Odlingslandskapets geografiska förutsättningar

Redan i det tidigmedeltida Skåne gick det att urskilja olika bygder, kännetecknade av olika naturförhållanden, odlingssystem, hägnadstyper och byggnadsskick. I överensstämmelse med de naturgeografiska förutsättningarna utvecklades bygder som uppdelade landskapet diagonalt: skogsbygden främst i norr och nordost och slättbygden i söder och sydväst. Mellan dessa kunde man urskilja övergångsbygder, ofta kallade mellanbygder eller risbygder.

Berggrund

Den skånska berggrunden består av bergarter som varierar i ålder, från 1 700 miljoner år (urberget) till 50 miljoner år (ler- och sandsten vid bl.a. Klagshamn och Svedala). Urberget i Skåne tillhör den Baltiska skölden, som sträcker sig från Kolahalvön i nordost till Skåne i sydväst. Urberget domineras av magmatiska bergarter som gnejs och granit, men är till stora delar täckt av yngre fossilförande sedimentbergarter. I Skåne är det endast på urbergshorstarna och inom de norra delarna av länet som urberget bildar berggrundsyta. Berggrunden i Skåne är mycket varierande och utgör den grundläggande förutsättningen för Skånes karaktär som gränsbygd mellan det karga och skogiga Norden och Mellaneuropas bördiga jordbruksområden. Från norr sträcker sig det svenska urbergsområdet in i Skåne. I de södra och västra delarna av landskapet har berggrunden bildats av lagrade bergarter. Gränszonen mellan dessa båda områden sträcker sig diagonalt genom Skåne från nordväst till sydost och i denna rörelse- och sprickzon ligger de skånska horstarna.

På många håll genomkorsas urberget av diabasgångar, det vill säga yngre eruptiva bergarter, ibland synliga som mörka band. I nordöstra Skåne finns exempelvis hyperit, populärt kallad ”svart granit”, som bryts på flera ställen. Ett av världens största hyperitbrott ligger i Hägghult vid Lönsboda. Den skånska berggrunden är nästan överallt täckt av ett mer eller mindre tjockt jordlager. På de flesta håll i norra Skåne är jordtäcket bara några få meter djupt. I söder har däremot jorddjup ända till 183 meter uppmätts vid Lemmeströtorp. Urberget går i dagen vid de stora åsarna. För ungefär 250 miljoner år sedan var oron i jordskorpan stor och väldiga bergsblock tvingades upp medan andra sänktes ner. Dessa så kallade förkastningar bildade de skånska urbergsåsarna eller horstarna: Romeleåsen, Linderödsåsen, Söderåsen, Kullaberg och Hallandsås. Horstarna utgör markanta inslag i landskapets topografi och de flesta når upp till omkring 200 meter över havet. Skånes högsta punkt, 212 m.ö.h., är belägen vid Magleröd på Söderåsen. Horstarna var från början täckta av yngre sedimentära lager, men väder och vind har så småningom eroderat bort dessa mjukare bergarter, så att urberget blivit ensamt kvar. De lagrade eller sedimentära bergarterna i söder och väster är betydligt yngre än urberget och började bildas för cirka 600 miljoner år sedan. Dessa bergarter består av sammanpressade och förstenade avlagringar av bland annat sand och lera. Dessutom har kalkrika skalrester från olika smådjur bidragit till bildningen av olika typer av kalksten. De sedimentära bergarterna kan studeras främst vid stenbrott av olika slag, men även på några naturliga lokaler, till exempel sandsten vid kusten norr och söder om Simrishamn, lerskiffer vid Rövarekulan och alunskiffer vid Andrarum och Fågelsångsdalen öster om Lund. Kalksten har brutits på många håll, till exempel i Klagshamn och Limhamn.

De skånska stenkolsfyndigheterna i nordväst bildades för cirka 200 miljoner år sedan. Klimatet var då varmt och fuktigt och Skåne täcktes av stora sumpskogar, vars växtlighet så småningom förmultnat och pressats samman till lager av stenkol. Industriell brytning har ägt rum sedan 1700-talet. Kolet har ganska lågt förbränningsvärde och anledningen till att det brutits till 1979, då landets sista underjordiska kolbrytning i Bjuv upphörde, har varit de eldfasta leror som förekommer tillsammans med kolet. Kolet användes som bränsle vid bränningen av de keramiska produkterna.

Inlandsisarna

För ca två miljoner år sedan började klimatet försämras och det blev kallare. Landet täcktes upprepade gånger av kilometertjocka istäcken, som påtagligt omformade landskapet. Isen gled fram och bröt loss sten från den underliggande berggrunden. Detta material transporterades med isen och avlagrades som morän. Nordostisen, som gick fram över urbergsområdet i norra Skåne, avsatte en morän huvudsakligen bestående av urbergsmaterial. Denna är näringsfattig och storblockig och avlagrades i norra och mellersta Skåne. Från öster och söder kom de s.k. baltiska isströmmarna, som förde med sig en finkornig, närings- och kalkrik jord, och som avsattes i södra och västra Skåne. En senare förklaring till de olika moräntyperna i södra och norra Skåne är att en snabb vattenståndshöjning skedde i Öresundstrakten. I det översvämmade området avsattes lera som blandades med utsmält moränmaterial från flytande stycken av glaciäris. Gränsen mellan de båda moräntyperna är enligt denna förklaringsmodell inte en gräns för en glaciär, utan en strandlinje. Moränleran - antingen den avsattes av landis eller genom vattenståndshöjning - utgör grunden för sydvästra Skånes goda åkerjordar. Den näringsfattigare och blockrikare urbergsmoränen passar bättre för skogsbruk. Den senaste landisen smälte bort för ca 15 000 år sedan.

