Verkstadsindustri

Under senare delen av 1800-talet kom verkstadsindustrin att få ett starkt fäste i Sverige. Många av de varor som tillverkats inom manufaktur, järnhantering och skråhantverk började nu att i allt större omfattning tillverkas inom verkstadsföretag.                         

I och med uppfinningen av ångmaskinen var man inte längre beroende av vattenkraften och lokaliseringen styrdes inte längre av naturgeografiska förutsättningar. Verkstadsindustrins framväxt påverkade till exempel byggnadsindustrin och sågverksindustrin genom att maskiner och verktyg tillverkades inom verkstadsindustrin. 
  
De äldsta verkstadsindustrierna var belägna i storstäderna, och tillverkningen omfattade en rad områden. I och med järnvägsnätets framväxt under andra hälften av 1800-talet blev tillverkningen av lok, gods- och personvagnar ett viktigt verksamhetsområde.

Smedjor ersattes av verkstäder

En annan form av verkstäder uppstod på landsbygden. Dessa hade sitt ursprung i de smedjor som tidigare tillverkade och lagade redskap för jordbruket. Från slutet av 1800-talet omvandlades många smedjor till mekaniska verkstäder med en verkstads- och en och gjuteridel. Början av 1900-talet var en expansiv fas för verkstadsindustrin då man övergick från att producera många olika slags varor till specialisering av en produkt. Exempel är Alfa-Lavals separator och SKF:s kullager, så kallade snilleföretag.

Kockums Mekaniska Verkstad

En av de tidigaste verkstadsindustrierna i landet var Kockums Mekaniska Verkstad som grundades i Malmö 1840. På 1940-talet var den en av Sveriges största verkstadsindustrier med som mest 4 000 anställda. Kockums varv var ett av världens största på 1950- och 60-talen med inriktning på tillverkning av stora lastfartyg (se vidare under rubriken Kockums Mekaniska Verkstad).

Stockamöllan

En annan verkstadsindustri med lång tradition är Stockamöllan i Eslövs kommun. Stockamöllan har sedan slutet av 1600-talet något av en industriell tradition. Det var dock först 1906 som företaget Stockamöllan AB bildades och 1916 byggdes smedjan ut till en mekanisk verkstad. Här tillverkades bland annat skottkärror, magasinkärror, transportvagnar och mjölkningsskjul. Senare kom produktionen även att omfatta trädgårdsmöbler. Idag är verksamheten inriktad på tillverkning av truckar (se vidare Stockamöllan). 

Verkstadsindustrins fem delar 

Verkstadsindustrin är den mest omfattande industrigrenen i Sverige, både vad gäller produktionsvärde och antal sysselsatta. Personbilar och lastbilar är de största tillverkningsgrupperna. Verkstadsindustrin brukar delas upp i fem grupper: metallmanufaktur, maskinindustri, elektrisk/elektronisk industri, transportmedelsindustri och instrumenttillverkning. De två förstnämnda brukar gemensamt benämnas mekanisk industri. Denna typ har antingen uppstått i områden som har en tradition av metallhantering eller där en innovatör har utvecklat ett patent på orten. I Skåne har verkstadsindustrin inte någon dominerande inriktning. Verksamheten omfattar metallbearbetning, byggnads- och hushållsmaskiner och tillverkning av verktyg, redskap och metallmöbler. 

Byggnadernas utformning 

Utformningen av verkstadsindustrins byggnader har varierat sedan industrialiseringens intåg och fram till idag. Från mitten av 1800-talet och fram till det förra sekelskiftet dominerade en- eller tvåplansbyggnader med sadeltak och putsade eller teglade fasader. För att förse verkstadslokalerna med goda ljusförhållanden var byggnaderna ofta långsmala med stora fönster. Maskinernas placering i lokalen styrdes av remtransmissionerna som överförde kraft från kraftkällan. För att optimalt ta till vara på kraften placerades ofta maskinerna intill varandra i långa rader. Filbänkarna fanns intill fönstren, där ljusförhållandena var gynnsammast.Byggnaderna var likartade oberoende av vad de hade för funktion. Utrymmen för personal och kontor saknades ofta.

