Gård och by

Gård, Perstorp

Bebyggelse av gårdskaraktär är känd redan från bondestenåldern (4 000-1 800 f. Kr.). Många av dagens skånska byar har sitt ursprung i 1000-talets Skåne.

Den förhistoriska gårdsbebyggelsen var mer utbredd i de södra delarna av Skåne, men även längs sjöar och vattendrag i de inre och norra delarna av landskapet har man påträffat förhistoriska bebyggelselämningar. Gårdsbebyggelsen kunde utgöras av ett långhus, till en början tvåskeppiga och senare under bronsåldern (1800-500 f.Kr) treskeppiga, samt några mindre ekonomibyggnader. Långhusen var ofta mångfunktionella. Ena delen av huset kunde vara avsedd för boskap medan den andra delen fungerade som boningsdel. Under senare delen av järnåldern (500-1000 e.Kr) tillkom grophusen som var avsedda för bland annat textilt hantverk. Många av dagens skånska byar har sitt ursprung i 1000-talets Skåne. Perioden mellan år 900 och 1200 karakteriseras av en stor befolkningsökning, vilket ledde till att nya byar etablerades. Ofta var byarna belägna i områden där äldre bebyggelse tidigare funnits. På dessa platser kan det ha funnits en direkt platskontinuitet eller en mer omfattande områdeskontinuitet.

Ortnamnen kan ge en indikation om när gårdar och byar etablerats. Förvikingatida namntyper har efterled som till exempel - by, - stad, -hög, -lösa och -löv. Senare namnformer är efterled som till exempel -rum, - bjer, -åkra, -tofta, -torp och -hult. Begreppet by och bybildning har länge varit omdiskuterat. Vad man idag vanligen avser med begreppet by är att flera gårdar samverkat i en gemensam organisation. Inom ett gemensamt ägoområde fungerade byn som en ekonomisk och social enhet. Samarbete mellan gårdar utvecklades där det fanns behov, och i Skåne etablerades några av de stora byarna till viss del redan i mitten av yngre järnålder. De tidigmedeltida byarna etablerades framför allt i Skånes slättbygder, medan ensamgårdar var vanliga i Skånes skogsområden. De skånska byarna har utvecklats olika beroende på var i landskapet de varit belägna. Enskifte och laga skifte påverkade framförallt slättens och mellanbygdens byar medan byarna i skogsbygden inte i samma utsträckning präglades av skiftena. I och med skiftena splittrades byns ursprungliga karaktär. Ungefär hälften av alla skånska gårdar som låg i byar flyttades ut från bytomten. De gårdar som ansågs vara i sämst skick flyttades från bytomten och de gamla gårdstomterna förtätades så småningom och bebyggdes med gatehus och stugor för obesuttna.

På den skånska slätten låg byarna tätt och ensamgårdar saknades nästan helt. Avståndet mellan byarna var oftast inte större än cirka tre kilometer. Byarna var ofta placerade nära åar och vattendrag och har därför ett låglänt läge i landskapet. Bystrukturen kunde vara tät med gårdarna grupperade kring en öppen plats. Den slutna karaktären skyddade mot väder och vind i det öppna landskapet. Träd och grönska kring bebyggelsen skapade rum på den öppna slätten. Även radbyar förekom där gårdarna var placerade i rad längs bygatan. Byarna på slätten var generellt större än de i mellan- och skogsbygden. Den skoglösa slättbygdens byggnader var uppförda i korsvirkesteknik där husens fack fylldes av lerklining eller lersten. Husen byggdes smala, begränsade av virkeslängder och detta kompenserades ofta istället på längden. Fasaderna kunde vara putsade eller klädda med träpanel.

