Kasernetablissement

Soldaters behov av logi kan tillgodoses genom inkvartering eller kasernering. Inkvartering är det äldsta och tidigare också det vanligaste sättet att hysa värvade trupper.                                             

Invånarna i fästnings- och garnisonsstäder drabbades hårdast av denna pålaga. För att undslippa detta intrång förekom det att städernas borgare uppförde och underhöll kaserner eller baracker. Kasernering, det vill säga en permanent eller långvarig förläggning i för ändamålet uppförda byggnader, var sällsynt före slutet av 1800-talet. Ännu i början av 1900-talet fanns det "grundmurade" kaserner endast i Stockholm, Karlskrona samt i de befästa städerna Kristianstad och Landskrona. De militära kasernetablissementens tre stora byggnadsepoker inträffade i samband med 1892 och 1901 års härordningar och vid tiden för andra världskriget.  

Värnpliktsarmé 1872-

Uppförande av hela kasernetablissement sammanfaller med värnpliktsarméns införande 1872 och indelningsverkets avskaffande 1901. Vid denna tid hade man börjat inse hygienens betydelse för hälsotillståndet och åtgärder vidtogs för hur soldaternas förläggningar, kosthåll och beklädnad borde organiseras. Hygieniska aspekter framtvingade lägre förläggningstäthet, tvättmöjligheter och från logementen avskilda utrymmen för bland annat utspisning, materialvård och förvaring. Detta fastställdes av Kungl Maj:t i en normförteckning, kallad 1883 års kaserneringstabell.

Även estetiska aspekter skulle naturligtvis beaktas när staten byggde. När det gällde krigsmaktens byggnader bestod den estetiska kvalitén av goda relationer mellan den enskilda byggnadens funktion, konstruktion och arkitektoniska uttryck och de olika byggnadernas inbördes placering.

Skånska anläggningar

Kasernetablissementen som uppfördes efter 1892 års härordning präglas av strikt planläggning och saklighet, även om exteriörerna ofta blev påkostade och pompösa. I Skåne uppfördes Wendes artilleriregemente (södra kasern) i Kristianstad, Skånska dragonregementet i Ystad och Kronprinsens husarregemente i Malmö efter 1892 års härordning. För ritningarna svarade arkitekten Erik Josephson och hans ritbyrå vid Kungliga fortifikationen. I och med antagandet av 1901 års härordning och den mängd kasernetablissement som enligt denna skulle byggas krävdes ökad kapacitet.

Mellan 1907 och 1925 var det Arméns kasernbyggnadsnämnd, även den ledd av namnkunniga arkitekter, som stod för ritningarna till flertalet kasernetablissement. 1901 års härordnings byggnadsprogram kom att omfatta uppförande av 44 nya kasernetablissement, utvidgning av 12 äldre, tillbyggnad av 27 mötesplatser samt ett 70-tal andra byggnader.

Strikt planlagt

I Skåne anlades Wendes artilleriregemente (östra kasern) i Kristianstad, Skånska trängkåren i Hässleholm, Skånska husarregementet i Helsingborg och Norra skånska infanteriregementet i Kristianstad efter 1901 års härordning. Anläggningarna uppfördes enligt ett strikt mönster med vanligtvis rektangulär kaserngård omgiven av kaserner och med ett kanslihus i mittaxeln mellan två kaserner. Det blev också vanligt med stora så kallade ekonomibyggnader centralt placerade på kaserngården. I dessa byggnader förlades bland annat kök, matsal, tvättinrättning, varmbadhus, olika förråd, med mera.

Bostäder uppfördes

På 1910-talet började man också uppföra bostäder åt underofficerare i form av tvåfamiljshus av villatyp utanför själva kasernområdet. Detta kan iakttas i exempelvis Kristianstad då Norra Skånska Infanteriregementets kasernetablissement byggdes 1920-23. Även i Lund påbörjades byggandet av en kasernanläggning kring 1920, men 1925 års härordning medförde en bantning och modernisering av krigsmakten så planerna fullföljdes aldrig. Det påbörjade men aldrig realiserade kasernetablissementet byggdes i stället färdigt som så kallad "sinnesslöanstalt" (Vipeholm).

1940-talet

1941 års försvarsutredning medförde åter ett stort byggnadsprogram med ett 10-tal nya kasernetablissement för flygvapnet och de nya vapenslagen pansartrupperna, luftvärnet och signaltrupperna. En militär byggnadsutredning tillsattes för att utarbeta typritningar på uppemot 100 olika byggnader. Standardkaserner omfattade två våningar och blev förhållandevis mindre än äldre kaserner. Anledningen till detta var framför allt att kasernetablissementen från luften inte skulle kunna skiljas från civil bebyggelse. Detta kan iakttas exempelvis i Skånska luftvärnskåren (Lv 4) i Malmös östra utkant.

