Tekoindustri

Marieholms Yllefabrik

I samband med den industriella revolutionen spelade textilindustrin en viktig roll för svensk ekonomi och svenskt arbetsliv. Med de stora spinnerierna och väverierna infördes fabrikssystemet med mekanisering och arbetsdelning efter engelskt mönster. De höga fabriksbyggnaderna med pelar-balk stomme (spinnerier) och envåningsbyggnaderna med sågtandstak (väverier) utvecklades inom den engelska textilindustrin i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.                       

Enhetligt byggande

Textilindustrin var det kanske första exemplet på den nya tidens enhetskultur med likartade fabriksbyggnader i alla delar av världen, ibland till och med ritade av samma person. Alla textilfabriker var utrustade med samma engelska maskinpark och alla tillverkade liknande produkter. De första fabriksbyggnaderna i Sverige uppfördes i samband med att textilindustrin och den engelska produktionstekniken introducerades i landet.

Två tillväxtfaser

Textilindustrin i Sverige hade särskilt två tillväxtfaser, dels 1800 till 1850-talet, dels 1890-talet till omkring 1950. Dessa perioder sammanfaller med kapitalismens och industrialismens genombrott med vidgad industrialisering, urbanisering och modernisering på en rad områden. För båda perioderna gäller att den inhemska marknaden var relativt skyddad från utländsk konkurrens och att det skedde en övergång från hemarbete till fabriksarbete. Före 1890-talet tillgodosåg till exempel svensk konfektionsindustri endast tio procent av hushållens konsumtion. Beklädnadsartiklar importerades, tillverkades av hantverkare eller producerades i hemmen, särskilt sedan symaskinen hade fått spridning i Sverige från omkring 1870. 

Kvinnlig arbetskraft

Under 1900-talets första hälft industrialiserades sömnaden genom konfektionsindustrins tillväxt. Tekoindustrin (textil och konfektion) var den industribransch med störst andel kvinnlig arbetskraft. Kvinnorna arbetade på spinneri eller väveri eller som tyglagerskor. Männen arbetade med rengöring och smörjning av maskiner, byte av bommar, ner- och uppackning samt i färgeri. Det mesta arbetet utfördes på ackord. De första arbetarskyddslagarna trädde i kraft 1889, men arbetet var tungt, smutsigt och dammigt. Under 1800-talet förekom dessutom mycket barnarbete inom textilindustrin. Utvecklingen i textil- och konfektionsfabrikerna gick framåt med allt snabbare och bättre maskiner och olika rationaliseringsåtgärder, men från mitten av 1900-talet drabbades branschen av upprepade kriser.
 
Den svenska tekoindustrin kan i mitten av 1900-talet beskrivas som en föråldrad industrinäring, som producerade konsumtionsvaror för hemmamarknaden, men där stora rationaliseringar gjorts för att få en snabb och effektiv produktion. Alltså en löpandebandproduktion av lågteknologiska varor. Gunnar Lundhs bilder från Malmö 1949-50 visar MAB och MYA:s stora vävsal med 700 vävstolar. En väverska betjänade samtidigt upp till 25 automatstolar. Hon betalades per 1 000 skyttelslag, som registrerades av räknare på maskinerna. Det var en industri som hade svårt att klara sig i den internationella konkurrensen från nyindustrialiserade länder med låga löner och sämre arbetsvillkor. Från 1950-talet minskade för första gången dessutom förbrukningen av garn och vävnader i svenska hem. Denna vändpunkt sammanfaller med en motsvarande förändring i det husliga arbetets omfattning.   

Skåne

Ylle- och bomullsindustrin drabbades först, därefter konfektionsindustrin. Detta gällde inte minst den omfattande tekoindustrin i Malmö. Textilindustrin etablerades senare i Skåne än i landets övriga centra för textilindustri, Sjuhäradsbygden och Norrköping. I Skåne hade inflytandet från Tyskland minst lika stor betydelse som impulserna från England. Kontakterna med Tyskland var tätare och viktig i sammanhanget var industriidkaren August Schmidt, som på 1880-talet kom till Malmö från Tyskland för att leda Malmö Yllefabriks AB. Det tyska inflytandet avspeglade sig även i fabriksbyggnadernas formspråk, som var starkt influerat av tysk och mellaneuropeisk tradition. Efter verkstadsindustrin var textilfabrikationen den ur sysselsättningssynpunkt mest betydande i Skåne under 1900-talets första hälft. Den skånska tekoindustrin bestod av ylle-, bomulls- och juteindustrier, grundade på 1880- och 90-talen, samt trikå- och konfektionsindustrier, anlagda i början av 1900-talet, det vill säga i samband med textilindustrins andra tillväxtfas. 

