Träindustri

Skåne är ett landskap som starkt förknippas med jordbruk, men i norra delen av länet dominerar andra näringar. Träindustrin är av stor betydelse främst när det gäller förädling avskogsprodukterna.                         

Typiskt för branschen är dominansen av småföretag, ofta i områden där det inte rådde hård konkurrens om råvaran från en stark massa- och pappersindustri. Skogstillgångarna utnyttjades tidigt för bränsleförsörjning, vid järnframställning och som byggnadsmaterial. 

De första sågarna

De första vattendrivna sågarna anlades på 1400-talet. I mitten av 1800-talet möjliggjorde näringsfriheten att hantverk och industrier utvecklades även utanför städerna. Genombrotten för den moderna sågverksindustrin kom dock med ångtekniken under andra hälften av 1800-talet. Sågverken var därmed inte längre beroende av strömmande vatten för driften. Även transportabla sågverk med lokomobiler eller råoljemotorer förekom. Järnvägen fick en avgörande betydelse för utvecklingen på landsbygden.

Elkraftens inverkan

Genom järnvägen öppnades skogsområden för exploatering. Med elektrifieringen uppstod mindre så kallade cirkelsågverk med lokala avsättningsmarknader. Elkraften var tillgänglig överallt och elsågarna möjliga att driva också i mindre skala. Först på 1960- och 1970-talen lades dessa småsågar ner.

Tillverkning av pappersmassa blev en av de främsta ersättningsindustrierna för järnbruken. Inledningsvis hade sågverken fungerat som fristående företag, men med massa- och pappersindustrins framväxt under 1800-talets senare del blev det allt vanligare att ett och samma företag drev sågverk och massa- och pappersindustrier, samtidigt som man förfogade över egna råvarutillgångar. Det föll sig i ett tidigt skede naturligt att vidareförädla träråvarorna till en mängd olika varor.   

Förädling

Den första fabriksmässiga tillverkningen av möbler och byggnadssnickerier inleddes redan på 1860-talet. Ett företag som fann sin speciells nisch genom tillverkning av träleksaker i en trakt med stark snickeritradition var BRIO, Bröderna Ivarsson i Osby, BRIO (se vidare under Bröderna Ivarsson, Osby). Andra exempel på förädlingsföretag är mindre sågverk och möbeltillverkare, till exempel Hilding Anders AB i Hästveda. Tarkett AB i Hanaskog och Broby är andra exempel på skogsbaserad industri. Dessutom finns sågverk i Näsum i Bromölla, dörrtillverkaren Nobia (Nordisk Bygginteriör AB, idag Swedoor) i Åstorp och tillverkning av köksinredningar i Ballingslöv. Trähustillverkningen i Bromölla för LB-hus AB räknas också till träindustri, liksom produktion av Älvsbyhus i Bjärnum.

Lokalisering

Vid etableringen av pappersbruken under 1800-talet, då råvaran utgjorde av lump, var det fördelaktigast att lokalisera tillverkningen nära marknaden i staden. Med övergång till trä som råvara islutet av 1800-talet blev i stället transporten av skogsråvara och tillgång till kraft de viktigaste faktorerna. De lägsta transportkostnaderna uppstod vid lokalisering till en punkt mellan vattenfallen och utförselhamnen. Efter elektrifieringen på 1930-talet lokaliserades de nya bruken närmare skogsråvaran. Den mekaniska massaindustrin fick samtidigt konkurrens av den kemiska massatillverkningen, som ställde lägre krav på lokal kraftresurser, men krävde mer skogsråvara. Exempel på pappersbruk är företag som AB Klippans Finpappersbruk (se vidare Klippans Finpappersbruk) och Stora Nymölla AB i Nymölla (se vidare om Nymölla bruk i Skogens landskap).
 
Verksamheten i Nymölla är ett exempel på de nyetableringar som tillkom i södra Sverige under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Nylokaliseringarna var följden av tekniska landvinningar inom massaframställningen, vilket gjorde det möjligt att använda lövved som råvara. Av samma anledning etablerades år 1956 Skånes Skogsägareförenings massa- och pappersbruk i Broby. Produktionen upphörde dock under 1970-talet. Andra papperstillverkare, främst inriktade mot emballage, är J.D Stenqvist AB i Kvidinge, Duni & Melitta HB i Klippan, Assi Domän AB/Förenade Well i Eslöv, Bongs fabriker AB i Kristianstad samt Tetra Pak i Lund. 

Korgar och tofflor

Korgflätning och toffeltillverkning är också baserat på produkter vunna ur skogen. Inom korgflätning, främst i Örkened socken, fanns en utbredd hemmatillverkning, främst utförd av kvinnor. I Lönsboda anlades flera korgfabriker men verksamheten upphörde på 1960-talet. En fabrik finns bevarad med bibehållen inredning. Verksamheten var tämligen stor och grossistfirmor etablerades i Tyskland och Storbritannien. Tillverkningen av tofflor kom att sprida sig utanför träindustrins bygder. Fabriker finns idag i Förslöv, Brönnestad och Tormestorp men tillverkningen har tidigare haft större utbredning. I Visseltofta tillverkade Viktor Sonessons snickeri räfsor och lieskaft.
 
Lästips:
Germundsson, Tomas och Peter Schlyter (red.): Atlas över Skåne. Sveriges Nationalatlas (1999). Alvstam, Claes Göran: Industri och service. Sveriges National Atlas (1995).

