorna voro här inrättade alldeles som i Småland". Gårdarna i norra Skåne förlades glest och tillgången på virke utnyttjades i konstruktionerna. I skogsbygden byggdes husen till största del i skiftesverk men längst i norr där tallskog blev vanligare förekom en kombination med knuttimring. Det var främst boningshusen som timrades. Även om knuttimring inte är det mest karaktäristiska för Skåne så finns här en lång tradition i timring. 

Knuttimring och skiftesverk

I risbygden kunde knuttimring, skiftesverk såväl som korsvirkeskonstruktioner förekomma. I skiftesverk kunde man även ta tillvara på tjocka och ojämna stammar som är typiskt för ek. De klövs till tunnare plank och fogades sedan in mellan spårade stolpar. De längsta delarna användes till syllen (den nedersta timmerstocken). Slättlandskapet i syd dominerades av korsvirkeshus, där facken i virkesstommen fylldes med bland annat lera. Regionalt sett förekom även skillnader inom de olika konstruktionerna på grund av virkestillgången. Korsvirkeshuset i södra Skåne saknade till exempel ofta syll och hade glest mellan stolparna men ju större tillgången på skog var desto grövre timmer användes och desto mer gedigen blev konstruktionen. Allmogen förespråkade knuttimring framför skiftesverk och korsvirkeshus, men tillgången på skog var det som till sist fick avgöra vilken konstruktion man använde sig av. Under 1700-talet blev tillgången på virke sämre och priset steg. Särskilt dyra blev lövträd. De knuttimrade husen kom att ses som ståndsmässiga. På 1730-talet började furu användas bland annat i syllen där ek annars var vanligast. Detta förekom även i länets skogsbygder. I de södra skogsbygderna och risbygden fick man ta efter södra Skånes byggnadstradition när skogsbristen blev påtaglig. Korsvirkeshusen blev allt mer vanliga. 

Gårdstyp

I Skåne dominerade den sydsvenska gårdstypen som bestod av en fyrlängad gård som omgärdade en gemensam fä- och mangård. Norrut i Sverige var fä- och mangård vanligen skilda åt genom antingen en ekonomibyggnad eller bara en hägnad. Det sydgötiska huset, även kallat högloftstuga, har en tradition sedan medeltiden i Skånes skogsbygder. Den låga ryggåsstugan hade på ena eller oftast på båda gavelsidorna en högre loftbod, härbergshus. Byggnaden timrades vanligen i fur med eksyll, ibland helt i ek. Boningshuset låg oftast i öst-västlig riktning. 

Hägnader

Hägnaderna i skogsbygden var ofta primitiva och kunde gå under benämningen bråtegärden, risbråte eller risgärde. Det förekom stengärden men vanligt var att hägnaderna bestod av material från skogsröjning, spillvirke eller slån.

Ensamgårdar och små byar.

Små byar och ensamgårdar är karaktäristiska för skogsbygden. Detta på grund av att den odlingsbara marken varit begränsad. Skiftena under 1800-talet påverkade inte skogsregionens bebyggelse nämnvärt. Skiftena fick större betydelse för uppdelningen av skogen. Hemmansklyvning var inte heller vanligt förekommande. Två ensamgårdar belägna i nordöstra Skåne är byggnadsminnen, Sporrakulla gård nordost om Sibbhult i Glimåkra socken och Ballingstorpsgården norr om Kristianstad (se vidare exemplet Ballingstorp). Sporrakullagården är huvudsakligen från 1700-talets första hälft. Som många andra gårdar i denna bygd så är boningshuset knuttimrat medan övriga byggnader är uppförda i skiftesverk. 

Lästips:

Böndernas bygge. Traditionellt byggnadsskick på landsbygden i Sverige, Finn Werne, 1993
Skånska korsvirkeshus, Paul Hansson, I: "Tradition i trä. En resa genom Sverige", 2002.
Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet, Åke Campbell, 1928

Kontakt