Smältvattensavlagringar

Smältvatten kunde ibland bli uppdämt mellan isbarriärer och då bildades s.k. issjöar, Vombsänkan är ett exempel. Här låg mot slutet av istiden en sjö av mycket större utsträckning än den nuvarande Vombsjön. Avflödet från sådana issjöar var betydligt kraftigare än de vattendrag vi ser i dag. Detta förklarar varför vissa dalgångar, exempelvis Fyledalen och Rååns dalgång mellan Tågarp och Raus, är så kraftigt markerade i terrängen. Vid isavsmältningen hände det ibland att isområden blev liggande, avskilda från den sammanhängande isen, s.k. dödisområden. När isblocken smälte blev resultatet ett backigt landskap med skålformiga dödisgropar. Sådana kan variera i storlek, upp till åtskilliga 100-tals meter. Ett mycket stort dödisområde är backlandskapet sydväst om Romeleåsen.

Grusåsar

När isen smälte bildades sprickor och tunnlar där smältvattnet i form av isälvar rann fram. Dessa förde med sig en stor mängd sten, grus och sand. Vid isens kant minskade strömmens kraft och materialet sjönk till botten. Efterhand som isen smälte undan bildades på så sätt så kallade rullstensåsar. Dessa har en nordsydlig riktning och finns främst i norra Skåne. När iskanten stod still en längre tid ansamlades moränmaterial och bildade en så kallad ändmorän.

När isen försvann

Efter isens avsmältning har landytan höjt sig samtidigt som havsytan i olika omgångar stigit och sjunkit. Kustlinjens läge har varierat. Omedelbart efter isens avsmältning, innan landhöjningen kommit igång ordentligt, låg bl.a. nuvarande Kristianstadsslätten och området innanför Skälderviken under havets ytan. Dessa delar täcktes då av sediment, vilket förklarar de sand- och lerlager som här täcker moränen. På många ställen omformas landskapet än i dag av naturens krafter, som exempel kan nämnas den bildning av flygsandsdyner som t.ex. förekommer vid Sandhammaren. Detta dynlandskap ombildas ständigt, genom att havet tar med sig sand från Kåseberga längre västerut och avlagrar det vid Sandhammaren. Ett annat sandområde som ständigt förändras är ön Måkläppen utanför Falsterbo, vilken ständigt växlar i form och storlek under inverkan av vind och vågor.

Jordarter

Berggrundens yta har utsatts för olika nedbrytande krafter, framför allt av landsisarna, och malts ner till ett jordtäcke. De flesta jordarter bildades under den senaste landisens avsmältning. Jordens bördighet har varit beroende av ur vilken sorts berggrund den har bildats. Bördigheten har i sin tur bestämt växtlighet och djurliv, och även hur människan kunnat utnyttja landskapet. Bördiga jordar har blivit åker och ängsmark, medan de magrare och stenigare har använts för bete, ved- och virkesproduktion. Så är det till stor del ännu. Vissa jordtyper nybildas alltjämt, som torvjordarna. Dessa bildas i vattenfyllda sänkor där nedbrytningen av döda växtdelar blir ofullständig p.g.a. den låga syrehalten i vattnet. Organiskt material samlas och torv bildas. Kärr och mossar har funnits överallt i landskapet men har till stor del försvunnit genom utdikning eller torvbrytning. Andra exemplet på nybildade jordarter är de sediment vilka bildas längs vattendragen vid översvämningar eller när en flod meandrar genom ett flackt område.

Skånes bygder

Redan i det tidigmedeltida Skåne gick det att urskilja olika bygder, kännetecknade av olika naturförhållanden, odlingssystem, hägnadstyper och byggnadsskick. I överensstämmelse med de naturgeografiska förutsättningarna utvecklades bygder som uppdelade landskapet diagonalt: skogsbygden främst i norr och nordost och slättbygden i söder och sydväst. Mellan dessa kunde man urskilja övergångsbygder, ofta kallade mellanbygder eller risbygder. Slättbygden försåg skogs- och mellanbygden med spannmål. Här låg byarna tätt och så gott som all mark var åker och äng. Träd och buskar saknades nästan helt. Tresäde, d.v.s. att två tredjedelar av åkrarna årligen brukades medan en tredjedel låg i träda, var det dominerande odlingssystemet. Det rådde brist på byggnadsvirke samt ris och virke till hägnader och ved till bränsle. Husen uppfördes företrädesvis i korsvirkesteknik och hägnader byggdes i form av jord-, tång- eller grästorvsvallar. Permanent betesmark saknades i många socknar och det som växte på trädesvångarna räckte sällan att föda kreaturen. Dessa sändes i vissa fall på bete till mellan- och skogsbygderna, som hade bättre tillgång på betesmark. Skogsbygden försåg slättbygden med skogsprodukter av allehanda slag, t.ex. virke, ris, träkol, tjära m.m. Gårdarna i skogsbygden låg ofta ensamma eller i små, glesa byar. Åkermarken var liten och vanligaste brukningssättet var ensäde, d.v.s. att all åkermark brukades årligen. Byggnaderna var uppförda i trä, antingen i timringsteknik eller skiftesverk, och hägnader var i trä eller av sten. Mellanbygden kan liknas vid Skånes äng och fälad där boskapsskötsel hade den största betydelsen. Bönderna i mellanbygden födde upp kreatur och mottog djur från slätten på bete. Ängsmarken innehöll betydligt mer träd och buskar än slättbygden. Gårdar i mellanbygden uppfördes både i korsvirkesteknik och i skiftesverk.

Lästips:

Atlas över Skåne. Sveriges Nationalatlas (1999). Billqvist, Magnus (red.): Det skånska kulturlandskapet (2002).

Kontakt