Sockerbruk

Sockerindustrins start

Industriell framställning av betsocker inleddes i Sverige på 1830-talet, samtidigt med att sockerbetsodling introducerades och spreds. Fem företag startade på kort tid, men endast sockerraffinaderiet och råsockerbruket i Landskrona överlevde initialskedet. Utvecklingen gick långsamt och det var inte förrän på 1860-70-talen som odlingen fick en märkbar omfattning. 
  
Det anlades sex nya sockerbruk lokaliserade till Götalands jordbruksbygd. Även denna gång blev de nya företagen kortlivade, bortsett från det kombinerade raffinaderiet och råsockerbruket i Arlöv. Jordbrukskrisen och handelspolitiken under 1880-talet gynnade den svenska sockerindustrins framväxt. Under decenniet anlades flera raffinaderier och råsockerbruk. Landet skulle snart vara självförsörjande ifråga om råsocker. För att stärka utvecklingen införde staten skattelindring för nya fabriker som anlades på ett avstånd om minst 30 kilometer från befintliga anläggningar.

Koncentration till Skåne

Under 1890-talet tillkom flera nya fabriker, nästan alla lokaliserade till södra och västra Skåne. Den skånska etableringen blev därmed dominerande. Sockerbruken var stora anläggningar som gav upphov till hela brukssamhällen, tydligast i Hasslarp och Köpingebro. Den fasta arbetsstyrkan vid betbruken var fram till 1930-talet relativt liten, i genomsnitt cirka 75 personer. 

Brukssamhällen

Bostäder till denna personal kom att utgöra kärnan i sockerbrukssamhällena. Bebyggelsemönstret kompletterades av kampanjehem (ett normalt bruk behövde cirka 400 kampanjarbetare vid sekelskiftet 1900), brukskontor, disponentvilla, folkets hus och/eller folkpark, affärer och olika hantverk samt järnvägsstation.
 
Järnvägsnätet påverkades av sockerindustrin, inte minst i Skåne hade flera banor karaktär av bruksbanor. Sockerindustrin tillhörde kring sekelskiftet 1900 de sju största industrigrenarna i Sverige tillsammans med sågverk, kvarnar, stålindustri, mekaniska verkstäder, väverier och trämassafabriker.

1900-talet

I början av 1900-talet bestod sockerindustrin av sammanlagt tio raffinaderier för förädling av råsocker, ett strösockerbruk som i likhet med raffinaderierna framställde strösocker, 20 råsockerbruk som framställde råsocker från sockerbetor samt några saftstationer. Dessa framställde kalkad råsaft, vilken i rörledningar pumpades till sockerbruken för vidare bearbetning. På kort tid hade det uppstått en överproduktion av socker i Sverige. Inför den hårdnande konkurrensen fusionerades år 1907 sockerbruken i Skåne till Svenska Sockerfabriksaktiebolaget, SSA. En rationalisering av sockerindustrin följde på sammanslagningen och flera raffinaderier avvecklades. Den enda återstående konkurrenten, Mellersta Sveriges Sockerfabriksaktiebolag, övertogs av SSA 1936 och därmed uppstod tillverkningsmonopol på sockerprodukter i Sverige.

Effektivisering bidrog till avveckling

Under 1950-talet effektiviserades verksamheten ytterligare. Alla råsockerbruk utom två (Hököpinge och Jordeberga) omvandlades till strösockerbruk och all specialraffinering överfördes till Arlöv. Fyra raffinaderier och elva råsockerbruk avvecklades. 
  
Vid årsskiftet 1992-93 införlivades SSA med danska Danisco Sugar. Rationalisering och effektivisering av sockerindustrin har fortsatt. Numera finns endast ett sockerbruk i Örtofta och ett raffinaderi i Arlöv. Lönsamheten bygger på att rörsocker från andra världsdelar fördyras av tullar och ändras detta system kan det vara slut med betodling och sockertillverkning i Sverige.
 
Lästips:
Darphin, Jean-Paul: Sockrets katedraler (1994).
Från tobakslada till stenbrott (1994).

_______________________________________________________

Örtofta sockerbruk

Sockerbruket i Örtofta började byggas 1889. I likhet med övriga sockerbruk var byggtiden kort och i september 1890 var anläggningen färdig. Den 9 oktober detta år drogs den första betkampanjen igång och pågick till mitten av februari. Platsen för bruket hade valts med hänsyn till de goda förutsättningarna till betodling i trakten, tillgången på vatten från Kävlingeån och det utmärkta läget vid Södra Stambanan. Fabriken beräknades avverka 250-300 ton betor per dygn. Produktionen av råsocker avyttrades till raffinaderierna i Arlöv och Landskrona. Kapaciteten vid bruket ökade 1894 då saftstationen i Eslöv anlades. Från denna transporterades råsaften via kulvert till Örtofta för vidare förädling. Ytterligare förbättringar och rationaliseringar genomfördes, men kapaciteten var otillräcklig i förhållande till betskörden. Detta gjorde att kampanjerna pågick längre än planerat. År 1905 tillkom järnvägen mellan Kävlinge och Sjöbo och bettransporterna till Örtofta förenklades för många betodlare. Nya tekniska anläggningar gjorde att avverkningen kunde höjas till 1 300 ton betor per dygn under 1920-talet.

Fram till 1952 var Örtofta ett råsockerbruk med en produktion avsedd för raffinaderiet i Landskrona. I samband med att Örtofta blev strösockerbruk gjordes stora insatser för att automatisera driften och brukets kapacitet ökade till 4 000 ton betor per dygn. Från 1960-talet till 90-talet ökade kapaciteten ytterligare, till 7 000 ton per dygn. Under kampanjen 2002-03 avverkades cirka 15 000 ton betor per dygn.

Örtofta är i dag ett av de största sockerbruken i Europa och tillverkar cirka 250 000 ton socker per år av betor som levereras av 2 500 betodlare. Det inhägnade bruksområdet är beläget norr om Kävlingeån med stations- och brukssamhället sydväst om bruket. Stora slam- och sedimenteringsdammar finns dels inne på bruksområdet, dels söder om Kävlingeån. Vattenreningstekniken och slamdammarna tar stora ytor i anspråk och präglar miljön.
  
Sockerbruket är till ytan en stor anläggning som omfattar själva fabrikskomplexet med tillhörande betsvämanläggning samt flera tekniska byggnader, torkhus, magasin och silor. Därtill kommer stickspår samt en mängd mindre byggnader. I anslutning till bruket finns en brukspark och ett brukskontor. De ursprungliga arbetarbostäderna och kampanjehemmen är ersatta av tjänstebostäder i form av radhus, parhus och friliggande småhus uppförda på 1950-60-talen. Dessa är byggda efter typritningar eller inköpta som monteringsfärdiga hus, troligen med hjälp av Industriens Bostadsförening som från 1945 bistod svensk industri med nya bostadsprogram. Örtofta uppvisar en tydlig bruksortskaraktär.

Lästips:

Darphine, Jean-Paul: Sockrets katedraler (1994). http://www.daniscosugar.com

Kontakt