Järnframställning i skogsbygd

Försåg danska riket med järn

Järnhantering i de norra delarna av Skåne är känd från tidig järnålder (cirka 500 f.Kr.) och fram till 1800-talet. Råvaran malm insamlades antingen i form av myr- eller sjömalm eller rödjord. Under tidig medeltid tycks produktionen ha ökat och under 1400-talet var järnframställningen i norra Skåne omfattande. Skåne, tillsammans med Halland och Blekinge, tillhörde under medeltiden det östdanska riket. De skånska skogsbygderna försåg det danska riket med järn. I synnerhet i Örkelljunga socken har man påträffat järnframställningsplatser och även spår efter smedjor.

Ved krävdes för järnframställning

För järnframställning krävdes dessutom en stor mängd ved till den rostning som renade malmen, vilket gjorde skogsbygden i norra Skåne särskilt lämpad för järnframställning. Gårdsnamn som Järnbläst, Smedhult och marknamn som Malmkärret, Jernsmides backe vittnar om järnets betydelse i dessa trakter. Malmen reducerades i blästerugnar, som ofta anlades i direkt anslutning till fyndigheten. På så sätt undveks tunga transporter. Man brukar skilja på direkt och indirekt järnhantering. I den direkta järnhanteringen tillverkas smidbart järn direkt medan den indirekta metoden innebär att tackjärn med hög kolhalt framställs, vilken därefter färskas till smidbart järn. Det färdiga järnet användes vid kyrkobyggen, skeppsbyggen och krigsmateriel. Även vid uppbyggnaden av städer krävdes en stor mängd järn.

Borgar anlades för kontroll av järnförädlingen

Järnets betydelse syns i de borgar som etablerades i norra Skåne under tidig medeltid. Syftet med dessa borgar var förmodligen att administrera och kontrollera utvinningen och förädlingen av järnet, och även den vidare handeln. I Örkelljunga finns en borg omnämnd från 1300-talet. Borgen var troligen viktig ur strategisk synpunkt med sitt läge intill den dåvarande gränsen mot Sverige. Borgen kan också ha utgjort ett administrativt centrum för järnhanteringen i trakten. Liknande paralleller kan dras med Skeingeborg strax nordost om Verum i Hässleholms kommun, där man också påträffat omfattande lämningar efter järnhantering. Trakterna kring Örkelljunga och andra delar av norra Skånes skogsområden kan ha koloniserats på grund av järnet.

Gränshandel

Gränshandeln mellan svenska Småland och den danska sidan, utan kronans kontroll, var omfattande. När Gustav Vasa skärpte kontrollen över Sverige och försökte kontrollera handeln ledde detta till Dackefejden. Järnhanteringen i trakten av Örkelljunga omfattade troligen både järnframställning och smide.

Förädling av järnet har även skett i städerna och slagglager är belagda i Luntertun, Helsingborg och Vä. I och med att Skåne kom att tillhöra Sverige efter freden i Roskilde 1658, minskade järnhanteringen i dessa delar av landet för att till slut helt upphöra. Under 1600-talet och in på 1800-talet bedrevs dock järnframställning på flera platser i Örkelljungatrakten, till exempel Kopparmöllan och Östra Ljungby. Under Gustav Vasa anlades flera kronobruk och 1600- och 1700-talens järnbruk utvecklades till regelrätta industriorter i Bergslagen.

Lästips:

Olsson, Sven Olof: Medeltida danskt järn. Framställning av och handel med järn i Skåneland och Småland under medeltiden (1995).
Selinge, Klas-Görna: Kulturminnen och kulturmiljövård.
Sveriges National Atlas (1994).
Sahlin, Carl: Skånska järnbruk i äldre tider (1939).
Ödman, Anders: Vittsjö. En socken i dansk järnbruksbygd (2001).

Kontakt