De obesuttna

Torpare, statare, backstugusittare och inhysehjon samt drängar och pigor kan även benämnas de obesuttna. Torparna hade nyttjanderätt till en liten bit jord som de brukade med egna redskap och djur. Torpen som historisk företeelse har förändrats under olika tidsperioder och det går inte att jämföra ett 1500-talstorp med ett torp under 1800-talet.

Det kan därför vara lämpligt att dela in torpen i två huvudkategorier; torp på allmänningar och som förekommit från äldre tid samt skattefria torp med nyttjanderätt på enskild mark. Skillnaderna mellan de olika kategorierna bestod i att torp på allmänningar inte hade några skyldigheter annat än till kronan, medan torpen på enskild mark inte hade skyldigheter till kronan men däremot till jordägaren, oftast i form av dagsverke eller pengar. 

Under 1500-talet gynnade statsmakten torpanläggning på allmänningar och utmarker med syfte att ta upp äldre nedlagda gårdar, men att också att skapa nya bosättningar. Under 1600-talet förändrades dock synen på allmänningstorparna och nybyggena sågs inte längre som en tillgång utan snarare som ett hot. Skogen skulle bevaras då bergsbrukets behov av skogsförsörjning i första hand skulle tillgodoses, inte bara i bergslagsområdena utan även i södra Sverige. Följden blev att alla torp på allmänningar skulle skattläggas, om de var bärkraftiga nog, eller rivas. Backstugorna på allmänningarna utsattes för ännu hårdare restriktioner då de utan undantag skulle rivas. Lagstiftningen var dock inte särskilt effektiv. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, i takt med att böndernas rätt till fri disposition av allmänningen erkändes, fortsatte dock torpen att skattläggas.

Under denna tid ökade främst den andra huvudkategorin torp, skattefria torp med nyttjanderätt på enskild mark, vilka före 1600-talet var en praktiskt taget okänd företeelse. De skattefria torpen uppstod på säterierna under 1600-talet och under 1700- och 1800-talen blev de mer vanligt förekommande än torp på allmänningar. Adelns sätesgårdar var skattefria, ett privilegium som omfattade även de gårdar som låg under säteriet. Samtidigt var säterierna och deras arbetskraft under denna period fria från utskrivning till krigstjänst. Genom att uppföra torp kunde adeln säkra tillgången på arbetskraft även i krigstider. Torp på bondejord var inte avgiftsbefriade under 1600-talet och innebar högre skatt för gården, på vars mark torpet låg, vilket knappast stimulerade till torpbyggande. Detta förändrades under mitten av 1700-talet då man istället såg till nyttan av befolkningsökning, nyodling och ökad produktion, vilket medförde att även torp på bondejord blev skattefria.

Från slutet av 1700-talet fram till 1860-talet blev det allt vanligare med torpare. I Skåne var torparsystemet vanligare i skogsbygden än på slätten. Från 1870-talet blev torparna färre, främst beroende på industrialiseringen som innebar nya möjligheter för landsbygdens fattiga och många valde att flytta in till städerna.

Statarna hade sällan kreatur och brukade inte heller någon jord. De var anställda årsvis för att arbeta på gods och större gårdar. Männen arbetade på fälten och i skogen medan kvinnorna mjölkade, vilket ofta var förutsättningen för att mannen skulle få anställning. Dessutom skötte kvinnorna det egna hushållet. Förutom fri bostad tilldelades statarna lön i form av så kallad stat, som bestod av livsmedel och bränsle samt en mindre del kontant. Före mitten av 1700-talet fanns det knappt några statare men de blev därefter en betydande grupp i godstäta områden. Efterhand som man vid herrgårdarna lade om jordbruksdriften och införde effektivare metoder krävdes mer kontinuerlig tillgång på arbetskraft. Därför lades brukandet av torpen in under huvudgårdarna och de dagsverksskyldiga torparna byttes ut mot stattorpare eller statare. Många statare arbetade på samma gård livet ut och efterträddes av barn och barnbarn. Andra blev arrendatorer och senare självägande bönder. Statarna och deras familjer bodde i särskilda bostäder på godset. Statsystemet tillämpades under hela 1800-talet men minskade i omfattning under 1900-talet. Statsystemet var under 1900-talet kraftigt kritiserat och ersattes genom lag år 1945 av lantarbetare på de gårdar som krävde anställd arbetskraft. 
  
Från mitten av 1700-talet ökade även gruppen backstugusittare och inhysehjon. Backstugusittarna gjorde inte dagsverken hos jordägare. Inhysehjonen hade bostad och mat på gården mot att de hjälpte till i arbetet. Till den jordlösa underklassen hörde även drängar och pigor, som var en viktig arbetskraft på bondgårdarna. Det var vanligt att vuxna bondsöner och bonddöttrar tog anställning som piga eller dräng till de skulle gifta sig och kanske själva komma i besittning av en gård.
Beteckningen gatehus förekommer huvudsakligen i Skåne, men också i Halland och Blekinge. Gatehusen förekom på allmänning eller enskilt ägd mark i bondbyar och på gods. Gatehusen i bondbyarna beboddes av husfolk som extra arbetsreserv för byarna men också av soldater, gamla, fattiga och hantverkare som smeder, skomakare och skräddare. Husfolket var fria lantarbetare som betalade husränta eller utförde dagsverken åt husägaren. Vid till exempel potatisplockning och höskörd krävdes att både man och hustru deltog, i övrigt var arbetet uppdelat i olika sysslor. Gatehusens invånare vid godsen var familjer där männen var anställda som ladufogdar, trädgårdsmästare, kuskar, hantverkare, ryktare, skogsvakare eller jägare, sysslor som krävdes för skötseln av godset.

Med jordbrukets mekanisering underlättades arbetet på gården. Äldre arbetssätt moderniserades och maskiner introducerades. Den växande befolkningen på landsbygden kunde inte försörjas genom jordbruket och med början i slutet av 1800-talet flyttade många in till staden. Från 1930-talet avvecklades mindre lönsamma jordbruk eller slogs samman till större brukningsenheter. Kvar blev ett litet familjejordbruk där arbetskraften hämtades från familjen, även om det på större gårdar anställdes säsongsarbetare. Vid godsen hade man, och har fortfarande, kvar lantarbetarna även om arbetsstyrkan minskat som följd av mekaniseringen. Med introducerandet av mjölkmaskinen försvann de tidigare traditionella kvinnouppgifterna; kvinnorna övertog de arbetsuppgifter drängarna tidigare utfört och det traditionella könsmönstret luckrades upp. 


Lästips:
Lundh, C och Sundberg, K: Gatehus och gatehusfolk i skånska godsmiljöer (2002).                

Kontakt