Ängs- och betesmark

Under senare delen av yngre järnåldern (550-1050 e. Kr) växte fastare former för markanvändningen fram, något som kom att bestå fram till den agrara revolutionens 1800-tal.

Mark delades då upp i inägor, med åkrar, slåttermarker och småhagar, samt utmarker där boskapen betade. När jordbruket expanderade odlades ny mark upp, samtidigt som bete- och slåttermark fick större utbredning. Särskild mark, det vill säga ängen, avsattes för att säkra tillgången på vinterfoder. Med skiftesreformer och den agrara revolutionens nya odlingsmetoder minskade slåtter- och betesmarkerna i betydelse och omfattning. När odling av vall på åker slog igenom omvandlades ängen till åker eller betesmark. 
  
Idag finns det lika mycket äng i hela landet som det under 1800-talet fanns i en småländsk socken. I allmänhet var ängen ogödslad slåttermark som inte hade odlats eller blivit insådd. På ängen producerades vinterfoder som hö och löv till kreaturen och som regel efterbetades ängen efter skörd. De naturliga ängsmarkerna indelas traditionellt med avseende på fuktighetsförhållande i sidvalls- och hårdvallsvångar. Ett antal faktorer styr ängsvegetationens sammansättning och liv, så som naturliga mark- och vattenförhållanden men även markanvändningen och dess historia vilket gör att varje äng har sina särdrag. Det som förenar ängsmarkerna är brukningsformen, det vill säga slåtterbruket, där vissa arbetsmoment regelbundet återkom år från år. 
  
Den årliga cykeln bestod av fagning eller städning av ängen, slåtter och höbärgning, lövtäkt eller hamling och efterbete för att avslutas med röjning. Lien var det första redskap som lämpade sig för slåtter av gräsmarker i större skala. De första liarna med korta skaft, utvecklade från skäran, och nådde Skandinavien runt Kristi födelse. Under senare delen av järnåldern (500 f. Kr-1050 e. Kr) förlängdes lieskaftet, orvet, och lien utvecklades till det utseende den har idag. 
  
Det var först i mitten av 1800-talet som liar fabrikstillverkades, samtidigt som de första slåttermaskinerna konstruerades. Ängsbrukets viktigaste mål var uppnå en så stor och uthållig produktion av vinterfoder som möjligt, men möjligheterna att gödsla ängarna var små. Stora åkerområden inom slättområdena gödslades aldrig eller mycket sällan. Ofta räckte gödseln med knapp nöd till åkrarna, vilket medförde att flödet av näring var enkelriktat från ängsmarken. Den stora artrikedomen i ängen beror på att man genom den sena slåttern gynnar blomning, frösättning och många konkurrenssvaga arter, snarare än några få starkväxande. Slåtterredskapen gör heller inget urval av vilka växter som kapas vid hävden. En variationsrik växtlighet kan i många fall medföra en rik fauna, där båda är känsliga för störningar och ingrepp som gödsling, insådd av främmande arter eller användning av kemiska bekämpningsmedel. 
  
De delar av inägomarken som inte odlades upp eller användes som äng kom tillsammans med delar av utmarksbetet att användas som inhägnade beteshagar. Senare övergång till kreaturslös drift och koncentration i djurhållningen har medfört att tidigare sammanhängande betesarealer har splittrats upp, värdefulla miljöer försvunnit och artrikedomen totalt sett minskat. Många betesmarker har också planterats med skog. Gemensamt för många betesmarker är att de genom alltför svag hävd på senare tid i hög grad har vuxit igen, vilket missgynnar floran, men också de kulturhistoriska värdena, bland annat genom att historiska lämningar döljs av vegetation. Naturbetesmarker har i modern tid inte utsatts för kultiverande åtgärder som stenröjning, gödsling, kalkning, dränering eller besåtts. Karaktäristiskt för många hagmarker är att man här kan finna åtskilliga spår från tidigare generationers markutnyttjande, till exempel röjningsrösen, fägator, hamlade träd, åkerterrasser eller fornlämningar. De hjälper oss att återskapa bilden av förfädernas kulturlandskap med de olika markslagen åker, slåttermark, hagar och utmarker.


Betesmarker har också höga skönhets- och rekreationsvärden. Naturbetesmarker i dagens landskap kan ha olika hävdhistoria och vara av olika typ beroende på vilket trädslag som dominerar (björk-/ekhage), eller om buskar i huvudsak saknas. I Skåne är många betesmarker rester av tidigare utsträckta utmarksbeten, vilket är ovanligt i övriga delar av landet, där betena oftast utgörs av före detta ängar. Ängs- och betesmarker återfinns idag i hela Skåne, men har en koncentration i mellanbygdskommuner som Höör, Hörby och Sjöbo.

Lästips:
Ängar. Om naturliga slåttermarker i odlingslandskapet. Urban Ekstam, Mårten Aronsson & Nils Forshed (1988) Pehrson, Inger: Bete och betesdjur. Statens jordbruksverk (2001)

Kontakt