Verkstadsområdet bestod inte bara av verkstad och gjuteri utan här fanns även bland annat plåtslagerioch magasinsbyggnader där man förvarade de serietillverkade varorna. Under verkstadsindustrins expansionsfas i början av 1900-talet flyttade industrierna ut till städernas ytterområden där tillgången på mark var bättre. Industribyggnaderna försågs nu ofta med sågtandstak efter engelsk förebild. Takformen blev typisk för verkstadsindustrins byggnader och gav lokalerna ökat ljusinsläpp. Under 1900-talet har man lagt allt större vikt vid personalutrymmen som omklädningsrum och lunchrum. Detta var ett led i att effektivisera verksamheten, och gränsen mellan rast och arbete blev tydligare och lättare att kontrollera. 

Moderna industrilokaler 

Efter andra världskriget ändrades utformningen på verkstadsindustrins byggnader radikalt. Industribyggnaden kunde nu bestå av en tvåplansbyggnad i rött eller gult tegel med platt tak och glasad entré till kontorsdelen. Den moderna industrilokalen är ofta byggd i lättbetong med få fönster. Den anonyma fasaden avslöjar inget om den verksamhet som bedrivs. Administration och personalutrymmen ryms i tillbyggda eller fristående lokaler. Utflyttningen av verkstadsindustrins lokaler till städernas ytterområden har fortsatt under hela 1900-talet. Längs infarterna till städerna finns stora industriområden som enbart befolkas under arbetstid.

Efter andra världskriget organiserades arbetet i verkstäderna i produktionslinjer med arbetsmoment vid olika stationer. Idag är många maskiner datoriserade och kan användas vid flera olika tillverkningsmoment. Ny teknik och ändrade arbetsformer har lagt grunden till mer varierade arbetsuppgifter och gjort det möjligt att bryta upp verkstadsrummet i mindre enheter. Den tekniska utvecklingen har inneburit att verkstadsindustrin idag kräver ökad yrkesskicklighet i hantering och programmering av maskinerna.


Lästips:
Spade, Bengt och Mille Törnblom: Tag hand om tekniken. Inventering av kulturhistoriska industrimiljöer (1997).
Dahlström, Eva: Verkstadsmiljöer under 1800-talet. Mekaniska verkstäder mellan hantverk och industri (1999).
Dahlström, Eva: Den svenska verkstadsindustrin och kulturmiljövården (2001).

______________________________________

Exempel: Stockamöllan

Stockamöllan i Eslövs kommun är en industrimiljö med lång tradition.Vägnamn som Stamparebacken och gårdsnamn som Svarvaregården vittnar om de olika verksamheter som bedrivits i området. Lokaliseringen invid Rönne å var en förutsättning för industrins etablering, då man var beroende av vattenkraft. Stockamöllan finns omnämnt redan i slutet av 1600-talet. Vid denna tid var verksamheten inriktad på att stampa eller valka tyg, ett sätt att få de vävda tygerna mjuka och behagliga.

Vid mitten av 1700-talet hade verksamheten vuxit och 1769 anlades ett stampverk vid Stockamöllan. Släkten Soneson drev i nio generationer, fram till 1989, de olika verksamheterna vid Stockamöllan. 1851 etablerades Stockamöllan Kvarn & Sågverk och en ny kvarnbyggnad uppfördes. Sågverket tillverkade bland annat träkuggar. Vid slutet av 1800- talet expanderade industriverksamheten och tillverkningen kom även att omfatta hyvelbänkar. Ungefär samtidigt installerades två turbiner och elektriciteten gav industrin nya möjligheter.

Vid förra sekelskiftet omfattade produktionen plank och bräder, kuggämnen, kuggar, skaft och parkettstav. Vid denna tid startade också tillverkningen av skottkärror, ett första steg mot den senare transporteringsbranschen. 1906 bildades Stockamöllan AB som omfattade två produktionsinriktningar; en mekanisk verkstad och en snickerifabrik. I den mekaniska verkstaden tillverkades transport- och godshanteringsutrustning som magasinkärror, transportvagnar, staplingsapparater, hjul- och länkrullar, mjölkningsskjul och potatissorteraren Pär.