Exempel: Klippans finpappersbruk

Klippans finpappersbruk tillverkar finpapper för trycksaker, handgjort papper för brevpapper och dokument, tunnpapper för lagböcker, psalmböcker och almanackor men även frimärkspapper till svensk och dansk post.

Tillsammans med anläggningar i Lessebo, Håfreström, Långasjönäs, Nyboholm och tidigare även i Östanå utgörs koncernen av pappersbruk, sulfitfabriker, skogs- och sågverksrörelse och försäljningsbolag.

Uppförandet av en papperskvarn vid Stackarp, det vill säga platsen för nuvarande Klippans Pappersbruk, skedde under överinseende av länsherren på Herrevadskloster 1573. Behovet av kraft och rent vatten gjorde att pappersbruk ofta lokaliserades vid vattendrag. Vid Rönne å fanns god tillgång på vatten och på Herrevads kloster fanns kunskaper och resurser som möjliggjorde anläggandet av ett pappersbruk. Vid tillkomsten utnyttjades huvudsakligen linnelump som pappersråvara. Vattenhjuldrivna stampverk mosade linnelumpen till pappersmassa som sedan hälldes över i pappersformar för pressning. Produktionen av papper var dock begränsad; dålig ekonomi och konkurrens från andra danska papperskvarnar var bidragande orsaker. 
  
År 1658 blev Skåne svenskt och svenska staten blev ägare till Klippans pappersbruk. Detta innebar ett uppsving för verksamheten eftersom den nya förvaltningsapparaten och kyrkobokföringen i Skåne slukade papper. Skånska kriget 1676-1679 medförde dock att brist på lump uppstod, vilket innebar att många pappersbruk lade ner driften under krigsåren. Detvar dock svårt att få fram tillräckligt med lump även i fredstid. Pappersbrukens kvalitetsnivå och produktionsmöjligheter var helt beroende av tillgången på lump. Klippan och andra pappersbruk hämmades av bristen på lump, vilket gjorde att myndigheterna genom uppmaningar försökte stimulera lumpinsamlingen av lump. År 1680 fick Klippan ensamrätt på lumpsamling i Skåne, Halland och Blekinge. 
  
Under hela 1700-talet översteg behovet av papper tillverkningen i riket. Bristen på papper var en fördel för bruket i Klippan, liksom det höga priset på importerat papper. År 1772 kom bruket i privat ägo och stora resurser lades på att modernisera. Fördämningar och slussar byggdes och stensprängning i ån genomfördes. För att förbättra kommunikationerna med Klippan byggdes en bro över Rönne å. Åren fram till sekelskiftet 1800 blev en grundläggningstid för inriktningen av kommande verksamhet. 
  
Klippan blev ett mångfasetterat företag efter köp av större jordbruksdomäner och anläggande av olika industriinrättningar. Nu började man tillverka papper som kvalitetsmässigt kunde jämföras med utländskt. Produktionen ökade och lades om till finpappersbruk, det vill säga framställning av lumppapper av hög kvalitet. Maskintillverkning av papper blev en förutsättning för de svenska pappersbrukens utveckling till industriföretag. Pappersbruket byggdes ut och runt 1800-talets mitt påbörjades tillverkningen av papper med trä som råvara. Det innebar att det fanns stor tillgång på råvara, vilket i kombination med den tekniska utvecklingen medförde att tillverkningen ökade starkt. År 1889 ombildades bruket till Aktiebolaget Klippans pappersbruk och i början av 1900-talet installerades två nya pappersmaskiner. 
  
Produktionen bestod av specialpapper som silkespapper, kopiepapper, kräpp- och vaxpapper, gummerat papper, med mera. Grunden för det moderna företaget lades således i början av 1900-talet. Pappersmassan tog över lumpens ställning som den viktigaste råvaran. År 1914 köptes Böksholms sulfitfabrik in för att säkra tillgången på massaved. För att säkra företagets fortlevnad gjordes även andra uppköp i trakten. För att hindra sänkning av vattenståndet i Ringsjön köptes Bålamöllan och Brännestads sågmölla in 1904, vilka ligger uppströms vid Stockamöllan. Klippan köpte också in pappers- och pappersmassabruket Lessebo år 1926. Uppköpen fortsatte. År 1966 köpte Klippan pappersbruket i Östanå och på 1970-talet fanns stora planer på en utbyggnad. Istället köptes Klippans Finpapperspappersbruk av Södra Skogsägarna 1976 och efter förvärv av samtliga aktier avfördes företaget från börsen. Därefter såldes tillgångarna ut. Skog såldes till Domänverket och bruket i Östanå lades ner 1981. År 1989 tog Klippanintressenter AB över samtliga aktier i AB Klippans Finpappersbruk och Fridafors Bruk AB för att 1994 åter noteras på börsen. Tre år senare bytte bolaget namn till KLIPPAN AB och tillverkningen i Fridafors lades ner 1999. 
  
Bruket har idag ett varierat byggnadsbestånd och äldre byggnader från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal, vanligen i tegel. Direktörsbostaden Borgen är från mitten av 1800-talet. Till bruket hör arbetarbostäder, dels en korsvirkeslänga, dels ljusputsade småhus och en skola. Klippans ladugård är brukets jordbruksfastighet med bevarad mangårdsbyggnad och ekonomibyggnader. Hela den äldre miljön utgör en välbevarad bruksenhet. Området är idag av riksintresse för kulturmiljövården.
 
Lästips:
Från tobakslada till stenbrott - en inventering av industrimiljöer i Kristianstads län (1994). Andersson, Gunnar P.: Alun och ark, kalk och krut. Kring fyra gamla skånska bruk (1974).               

Kontakt