Tekoindustrin i Skåne var framför allt lokaliserad till städerna. Arbetarbostäder uppfördes endats i småorter som Furulund och Skånes Fagerhult där det uppstod ett slags brukssamhällen runt textilfabrik och järnväg. Huvudort för den skånska tekoindustrin var Malmö med landets största textilföretag, MAB- och MYA-koncernen (en fusion av Manufaktur AB och Malmö Yllefabriks AB), som vid sammanslagningen 1943 hade cirka 3 000 anställda. Tekoindustrin sysselsatte år 1965 sammanlagt 6 230 personer i Malmö, 4 290 var kvinnor. Där fanns, förutom MAB och MYA, Malmö Mek. Tricotfabrik (ett dotterföretag till förstnämnda), AB Malmö Strumpfabrik, Albert Keifers Strumpfabrik, AB Thure B. Wiberg, AB Svenska Skinnkläder, Fougstedts Klädes & Konfektions AB, AB Svenska Kappfabriken, AB Cewokappor, Konfektions AB Zober, AB Masterhand, Tornvalls Konfektions AB, AB Malmö Konfektion, AB Korsettfabriken Spirella samt fabriker för tillverkning av hattar, mössor och paraplyer. Antalet anställda inom Malmös tekoindustri minskade och 1966 upphörde MAB- och MYA koncernen, som då hade 200 anställda. 
  
Den sista resten av stadens tekoindustri försvann då Malmö Strumpfabrik lades ned 1992. Denna hade bildats 1926 och haft cirka 1 000 anställda 20 år senare. Även regionens övriga storskaliga tekoindustri - yllefabrikerna i Kristianstad, Furulund och Marieholm, Hälsingborgs Jacquard Väfveri AB, Schlasbergs Konfektionsfabrik i Landskrona, Junex fabriker i Skånes Fagerhult och Lönsboda med flera - är nedlagda. Tekoindustrin i Skåne representeras numera av några småföretag med specialiserad produktion.
 
Lästips:
Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö (2002). Ranelid, Björn: Från Lustgården till Möllevångstorget, Malmö 1949-50 (1999). Textilindustrins miljöer, i: Bebyggelsehistorisk tidskrift (nr 15, 1988).

_________________________________________________________

Exempel: Marieholms yllefabrik

Marieholm är ett stationssamhälle i västra delen av Eslövs kommun. Orten har en långsträckt struktur och följer järnvägen (Landskrona-Eslöv) i norr och väg 17 i söder. I Marieholm bor år 2003 cirka 1 500 personer, merparten i småhus byggda före 1970. Den nedlagda yllefabriken utgör ett dominerande blickfång i samhället med sina jämförelsevis stora byggnader i rött tegel.

Yllefabriken startade 1898 då en färgarmästare och en beredningsmästare från Malmö Yllefabrik AB:s filial i Furulund köpte ett mindre färgeri invid Saxån i Marieholm. Året därpå fanns 15 anställda. De första åren drevs företaget i de befintliga byggnaderna och med begagnade spinn- och vävstolar. Fabriksanläggningen byggdes ut 1916-18 och 1919 bildades ett aktiebolag. Ytterligare till- och ombyggnader gjordes under 1930- och 40-talen. Fabriken bestod av karderi, spinneri, färgeri, väveri, beredning och avsyning.

Den svenska tekoindustrins gyllene årtionde var 1940-talet då man hade stora beställningar från försvarsmakten. Vid denna tid uppgick antalet anställda i Marieholms yllefabrik till cirka 400 personer och man var ortens största arbetsgivare. År 1968 köptes familjeföretaget Marieholms Yllefabrik upp av textilföretaget Almedahl Dalsjöfors AB. Antalet anställda i Marieholm var då cirka 300 personer.

Produktionen i Marieholm upphörde 2002/03 då det inte längre gick att konkurrera med låglöneländer och orderstocken minskade. Marieholms yllefabrik gick aldrig med förlust men de sista åren var vinsterna försumbara. Femtio anställda blev av med jobben när nedläggningsbeskedet kom. Fram till augusti 2002 gick 58 vävmaskiner för fullt och det producerades som mest två miljoner löpmeter tyg om året.

Produktionen var inriktad på ylletyg, men detta blandades under senare delen av verksamhetsperioden med olika syntetmaterial. Företaget vävde tyger i olika kombinationer av syntet- och naturfiber. Basen i produktprogrammet var kostym-, byx- och uniformstyger för konfektionsindustrin, men man tillverkade även möbeltyger och inredningstextilier för bilindustrin. En stor del, uppemot 90 procent, av produktionen exporterades.

Marieholms yllefabrik kom genom sin dominans på orten att verka starkt samhällsbildande, även om Marieholm inte direkt var ett typiskt brukssamhälle. På 1910-talet anlade företaget dels en direktörsvilla, dels ett samlingshus med en stor sal för biografvisning, varieté, musik och föreläsningar. Tidvis fanns även bankkontor, kafé, telefonstation och bibliotek i byggnaden. Företaget tog ett visst ansvar för de anställdas bostadsförsörjning och uppförde 1943 sex bostadshus omfattande tolv lägenheter om två rum och kök, det vill säga en för tiden normalstor bostad för en familj med upp till två barn. Troligtvis subventionerade företaget tillsammans med Reslövs kommunen (i vilken Marieholm ingick) även egnahemshus i tätorten.

Kontakt