I mellanbygden var förutsättningarna något annorlunda än på slätten. Landskapet var här mer varierat med skog, äng och åker. Byarna låg glesare i landskapet och kunde genom naturligt skydd av skog och höjder ha en bebyggelse med en öppnare karaktär än byarna på slätten. Byarna kunde variera i storlek och här fanns också ensamgårdar. I och med att tillgången på virke var tämligen god blandades byggnadstekniken här med både korsvirkeskonstruktion och skiftesverk. Bostadshusens skiftesverk kläddes med panel till skillnad från ekonomibyggnaderna, där skiftesverket lämnades synligt. Även korsvirkeshusen kunde förses med panel.

Skogsbygdens bebyggelse bestod till största delen av ensamgårdar och de byar som fanns var små och låg utspridda i landskapet. Mellan byarna fanns stora skogsområden. Bystrukturen blev därför här mer upplöst än på slätten och bebyggelsen placerades längs vägarna. Den rika tillgången på virke gjorde att träbebyggelse kom att dominera, med hus byggda i skiftesverk eller knuttimring.

Lästips

Johansson, Carin och Tägil, Tomas: Att bygga i Skåne. Platsen, traditionen och framtiden (2001). Bengt M P Larsson, Mats Morell och Janken Myrdal: Agrarhistoria (1998). Minnhagen, Monika: Bondens bostad.

Rapport

>Magnarps by och hamn (PDFpdf)

_______________________________________

Exempel: Åbrolla-platskontinuitet i skogsbygd

 

Åbrolla by är belägen i Skånes skogsbygd men landskapet öppnar sig kring byn och dess odlingsmarker. Ägostrukturen är småskalig med små åkerlappar. Kulturlandskapet visar på ett jordbruk med lång hävd då äldre spår av odling kan spåras i de fossila åkrarna, terrasseringarna och röjningsrösena. Senare tiders jordbruk har avsatt spår i form av trä- och stengärden, lövängsrester, betesmarker och små åkerlappar.

Skånes skogsbygd koloniserades framför allt under medeltiden som följd av en kraftig befolkningsökning. Ekonomin baserades på 1700-talet till stor del på försäljning av virke, ved, tjära, träkol och pottaska. Bristen på god odlingsmark gjorde att den egna produktionen inte alltid räckte till utan man var tvungen att köpa in säd från slättbygden. Inslaget av ensamgårdar var dominerade och de få byar som växte fram var små och glest belägna. I Östra Göinge härad, Osby kommun, Osby socken, ligger Åbrolla. Byn är belägen i Skånes skogsbygd men landskapet öppnar sig kring Åbrolla by och dess odlingsmarker. Ägostrukturen är småskalig med små åkerlappar. Strax väster om byn ligger Åbrolla sjö. 
  
I bygden finns en kontinuitet från medeltid fram till idag. Dagens Åbrolla har än idag en ålderdomlig struktur då byn och dess omgivningar ligger utanför de delar av Skåne som påverkats av infrastrukturella satsningar och exploateringar. Åbrolla har förmodligen anor från medeltiden då skogsbygden koloniserades av bönder som byggde ensamgårdar. Senare har byn vuxit fram. Kulturlandskapet visar på ett jordbruk med lång hävd då äldre spår av odling kan spåras i de fossila åkrarna, terrasseringarna och röjningsrösena. Senare tiders jordbruk har avsatt spår i form av trä- och stengärden, lövängsrester, betesmarker och små åkerlappar. Vid Åbrolla sjö har det förmodligen funnits goda slåtter- och betesmarker som utgjort en viktig resurs vid boskapsskötsel. Idag utnyttjas en del av markerna kring Åbrolla till stor del för odling av vall och som betesmark. Andra marker har övergivits och präglas idag av igenväxning. 
  
