Kuststäder

Flera städer etablerades längs den skånska kusten under medeltiden, då läget var gynnsamt för handel och strategiskt ur försvarssynpunkt. Flera städer etablerades längs den skånska kusten under medeltiden, då läget var gynnsamt för handel och strategiskt ur försvarssynpunkt. Handeln med jordbruksprodukter, sill, järn och salt expanderade, mycket tack vare Hansan.

De medeltida stadsbildningarna längs Skånes kust var Åhus, Simrishamn, Ystad, Trelleborg, Falsterbo, Skanör, Malmö, Landskrona, Helsingborg, Luntertun/Ängelholm och Båstad. Ytterligare tre medeltida stadsbildningar, Lund, Tommarp och Vä, var belägna mindre än en mil från kusten. Under 1200- och 1300-talen upplevde särskilt Skanör och Falsterbo en högkonjunktur genom den rika sillförekomsten.  

Sillfisket och dess effekter.

Städerna var centrum för den nordeuropeiska handeln med fisk, Skånemarknaden. Med sillfiskets och Hansans nedgång i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet försvann basen för de båda städernas ekonomi. Ett synligt spår av detta är det stora kor som under "de goda åren" byggdes till Skanörs kyrka. Även resten av kyrkan skulle byggas ut, men det genomfördes aldrig.

Tillbakagång i städerna

Sillfiskets tillbakagång, reformationen, det nordiska sjuårskriget (1563-70), de dansk-svenska krigen under 1600-talet och tullgränsen i Öresund från 1658 drabbade städerna hårt. Flera av dem förlorade sina stadsrättigheter under 1500- och 1600-talen.

Handel skulle av skattemässiga skäl bedrivas inom eller genom städerna. Ett problem var dock avsaknaden av hamnar, eftersom en stor del av transporterna gick sjövägen. Av städerna var det enbart Landskrona som hade en naturlig hamn. Vid andra städer anlades brygga eller skeppsbro i ganska grunda vatten, vilket innebar att gods fick lastas och lossas från flatbottnade båtar och höghjulade vagnar som led mellan fartyg och land.   

Malmö som kuststad

I Malmö påbörjades arbetet med att anlägga en hamn 1775. Under 1800-talet byggdes moderna hamnar i alla kuststäder, Öresundstullen avskaffades 1857 och handeln ökade. Vid mitten av 1800-talet levde cirka tio procent av Skånes befolkning i städerna. De flesta städer var små och kunde nästan ända fram till sekelskiftet 1900 expandera inom sina medeltida gränser.

Under senare hälften av 1800-talet ökade dock befolkningen påtagligt, bland annat genom inflyttning av obesuttna från landsbygden. Dessa behövdes i städernas nya industrier. Malmö hade färre än 5 000 invånare år 1800, ett sekel senare var invånarantalet uppe i 60 000 (och vid senaste sekelskiftet var befolkningen i Malmö drygt 260 000). Malmö blev ekonomiskt centrum för hela Sydsverige och från staden exporterades spannmål, smör, kött och levande kreatur.

Staden blev också något av industriellt centrum för tekoindustri, metall- och verkstadsindustri och byggindustri. Det geografiska läget bidrog också till att göra Malmö till en inkörsport för kulturella och ideologiska impulser från det kontinentala Europa. De socialistiska idéerna etablerades till exempel tidigt i Malmö.

Helsingborg

Helsingborg genomgick en liknande utveckling med drygt 1 700 invånare år 1800. Hundra år senare hade staden cirka 25 000 invånare, modern hamn, flera järnvägar, sockerfabrik, valskvarn, superfosfatfabrik, gummifabrik, slakteri och bryggeri. Sveriges första ångfärjeförbindelse med utlandet öppnades 1892 mellan Helsingborg och Helsingör. 

Fler skånska kuststäder i tillväxt.

Flera andra kuststäder genomgick en liknande, om än inte lika snabb, tillväxt under 1800-talet: invånarantalet ökade, hamnar byggdes, industrier etablerades och järnvägar öppnades för både gods- och persontrafik. Ängelholm och Simrishamn fortsatte dock att vara småstäder, båda med drygt 2 000 invånare vid sekelskiftet 1900. Även i dessa städer fanns dock en del industri, järnvägar och hamn.

Skanör och Falsterbo hade slagits samman till en stad 1754. Vid sekelskiftet 1900 fanns här drygt 900 invånare. En fiskehamn hade anlagts i Skanör, men industri saknades och urbaniseringen tog egentligen inte fart förrän under efterkrigstiden.

Under 1900-talet har kuststäderna fortsatt att växa, men själva anknytningen till vattnet har i flera fall försvagats. Ut- och inskeppning av gods, liksom yrkesfiske, är koncentrerat till några få hamnar, samtidigt som gamla hamn- och industriområden delvis omdanats till exklusiva bostadsmiljöer. Numera värdesätts vattnet kanske mest för rekreation i form av bad, sportfiske och segling.

Lästips:

Skansjö, Sten: Skånes historia (1997).

Kontakt