Kraftförsörjning

En viktig förutsättning för tillverkning eller industri var tillgången på energi. Före 1700-talet var produktionen beroende av inhemska energikällor som vattenfall, ved och träkol. I anslutning till dessa lokaliserades järnbruk, stampar och mindre manufakturer. Kvarnar drevs både med vatten- och vindkraft, varav de förstnämnda fanns i två modeller, skvaltkvarnar och hjulkvarnar. Möjligheterna att överföra energi över längre avstånd saknades och platsen för produktion var geografiskt knutet till en energikälla.

Ångkraft och vattenkraft

1880-talet blev början för svensk elektricitetsindustri. Den elektriska kraften användes i inledningsskedet uteslutande till belysning inom industri, offentliga inrättningar, banker, butiker och en del privatbostäder. År 1887 fick Malmö en elektricitetsstation och några år senare även Helsingborg.

Ångkraften hade stor betydelse för kraftförsörjningen och etableringen av industrier, men med utvecklingen av tekniken att överföra elektricitet längre sträckor kunde också avlägsna vattenfall användas i elproduktionen. Med detta fick också elkraften allt större betydelse för den svenska industrin.

Vattenkraften hade på nytt, nu med turbiner istället för hjul, blivit den viktigaste drivkällan för industrin. Nya kraftverk och transformatorstationer kom att byggas i ökat antal. Med förändringar i tekniken att överföra energi förändrades också det geografiska mönstret.

Nya lokaliseringsgrunder

Överföringen av elkraft via ett distributionsnät och import av lättdistribuerade fossila bränslen medförde att de gamla geografiska bindningarna till energikällan upplöstes. Istället kom andra lokaliseringsfaktorer i förgrunden, till exempel ekonomiska och tekniska, som gynnades av stordrift och koncentration. Små produktionsenheter lades ner och fördes samman i stora anläggningar på allt färre orter. I denna omvandling spelade också utbyggnaden av transportnäten en viktig roll. 

Järnvägens tillkomst medförde tyngre och längre transporter ochden geografiska bilden förändrades. I början av 1900-talet utbyggdes västra Skåne ett distributionssystem för elkraft. Sydsvenska Kraft AB, senare Sydkraft, bildades i Malmö 1906 av de större städerna mellan Halmstad och Malmö. Bolaget anlade kraftverk längs Lagan och ångkraftverk i Malmö. Östra Skåne elektrifierades genom Hemsjö Kraft AB med kraftverk i bland annat Helgeå. Genastorps kraftverk innebar att vissa delar av Helgeå torrlades och flera befintliga verksamheter som använda Helgeå som kraftkälla lades ner. Vid sidan om Sydsvenska Kraft och Hemsjö Kraft AB bildades också mindre föreningar. Dalby, Veberöd och Sjöbo var bland de första att anslutas till Sydsvenska Krafts och Hemsjö Krafts AB:s nät och många elverk bildades därefter, något som höll i sig till 1960-talet. År 1962 fanns till exempel 119 bolag, föreningar och stadsverk i Skåne, medan det år 1996 endast var 16 stycken. 
 

Fjärrvärme

Runt 1950 startade utbyggnaden av fjärrvärme. Malmö var en av de första städerna som använde system med olika energikällor, som till exempel industriell spillvärme, solvärme och värme från avloppsreningsverk men också torv, skogsbränsle och sopor. Kol är billigt att transportera med båt och flertalet av Skånes fjärrvärmeanläggningar ligger i anslutning till hamnar. Både Malmös och Helsingborgs hamnar importerar kol, där också koleldade fjärrvärmeverk är belägna. Koleldade fjärrvärmeverk finns också i Landskrona och Lund. Kolanvändande industrier finns i Trelleborg, Staffanstorp, Höganäs, Klippan och Perstorp. Sveriges elproduktion baseras idag huvudsakligen på vattenkraft och kärnkraft (läs vidare under rubriken Barsebäcks kärnkraftsverk). 
 