På träsidan tillverkades däckstolar, trädgårdsmöbler, huggblock för slakterier och olika typer av stegar. 1950 lanserades den första seriebyggda gaffeltrucken, den produkt som numera kanske främst förknippas med Stockamöllan. År 1971 lades snickeriet ned och Stockamöllan AB kom enbart att bestå av en mekanisk verkstad. Vid sidan om industriverksamheten drev företaget även ett jordbruk och en handelsträdgård. Man uppförde även egnahem och småbruk för företagets anställda. Under några år i början av 1990-talet ägdes industrin av Skrinet för att 1997 åter komma i privat ägo genom Stocka intressenter AB. Företaget omsätter idag cirka 135 miljoner kronor och har 90 anställda. Kunderna finns framför allt inom verkstadsindustrin.

___________________________________________

Kockums mekaniska verkstad och Kockums jernverk

 

I och med att familjen Suell och familjen Kockum förenades genom giftermål, förenades även två stora affärs- och industriidkare i Malmö. År 1840 grundade Frans Henric Kockum Kockums Mekaniska Verkstad och verkstäderna låg då vid Davidhallstorg i Malmö. Företaget bestod av ett gjuteri och en mekanisk verkstad som till en början tillverkade lantbruksredskap, bränneriapparater, spisar och ugnar.

Från 1850 startade även produktionen av järnvägsvagnar. I Småland och Blekinge satsade Kockums på metallindustrier och detta blev grunden till Kockums Jernverk AB. 1870 utökades verksamheten till att även omfatta skeppsbyggande i och med etableringen av Kockums varv i Västra Hamnen i Malmö. Kockums verkstäder kom att helt dominera hamnområdet. Arkitekten Axel Stenberg utförde ritningarna till de verkstads- och fabrikslokaler som byggdes i mitten av 1910- talet. Byggnaderna uppfördes i en för tiden typisk fabriksarkitektur i tegel. Fasaderna fick dekorativa detaljer och stora, halvrunda fönster.

Fram till första världskriget genomfördes genomgripande förändringar vid de företag som ägdes av Kockums. Kockums mekaniska verkstad i Malmö ägnade sig nu uteslutande åt tillverkning av fartyg, järnvägsvagnar och broar, medan Kockums Jernverk inriktade sig på stål, stålprodukter, galvanisering och emaljerade varor.

Kockum störst i Malmö

Varvsrörelsen, liksom brotillverkningen, blev allt viktigare näringar efter första världskriget. Även efter andra världskriget fortsatte Kockums att växa och under 1940-talet var Kockums den största arbetsgivaren i Malmö med 4 000 anställda. Under 1950- 1960- talen var Kockums varv ett av de största i världen med en inriktning framför allt på stora lastfartyg. I början av 1960-talet byggde Kockums den stora dockan och 1974 uppfördes världens största bockkran, 134 meter hög. Kockumskranen stod fram till hösten 2002 i nordöstra delen av Västra Hamnen i Malmö, varefter den monterades ned för att skeppas till den nye ägaren i Sydkorea. Kranen utgjorde ett riktmärke för staden och stod som symbol för varvsnäringens storhetstid.

Svenska Varv AB tar över

I samband med oljekrisen vid mitten av 1970-talet skedde en konjunkturnedgång och delar av tillverkningen av maskiner och utrustning såldes eller avvecklades. Verksamheten koncentrerades på att omstrukturera varvsrörelsen. Till följd av lönsamhetsproblem och dåliga framtidsutsikter övertogs Kockums 1979 av statliga Svenska Varv AB (sedan 1987 Celsius industrier). Den civila fartygsproduktionen lades ned 1987, och därefter inriktade man sig på militära fartyg.

Kockums industrier på 2000-talet

Kockums verksamhet i Malmö består under början av 2000-talet av tillverkning av vindkraftverk, järnvägsvagnar, ubåtar, offshoreutrustning och produkter inom kärnkraftsområdet. Företaget heter nu Kockums Industrier och har cirka 300 anställda. De många fabrikslokalerna på Kockumsområdet har till stor del fått nya användningsområden. Inom kranområdet planerades en stadsdel med bostäder, kontor, vård, parkeringshus och centrumverksamhet. I den gamla dockan har en småbåtshamn anlagts.


Lästips:
Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö (2002).
Tykesson, Tyke, Björn Magnusson-Staaf, Cecilia Hansson, Anders Reisnert och Klas Brunnberg (red.): Guide till Malmös arkitektur (2001).                

Kontakt