Navigering, ledning och säkerhet på havet

Vattenlederna var länge de främsta kommunikationsvägarna innan järnvägs- och landsvägstransporter tog över. Sjöfarten bestod i huvudsak av handelsresor som ombesörjde import respektive export av olika varor.                        

Under 1600-talet intensifierades sjöfarten. I samband med detta följde ökade krav på sjösäkerheten och möjligheten att kunna segla under hela dygnet.

Den skånska kusten ansågs särskilt farlig då den till stora delar var både låg och långgrund. Fyrväsendet i Sverige började utvecklas vid denna tid och det centrala Lotsverket, med ansvar för bland annat fyrväsendet, bildades. Danskarna hade dock redan tidigare uppfört fyrar i Skåne. 

Falsterbo och Kullens fyrplatser

Den första fyren byggdes vid Falsterbo under 1200-talet. Även Kullens fyr, med ursprung i 1500-talet, uppfördes av danskar. En omfattande expansion av fyrväsendet genomfördes under senare hälften av 1800-talet, då också många bemannade fyrplatser anlades.

Den tilltagande handeln och de allt större och dyrbarare fartygen medförde ett ökat behov av säkerhet och nya fyrplatser. Fram till dess hade det i Skåne endast funnits några enstaka fyrplatser och ett begränsat antal sjömärken längs kusten. 
 

Navigering förr

De mest betydelsefulla farlederna kunde vara markerade med tända eldar. Ibland använde man sig även av flytande sjömärken i form av till exempel tunnor. Därutöver var sjöfararna hänvisade till egen förvärvad kunskap och att följa olika riktmärken på land som kyrktorn och naturliga formationer i landskapet.

Ett tydligt sjömärke i västra Skåne var Kärnan i Helsingborg, och i öst utgjorde kyrktornet i Åhus ett viktigt kännetecken. Fyrarna som uppfördes var i regel bemannade medan andra sköttes på annat sätt. 

Skånes fyrar

I Skåne har det funnits ett tiotal bemannade fyrar längs kusten, de flesta anlagda under 1800-talets senare hälft. Dessa fyrar uppfördes huvudsakligen av Lotsverket, som senare bytt namn till Sjöfartsverket. Vid slutet av 1800-talet fanns det sammanlagt cirka 100 bemannade fyrar i Sverige. Vid sidan av de fyrar som uppfördes av Lotsverket, anlades och förvaltades led- och hamnfyrar av vissa städer. Sådana fyrar anlades till exempel i Malmö hamn och i Landskrona. Därutöver har det även funnits fyrar som uppförts på privata eller lokala initiativ. De första fyrarna eldades med ved eller stenkol. De var inte särskilt pålitliga eftersom ljusstyrkan ofta var ojämn och dålig. 

Utveckling av fyrtekniken.

Under 1700- och 1800-talen utvecklades fyrtekniken och ljuset förstärktes med hjälp av speglar. Fyrarna blev oljeeldade och genom roterande fyrapparater kunde de olika fyrarnas ljus skiljas från varandra. Efterhand utvecklades gasdrivna fyrar och sedan kom elektriciteten. Den första fyren med elektriskt ljus i landet uppfördes i Helsingborg 1923. I slutet av 1900-talet har den nya fyrtekniken och utvecklandet av satellitnavigering medfört att fyrarna automatiserats. Fyrplatserna har mekaniserats och övervakningen av fyrarna sker numera genom årlig tillsyn. 

Lots och sjöräddning

Vid sidan av fyrväsendet är även lots- och sjöräddningsväsendet av stor betydelse för säkerheten på sjön. Sjöfartsverket ansvarar för statens uppdrag vad gäller samtliga dessa tjänster. Redan innan lotsväsendet utvecklades fanns vägvisare för sjöfarten i form av de vikingatida så kallade sundspanarna, eller särskilt utsedda män ombord på fartygen.

Orden lots och lotsning började användas under 1600-talet, då också den första lotsförordningen kom. Särskilda förordningar beskrev hur lotsning skulle bedrivas. För uppdragen var lotsen tvungen att hålla med egen båt, och erhöll fast ersättning för varje lotsning. De äldsta lotsplatserna i Skåne fanns i Landskrona, Ven, Ystad och Åhus. Efterhand anlades fler lotsplatser i bland annat Höganäs, Kullen, Domsten, Råå, Helsingborg, Malmö, Simrishamn och Skanör. På många ställen fanns gemensamma fyr- och lotsplatser.

Malmö och Helsingborg räknades under slutet av 1800-talet till landet största lotsplatser med mer än tusen lotsningar per år. Skåne ingår idag i Sydkustens sjötrafikområde, ett av Sveriges åtta sjötrafikområden. Inom området finns fyra lotsstationer som ombesörjer lotsningen i länet.

Livräddning

Livräddningsväsendet började organiseras vid mitten av 1800-talet, då landets första två livräddningsstationer uppfördes i Mälarhusen och Brantevik. Under 1800- och 1900-talen inträffade en mängd strandningsolyckor längs den skånska kusten, vilket resulterade i att fler livräddningsstationer anlades. De återfanns bland annat i Arildsläge, Viken, Falsterbo, Torekov, Höganäs, Helsingborg, Sandhammaren (ersatte Mälarhusen), Ängelholm, Ystad och Skanör. Vid livräddningsstationerna fanns särskild personal anställd. Utrustningen på stationerna varierade. Vid vissa räddningsstationer fanns såväl båtar som raketapparater, medan andra endast försågs med raketapparater.

Sjöräddningsväsendet är idag organiserat med ett antal räddningsenheter inom varje sjötrafikområde, i stället för särskilda livräddningsstationer med anställd personal. Sjöräddningen samverkar dessutom med en mängd olika institutioner och myndigheter. Därutöver finns helikopterberedskap vid ett antal platser i landet. Sjöfartsverket samarbetar även med Sjöräddningssällskapet. Deras verksamhet finns spridd över hela den svenska kusten. 

Lästips:

Thunman, Dan: Sveriges fyrplatser - en bebyggelsehistorisk dokumentation av f.d. bemannade fyrplatser anlagda under lotsverkets tid (2000). Ahlström, Claes: Åhus lotsplats (1993). Ask, Victoria och Maria Sidén: Fyrguide: från Kattholmen till Smygehuk (2000).

Kontakt