Andra enerigikällor

Andra energikällor är kol, olja, solenergi, vindkraft och vågkraft men också biobränslen som på olika sätt påverkar landskapet. Till exempel vindkraftverken placeras enskilt, i grupp eller i stora vindkraftsparker i landskapet. Många av Sveriges vindtätaste områden har samtidigt höga natur- och kulturvärden. Vilka platser som är lämpliga för etablering av vindkraft måste därför avgöras efter en helhetsbedömning. Även om ett vindkraftverks påverkan på markytan är begränsad är dess påverkan på landskapsbilden påtaglig. Några decennier in på 1900-talet byggdes en del vindkraftverk och utanför Revinge finns två vindturbiner från denna tid. Det var dock först med oljekrisen i början av 1970-talet som vindkraften utvecklades som alternativ till tidigare energikällor. I början av 1980-talet uppfördes Maglarpsverket, som vid stängningen 1993 hade producerat mer elenergi än något annat vindkraftverk i världen. Under andra hälften av 1980-talet skedde ett visst utvecklingsarbete och nya, mindre, verk togs i drift. Utbyggnaden av vindkraft har fortsatt.

Nytt EU-direktiv kom 2015 och du läsa mer om fria vandringsvägar och vandringshinder under restaurering av vatten

 
Lästips:
Infrastrukturen - förvaltning, kommunikationer, energi. Sveriges Nationalatlas (1992). Kulturmiljö och kärnkraft. Kulturmiljöövervakning - fallstudie. Riksantikvarieämbetet (2000).

_______________________________________________________

Exempel: Barsebäcks kärnkraftsverk


Det finns fyra kärnkraftverk i Sverige, varav ett ligger i Barsebäck i Skåne, Kävlinge kommun. De övriga är Ringhals, Oskarshamn och Forsmark. I Ågesta utanför Stockholm uppfördes en reaktor på 1960-talet, men 1974 lades den ner bland annat av ekonomiska skäl. Den första reaktorn i Barsebäck sattes i drift 1 juni 1975 och den andra 1977, men planerna för och beslutet om ett kärnkraftverk instiftades på 1960-talet. Anledningen till den svenska kärnkraftsutvecklingen var till stor del att man sökte efter en framtidsteknik som var mindre beroende av oljan. Oljekrisen, i början av 1970-talet, stärkte argumenten för de nationella kärnkraftssatsningarna. Placeringen vid Barsebäck grundar sig dels i att det är nödvändigt att placera kärnkraftverk vid havet för att ha tillgång till vatten vid nedkylning, dels att få en jämn fördelning av kärnkraftverken i landet så det blir en balans i ledningsnätet.


Av Sveriges elproduktion kommer idag nästan hälften från vattenkraft och hälften från kärnkraft. Barsebäck har två kokvattenreaktorer på varedera 595 MW. En reaktor producerar cirka 4,5 TWh per år. Omkring 30 % av Skånes elförbrukning kommer från det privatägda Barsebäck.

Frågan om Sverige ska ha kärnkraftverk eller inte är och har alltid varit mycket omdebatterad i både Sverige och Danmark och krävt mycket engagemang, bland annat från Greenpeace. Den första stora demonstrationen mot Barsebäcks kärnkraftsverk hölls 1976, ett år efter att första reaktorn startat, och parollen var "Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!" År 1979 skedde en kärnkraftsolycka i Harrisburg i USA. Året därpå, den 23 mars 1980, var det en svensk folkomröstning om när kärnkraften ska avvecklas. Riksdagen beslutade med hänvisning till folkomröstningens resultat att de kärnkraftaggregat som var under byggnad skulle fullföljas, men att ingen mer utbyggnad skulle ske, och att kärnkraften ska vara avvecklad i Sverige senast år 2010. 1986 var den stora kärnkraftolyckan i Tjernobyl i Ukraina, vilket gjorde att det svenska avvecklingsdiskussionerna intensifierades. År 1997 kom ett beslut från regeringen om att båda reaktorerna i Barsebäck skulle stängas. Två år senare, 30 november 1999, stängdes Barsebäck 1. Reaktorn kan dock inte rivas så länge Barsebäck 2 är i drift. Det pågår fortfarande diskussioner om när den andra reaktorn ska stängas.

Kärnkraftverket i Barsebäck har en karaktärsskapande siluett som syns på långt håll både i Skåne och i Danmark. Byggnaderna har blivit en symbol både för kärnkraftsförespråkarna och motståndarna som en betydelsefull kraftkälla för den svenska utvecklingen, kontra ett hot mot miljön. Barsebäck har också belysts som en symbol för det svenska industriella kulturarvet. Industrihistoriskt forum anordnade bland annat ett seminarium om Barsebäck som kulturarv i september 2001.


Lästips:
http://www.barsebackkraft.se/

Rapporter

Vramsån - Vattenkraftverk och dammbyggnader (15Mb)

Rössjöholmsån och Kägleån (50Mb)

Kontakt