Efter 1953 anlades inga nya kasernetablissement i Skåne, men flera har utökats med kompletteringsbebyggelse. Efter 1989 (Berlinmurens fall) och 1991 (Sovjetunionens sammanbrott) har det svenska försvaret genomgått en omfattande nedbantning och flertalet kasernetablissement i Skåne används nu för civil verksamhet.
 
Lästips:
Mats Ahnlund: "Kasernbyggnadsnämnden och dess arkitekter" i: Bebyggelsehistorisk tidskrift, (nummer 20, 1990) Berg, Ejnar: "Försvarets förläggningsbyggnader under 300 år" i: Arkitektur (nummer 2, 1975) Berg, Ejnar: Erik Josephson och svensk kasernarkitektur (1975) Berg, Ejnar: Kaserner, baracker och hyddor (1981) 

______________________________________________

Exempel: Ystad kasernetablissement

Erfarenheterna från Krimkriget (1853-56), som krävde stora manskapsförluster till följd av osund inkvartering, samt kriget mellan Frankrike och Tyskland (1870-71), där ny stridsteknik visade sig avgörande, pekade på behovet av en ny försvarsdoktrin i Sverige. I mitten av 1800-talet ersattes centralförsvaret med så kallade operationsfästningar som försvarsstrategi av ett periferiförsvar. Enligt denna strategi skulle fientliga trupper mötas redan vid gränsen. Samtidigt var indelningsverket omdebatterat och en ren värnpliktsarmé förespråkades av allt fler. De otillfredsställande kasernförhållandena utmynnade i 1883 års kaserneringstabell med uppgifter för uppförandet av ett helt kasernetablissement. De hygieniska och sanitära föreskrifterna följdes upp i 1892 och 1901 års härordnings byggnadsprogram. Värnpliktsarméns långa övningsperioder ställde högre krav på förläggningar än vad de äldre övningshedarna kunde erbjuda. De värvade regementena kom att förläggas i nyuppförda kaserner i anslutning till städer.

Ett av de första regementen i Skåne, som flyttade in i ett helt nytt kasernetablissement byggt efter 1892 års härordning, var Skånska dragonregementet (K6). Hösten 1897 invigdes deras kasernanläggning strax öster om Ystad. Den första etappen, i princip västra delen av kasernområdet, invigdes 1897 och bestod av kanslihus, kaserner, sjukhus, exercishus, ridhus, stallbyggnader, med mera. En andra etapp påbörjades 1903 och avslutades 1907 och omfattade ytterligare ett ridhus och flera stallar i östra delen av kasernområdet. Den tredje utbyggnadsetappen omfattade åren 1909 till 1914. Det handlade nu mest om komplementbebyggelse, som till exempel en ny matsal, men också tillbyggnader och två nya, imposanta kaserner. Det sker en förtätning och ökning av höjdskalan av det äldre kasernområdet och en kraftig exploatering i monumental skala öster därom. Allt byggdes i rött tegel, vilket gav området en enhetlig karaktär. Samtliga byggnader var ritade av fortifikationsbefälhavaren Fritz Ewerlöf och arkitekten Erik Josephson, som var knuten till fortifikationens byggnadsavdelning.

Efter denna utbyggnad var Skånska dragonregementet med sina 10 skvadroner världens största på en och samma ort förlagda ryttarregemente och Ystad blev en betydande garnisonsstad. Detta varade inte särskilt länge då regementet i Ystad efter första världskriget reducerades med såväl personal som hästar. 1925 års försvarsbeslut innebar att dragonregementet skulle läggas ner 1927 och att Södra Skånska infanteriregementet (I7) skulle flytta från sina provisoriska lokaler i Lund till det tomma kasernområdet i Ystad. Under 1940-talet ombildades regementet till ett motorinfanteriregemente och 1963 till ett pansarregemente (P7). Stallar och ridhus byggdes om för nya funktioner men med stor hänsyn till byggnadernas ursprungliga arkitektur. År 1982 flyttade pansarregementet till Revingehed, medan luftvärnsregementet (Lv4) i Malmö förlades till Ystad, där även försvarsområdesledningen kvarstannade. Den 31 december 1997 halades örlogsflaggan på kasernområdet i Ystad för sista gången. Byggnaderna används numera för diverse civila verksamheter.

Lästips:

Södra skåningarna 1811-2000 (1999)

Kontakt