Militära boställen

Ryttmästarbostället i Köpinge, byggnadsminne

När Sverige fick en "yrkesmilitär" i samband med indelningsverket (1682 -1901) blev det nödvändigt att försörja och logera soldaterna. Den övervägande delen av armén saknade permanenta förläggningar, det vill säga kaserner.

Sådana fanns enbart för värvade förband; för Skånes del i Landskrona och Kristianstad. Visserligen hade militärhemman funnits tidigare, men vid slutet av 1600-talet genomfördes systemet fullt ut. Huvuddelen av armén bestod av indelta infanteri- och kavalleriförband, vars befäl bodde på Kronans befälsboställen medan manskapet bodde på roteböndernas soldattorp.

Roteindelning

Landsbygdens hemman indelades i rotar. Två hemman (vilket kunde vara fler än två gårdar!) bildade en rote, som skulle rekrytera och försörja en soldat. Vanligen skedde detta genom att soldaten försågs med ett torp och på så vis själv kunde arbeta för sitt uppehälle. Ett soldattorp var i princip ett mindre jordbruk med fähus, lada och ett mindre stycke jord. Soldaten erhöll även en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete för djuren samt rätten att låna häst som dragdjur. De naturaprodukter som soldaten tilldelades kallades "hemkall" och reglerades i soldatkontraktet.

Rotebönderna skulle presentera en ny soldat när den tidigare innehavaren hade fått avsked, stupat eller hamnat i fångenskap. Soldattorpen var små, vanligen 7 x 5 meter, och i en stor del av landet uppförda i timringsteknik. Några typritningar på soldattorp framställdes aldrig, då det inte var meningen att de skulle avvika i utseende eller storlek från andra torp i samma trakt. På ena gaveln hängde rotetavlan med kompaniets namn samt soldatens nummer och ibland även hans namn. Rotetavlorna kallades ofta för soldatbrickor eller soldattavlor.

Förutom de vanliga soldattorpen fanns särskilda ryttartorp för kavalleri och båtsmanstorp för örlogsflottans manskap. Soldaten var tidvis borta från soldattorpet under längre perioder. Detta berodde inte enbart på krigstjänstgöring, utan även i fredstid i samband med övningar eller arbetskommenderingar. Det var då soldathustruns ansvar att sköta barn, djur, byggnader och jordbrukssysslor. Soldaten var skyldig att underhålla byggnaderna och bruka jorden och på så vis beroende av en hustru. För att få gifta sig måste soldaten inhämta kaptenens tillstånd.

Högre befäl tilldelades större bostäder med större jordbruksareal. Kronans befälsboställen uppfördes efter typritningar av Erik Dahlbergh från 1687. Dahlbergh använde sig av enkelstugans eller parstugans planlösning för korpraler och kompaniofficerare samt en större byggnad med sexdelad plan för majorer och överstar. Boställena skulle rödmålas enligt en fallande skala med såväl bostad och ladugård rödmålade för de högsta officerarna, ned till korpralernas hus, där endast knutarna rödmålades.

Till bostäderna hörde lada, stall, fähus, svinhus samt åkrar och ängar. Officerarna var skyldighet att se till att de boställena underhölls. Vid avflyttning skedde husesyn och vid försumlighet kunde höga böter utdömas. Kring 1730 framtogs nya ritningar till nya underofficers- och officersboställen. För lägre befälsbostäder kvarlevde dock traditionen från Erik Dahlberghs tid i form av låga timmerhus med inklädda knutar under ett torvtäckt sadeltak. För högre officerare - från kapten och uppåt - gjorde stadsarkitekten i Stockholm, Johan Eberhard Carlberg, typritningar på boställen med en mer imposant karaktär. Dessa boställen ansågs dock för dyra att uppföra och 1731 reviderades boställsförordningen, så att mindre kostsamma byggnader tilläts. Från 1739 godkändes avvikelser för skånska befäl och boställena anpassades till den skånska längans hustyp, som grundades på dansk byggnadstradition. I Skåne förekom det även att bostäderna uppfördes i lerklining eller tegel och inte som i resten av landet i trä. En ny boställsförordning utfärdades 1752. I denna godkändes, med hänvisning till virkesbristen, att även sten- eller tegelhus med tak av tegelpannor uppfördes för officerarna i resten av landet. För ritningarna svarade slottsarkitekten och överintendenten Carl Hårleman. Stenhusen var i allmänhet tre gånger så dyra som trähusen att uppföra och av denna anledning upphävdes 1752 års förordning redan 1770. I slutet av 1700-talet framtogs flera olika typritningar för olika boställstyper.

Genom 1833 års lönereform för den indelta armén fick en rad befattningshavare kontant lön istället för boställsförmån. Därefter upphörde det militära boställsbyggandet successivt och de befintliga boställena utarrenderades. År 1875 avvecklades det indelta lönesättet för arméns befäl slutgiltigt. De återstående boställena övergick till Domänverket, som utarrenderade eller sålde dem. Genom beslut av 1901 års riksdag infördes efter kontinental förebild en härordning med en värnpliktsarmé, vilket innebar slutet för den indelta armén. Soldattorpen övergick i civil ägo. I Skåne fanns det färre soldattorp än i andra delar av landet. Orsaken till detta var att infanteriregementena sattes upp relativt sent och särskilt i slättbygderna hade soldaterna istället egna gathus. Det är osäkert om något soldattorp finns kvar på ursprunglig plats i Skåne. I Gärds Köpinge söder om Kristianstad finns ett bevarat ryttmästareboställe, uppfört efter Hårlemans ritningar.

Lästips:

Berg, Ejnar: Kaserner, baracker och hyddor (1981) Ericson, Lars: Svenska knektar (1997)

Kontakt