I skogsbygden kring byn finns fornlämningar som fångstgropar, där en enligt muntlig tradition var avsedd för vargar. I trakten finns även rester efter en tjärframställningsplats. Vägen mellan Lindhult och Åbrolla har även den en ålderdomlig karaktär. Vägen slingrar sig fram i landskapet och undviker sanka partier och markanta höjder. Bebyggelsen i Åbrolla är gles men framför allt förlagd till omgivningarna kring vägskälet. Här finns en välbevarad 1700-talsgård med knuttimrat och delvis brädfodrat boningshus, mindre gårdar, torp och några senare tillkomna hus. Strax söder om bebyggelsen finns en brytestuga och en linbastu. I omgivningarna kring byn finns lämningar av sågverk och kvarn. Här finns även spår av äldre bebyggelse i form av gårdstomter belagda från 1500-talet.

__________________________________________

Exempel: Mellanbyn i ett långtidsperspektiv

 

Mellanbyn har varit i bruk sedan neolitikum (4000-1800 f. Kr). Under äldre järnålder syns en tydlig bebyggelseexpansion med en gårdsstruktur  med långhus, avfallsgropar och gropsystem. Hyllieområdet är denna tid fullkoloniserat. Vid tiden för Kristi födelse tycks Mellanbyn utvecklas till en plats för en stormansgård med anmärkningsvärt välbyggda långhus, tydliga hägnader och fägator. Under perioden mellan 200 till 700 e. Kr. saknas bebyggelselämningar för att sedan återkomma under vikingatiden.

Strax söder om Malmö ligger de medeltida byarna Hyllie och Bunkeflo. På 1701 års geometriska karta över Bunkeflo socken bär vången mellan de två byarna marknamnet Mellanbyn. Sydväst om området ligger den idag helt utdikade Hyllie mosse. I och med stora infrastrukturella satsningar har Mellanbyn varit föremål för omfattande arkeologiska undersökningar. Mellanbyn kom att uppvisa ett långt tidsperspektiv, från förhistoriens gårdsbebyggelse till dagens omfattande exploatering.  

Mellanbyn har varit i bruk sedan neolitikum (4000-1800 f. Kr). Kokgropar och lösfynd visar att man vistats här även om bosättningar från perioden saknas. Närheten till mossen, som vid denna tid kan ha haft en öppen vattenspegel, har troligen varit en viktig resurs. Här finns även lämningar från äldre och yngre bronsålder. Bebyggelsen tyder inte på några större gårdskomplex utan tvärtom finns här endast spår efter enstaka hus. Kanske har husen och platsen endast använts under en begränsad del av året. Först under äldre järnålder syns en tydlig bebyggelseexpansion.  

Gårdsstrukturen är tydlig med grupperingar av långhus, avfallsgropar och gropsystem. Även omlandet i Hyllie får vid denna tid ses som fullkoloniserat och markeringar av ägor och gränser var förmodligen mycket viktiga. Vid tiden för Kristi födelse tycks Mellanbyn utvecklas till en plats för en stormansgård med anmärkningsvärt välbyggda långhus, tydliga hägnader och fägator. Under perioden mellan 200 till 700 e. Kr. saknas bebyggelselämningar för att sedan återkomma under yngsta delen av järnåldern, vikingatid. Som namnet antyder kan Mellanbyn ha varit platsen för den förmedeltida bebyggelsen, innan byarna etableras.  

