Agrarnäringar och järnvägar

Spannmålsmagasin i Skurup

En viktig ingrediens i agrarnäringarnas modernisering och industrialisering var järnvägarna. Det var med dessa som det blev möjligt att transportera produkter som virke, spannmål, sockerbetor, mjölk och slaktkreatur längre än nästgårds. Enstaka förädlingsindustri fanns sedan tidigare på landsbygden, men med järnvägarna anlades till exempel sågverk, mejerier, brännerier, stärkelsefabriker och slakterier i de växande stationssamhällena eller i anslutning till godsen.

En stor del av råvarorna gick dock vidare till städernas industrier och exporthamnar. Åt andra hållet - från stad till land - gick varor som konstgödsel, salt och manufakturvaror. I norra Skåne ökade skogen i värde med tillkomsten av järnvägarna. Tidigare hade timmer och virke i princip inbringat ett pris som motsvarade transportkostnaderna. Nu var det möjligt att transportera betydligt större kvantiteter till lägre pris på järnväg. En sådan "skogsbana" var Sölvesborg-Olofström-Älmhults Järnväg, som trots namnet mestadels gick genom nordöstra Skåne. När den öppnade 1901 flyttade affärsmän och företagare till Lönsboda och startade ångsågar, träförädlingsanläggningar, torvströ- och bränntorvsfabriker. Skogen fick ett värde och plötsligt hade lantbrukarna i norra Skåne vad som tidigare tillkommit slättbönderna, nämligen pengar. 
  
Flera av järnvägarna i södra Skåne anlades nästan uteslutande för att transportera jordbruksprodukter till förädlingsindustrier och avsättningsorter. Typiska jordbruksbanor var t.ex. den kortlivade Ystad-Skivarps Järnväg samt Trelleborg-Rydsgårds Järnväg och Börringe-Östratorps Järnväg. Samtliga gick fram i det bördiga jordbrukslandskapet och gav upphov till jordbruksrelaterade industrier som kvarnar, mejerier och sockerbruk. I slutet av 1800-talet öppnade flera skånska järnvägar, motiverade av bettrafiken till nybyggda sockerbruk. Några av banorna hade över 70 procent av sina årsinkomster från sockerbetorna. Förutom betor skulle betmassa (så kallad melass, vilken användes som djurfoder) returfraktas till odlarna och sockerbruken skulle försörjas med kol och kalksten. Rykande sockerbruk, leriga betfält med hukande arbetskraft och långa rader av järnvägsvagnar lastade med betor blev en vanlig syn i Skåne om höstarna. Järnvägstransporterna av spannmål var också omfattande, särskilt under sensommarens skördetid. 
  
Mäktiga silor och magasinsbyggnader, kvarnar och foderfabriker blev karaktäristiska inslag i det skånska slättlandskapets stationssamhällen. Bettransporterna på tåg avvecklades i mitten av 1950-talet och fick till följd att flera järnvägar lades ned. Sedan dess har även spannmålstransporterna och virkestransporterna på järnväg i det närmaste upphört i Skåne. Numera sker merparten bet-, spannmåls- och virkestransporter med traktor eller lastbil. 
  

Lästips:
Skånsk järnväg. Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 1989/90.       

Kontakt