Kyrkogårdar

Under medeltiden var kyrkogården ofta vildvuxen och bevuxen med högt gräs. Klosterväsendets trädgårdar kom senare att få ett visst inflytande på kyrkogårdarna, liksom på den övriga trädgårdsutvecklingen.

Skillnaden mellan en kyrkogård och en begravningsplats är att den förstnämnda ligger vid en kyrkobyggnad. Följande text syftar både på kyrkogårdar och begravningsplatser. Ända sedan kristendomens införande runt 1000-talet har begravningar skett i anslutning till kyrkobyggnaderna, men kyrkogården som vi känner den idag har utvecklats under de senaste 200 åren.

Under medeltiden var kyrkogården ofta vildvuxen och bevuxen med högt gräs. Klosterväsendets trädgårdar kom senare att få ett visst inflytande på kyrkogårdarna, liksom på den övriga trädgårdsutvecklingen.   

Den planerade kyrkogården

Fram till 1800-talet var den planerade vegetationen på kyrkogården näst intill obefintlig. Till en början planterades träd i tron att de skulle ha en positiv hälso- och hygienpåverkan. År 1815 lagfästes en förordning med nya anvisningar för kyrkogårdar och begravningsplatser. De skulle anläggas utanför städer och byar och vara uppbyggda med kvarter, gångar och trädplanteringar. Stadskyrkogårdar avskaffades eftersom de ansågs ohygieniska och troddes orsaka vattenföroreningar. Detta var något som Martin Luther förespråkat redan på 1500-talet.

Kyrkogårdens avgränsning har varit viktig för att markera den vigda jorden. I Skåne var omgärdningarna liksom stigluckorna uppförda av sten.  Från mitten av 1800-talet började man anlägga kyrkogårdar med influenser från engelska parker och en bit in på 1900-talet utvecklades skogskyrkogården som tog tillvara på platsen topografi och befintliga växtförhållanden.

I Skåne har ängen och vattnet varit förebilder. Dagens kyrkogård kännetecknas ofta av strävan efter rationell skötsel och framkomlighet för moderna trädgårdsmaskiner. En tendens är att grusgravar sås igen och gravplatsomgärdningar i form av buxbomshäckar och stensocklar avlägsnas.  

Gravkor och gravplatser

Att bli begravd inne i kyrkan, så nära koret som möjligt, ansågs länge vara särskilt fint. Från 1815, när man inte längre tillät begravningar inom kyrkans murar, ville man bli begravd så nära kyrkans södra vägg som möjligt, helst så nära att det vigda vattnet från kyrkotaket kunde droppa ner på gravplatsen. Även gravkor i anslutning till kyrkobyggnaden uppfördes. Man undvek i möjligaste mån att begrava norr om kyrkan eftersom det var mörkrets sida.

Den medeltida kyrkogården var först indelad efter byalag men senare kom man att begrava varje hemman för sig. Befolkningen ur de lägre samhällsklasserna begravdes i allmänningar på kyrkogården. Sällan var det tal om någon betydande gravvård utan gravplatsen märktes ut av en gravkulle eller ett träkors. Det var vanligt att man begravde i skift, vilket innebar att man begravde de avlidna bredvid varandra tills allmänningen blev full och då kunde man börja om från början igen. De ben man grävde upp samlades i ett så kallat benhus fram till slutet av 1700-talet. 

Gravvårdar

Idag begraver man på olika gravdjup. Gravvårdarna har förändrats under lång tid och följt skiftande stilriktningar. De äldre hantverkstillverkade gravvårdarna har ersatts av masstillverkade. Vården har länge symboliserat den avlidnes status. Under 1800-talet, då det blev allt vanligare att även lägre samhällsklasser började resa gravvårdar, manifesterade de högre stånden sin ställning genom allt mer monumentala gravplatser, ofta omgärdade av gjutjärnsstaket. Det blev också vanligt med titlar på gravstenar. Detta gör att man kan utläsa en orts näringsstruktur på kyrkogården.
 
Dagens gravvårdar har ofta en homogen och återhållsam utformning. De kristna symbolerna har i allt större utsträckning kommit att ersättas av sekulariserade symboler. Brännande av lik förekom under förhistorisk tid men förbjöds i och med kristendomens införande. Under 1900-talet har kremering återigen blivit vanligt förekommande. År 1958 infördes bruket med jordfästning i minneslundar. Detta gravskick grundar sig i tanken om allas likhet och anonymitet inför döden. 

Mångkulturella begravningsskick

Dagens mångkulturella samhälle omfattar flera olika religioner, som var och en har sina traditioner gällande begravningsskick. Särskilda begravningsplatser för personer med en annan trosbekännelse än majoritetsbefolkningen har anlagts. På kristna kyrkogårdar finns ibland ett område avsatt för andra trosamfund.

Det finns särskilda judiska/mosaiska begravningsplatser i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Karlstad och Karlskrona. En judisk begravningsplats ska ligga avskild från bebyggelse, alltså inte i närheten av synagogan. Den ska också vara ett slutet område. Gravplatserna är permanenta och får inte upplåtas på nytt. Kremering strider mot den judiska trosuppfattningen. På S:t Pauli kyrkogård i Malmö finns en avgränsad del, som utgör judisk begravningsplats. En ny judisk begravningsplats etablerades i Malmö 1978. Inom den ortodoxa tron, liksom inom den judiska, förekommer inte kremeringar eftersom det strider mot den religiösa uppfattningen. 
  
Enligt ortodoxt kristen tro skall den avlidne begravas så fort som möjligt, helst på tredje dagen efter dödsfallet eftersom Jesus Kristus uppstod då. Begravningen ska helst äga rum i en ortodox kyrka eller ett ortodoxt kapell. Ett träkors placeras på graven i väntan på en permanenta gravvård. I Malmö finns en ortodox begravningsplats på Östra kyrkogården.

Inom islam är det viktigt att muslimer begravs bland trosfränder. Den muslimska begravningsplatsen ska vara tydligt avgränsad och ha egen ingång eftersom besökarna inte vill passera andra trossamfunds gravplatser. Den avlidne muslimen nedläggs i graven på höger sida med ansiktet mot Mecka. Begravningar ska ske i jungfrulig jord; gravplatser upplåts alltså inte på nytt. I Malmö anlades en muslimsk begravningsplats 1974. Den finns på Östra kyrkogården, inte långt från moskén. En muslimsk begravningsplats, liksom den judiska, kännetecknas av enkelhet.

Kontakt