Byarna Bunkeflo i söder och Hyllie i norr är belagda från tidig medeltid. Området för Mellanbyn utnyttjades därefter för odling uppdelat på tegar till tidigare nämnda byar, och för slåtter på ängsmarken. Sockengränsen mellan de två byarna sträcker sig över Mellanbyn och gränsdragningen kan ha medeltida ursprung. I och med enskiftet vid 1800-talets början slogs tegarna ihop till större brukningsenheter. Även bybebyggelsen påverkades av skiftet och gårdar flyttades från bytomterna ut på nya ägor. Under en kort period kan en mindre gård ha legat på Mellanbyn eftersom gården finns markerad på rekognoseringskartan från 1820 men inte återfinns på 1910 års häradskarta. Gårdsläget kan även ha varit en skiftesplan som aldrig sattes i verket. Under slutet av 1800-talet utdikades stora delar av landskapets våtmarker och detta var troligen även tidpunkten för utdikningen av Hyllie mosse. Under större delen av 1900-talet brukades Mellanbyn först av dess olika ägare och senare av arrendatorer som hyrde marken av Malmö kommun. När Yttre Ringvägen stod klar hade även tillfartsvägar från ringvägen och in till Malmö centrum börjat anläggas. En av dessa var Lorensborgsgatans förlängning som idag sträcker sig diagonalt över den tidigare Mellanbyn. I den nordöstra delen av området planeras Hyllie IP och de områden som inte exploaterats ska i framtiden utgöra en ekopark. I den södra delen av Mellanbyn planeras Citytunneln att ansluta mot Öresundsbron och på intill liggande åkermark finns planer för en idrottsarena och hotell. Hyllie och Bunkeflo byar är idag attraktiva bostadsområden och här byggs även nya bostäder.       

_______________________________________________

Exempel: En järnåldersboplats i Lilla Köpinge

 

Öster om Ystad, cirka tre kilometer från kusten, ligger Köpingeområdet. De arkeologiska undersökningar som utförts i området har till stor del sammanställts i det tvärvetenskapliga projektet Ystadprojektet, som startade 1982.

Ett av projektets syften var att studera bebyggelseutvecklingen i området från stenålder till modern tid. Inom området har man påträffat bebyggelselämningar från stora delar av förhistorien. Under perioden 200 f. Kr till 200 e. Kr tycks emellertid bebyggelsen ha varit som mest omfattande. Landskapet runt Ystad får anses vara fullkoloniserat vid århundradena före Kristi födelse. Lämpliga boplatslägen var de väldränerade markerna som lämpade sig både för bebyggelse och jordbruk. Närhet till mer låglänta områden med ängs - och betesmarker var också viktig. Ofta var gården belägen i närheten av ett vattendrag, i detta fall Nybroån. Byn var organiserad i in- och utmarker.

Pollendiagram har visat att man på åkermarken till en början odlade framför allt korn men att grödor som råg och lin senare tillkom. Både åkermark och ängsmark var inhägnade. Boskapen, som gick på bete på utmarken och den trädade vången, leddes förmodligen tillbaka till gården via fägator. Hö togs till vara både på torra och fuktiga ängar. Under äldre järnåldern tycks bebyggelsen i området bli mer permanent än under tidigare perioder. Gårdarna flyttas inte längre runt i landskapet utan husen ersätter varandra inom samma gårdsenhet. Livslängden för ett järnåldershus brukar beräknas till cirka 75 år. Gårdsbebyggelsen kunde bestå av treskeppiga långhus, mindre hus och förrådshus. Långhusen fungerade ofta både som boningshus och ladugård. Under århundradena efter Kristi födelse byggdes långhusen längre och smalare. Avsikten kan ha varit att underlätta stallning av boskap. I långhusets ladugårdsdel kunde det finnas utrymme för mellan 16 till 26 djur. Genom att ha djuren stallade i ladugården under en del av året kunde man lätt ta vara på gödseln. Gödseln var viktig för ett produktivt jordbruk när man nu hade fasta bosättningar och växelbruk. Från senare delen av järnåldern finns även lämningar efter grophus, hus förmodligen avsedda för textilt hantverk Omkring 300-400 e. Kr. bryts kontinuiteten på platsen. Gårdsenheter flyttar eller försvinner. De lätta jordarna kan, trots gödsling, ha blivit utarmade. Förändringar sker både vad gäller odlingssystem och bebyggelsestruktur, vilka tycks koncentrerade till större enheter. Under senare delen av järnåldern var förmodligen inte heller befolkningstrycket lika starkt i området som tidigare.

Lästips:
Tesch, Sten: Houses, Farmsteads and Long-term change (1993).
Riddersporre, Mats: Bymarker i backspegel (1995).             

Kontakt