Hantverk och förindustriell verksamhet

I skogsbygden i norra Skåne förekom en omfattande utvinning av järn under medeltiden. Trakterna runt Örkelljunga socken försåg det danska riket med järn. Vissa industrier i mindre skala utvecklades redan på medeltiden som hammarsmedjan i Hörja och kalkbrotten i Ignaberga och Komstad. Andra tidiga industrier är Andrarums alunbruk, Torsebro krutbruk, Skånska glasbruket i Perstorp och Klippans pappersbruk.

Olika sorters hantverksnäringar har förekommit under hela förhistorien men det är först vid förekomsten en regelrätt produktion och utbyte av varor som man kan använda termen förindustriell verksamhet. Jordbruket var inriktat på självhushållning och gårdar och byar var självförsörjande. Odling och boskap lade grunden för den egna produktionen, dessutom utbyttes varor med omgivningen i mindre skala.

Järn

I byarna fanns bysmeden, den lokala sågen, den gemensamma kvarnen och så vidare. I skogsbygden i norra Skåne förekom en omfattande utvinning av järn under medeltiden. Trakterna runt Örkelljunga socken försåg det danska riket med järn. I detta område finns spår efter järnhanteringen bland annat i form av rester efter flera smedjor och gårdsnamn som Järnbläst och Smedhult (se vidare under rubriken Järnhantering i skogsbygd). Vissa industrier i mindre skala utvecklades redan på medeltiden som hammarsmedjan i Hörja och kalkbrotten i Ignaberga och Komstad.

Tidiga industrier i Skåne

Andra tidiga industrier är Andrarums alunbruk, Torsebro krutbruk, Skånska glasbruket i Perstorp och Klippans pappersbruk. Varor som snickerier, kläder och verktyg producerades också på den egna gården. I större byar och städer fanns dock hantverkare med mer specialiserad produktion. Hantverksmästaren med sina lärlingar och gesäller fanns inom en rad hantverk som snickeri, smide, skrädderi, vävstugor och skomakerier. Hantverkarna behärskade hela produktionskedjan från råvara till färdig produkt. 

Skråordning 

På 1300-talet började de fria hantverkarna i Norden att organisera sig i skrån. Skråorganisationer är kända redan från 1000-talet i de norditalienska städerna. De äldsta bevarade skånska skråordningarna är från 1412 och gäller repvindarna i Malmö. För att få inträde i ett skrå krävdes utbildning och kunnighet. Hos hantverkaren fick lärlingen avlägga gesällprov och gav sig sedan ofta ut på gesällvandringar till olika mästare för att förkovra sig. Gesällvandringar var viktiga företeelser för att tillägna sig nya idéer och ny kunskap inom de olika hantverken. Skråväsendet hörde städerna till, på landsbygden kunde allmogen anlita så kallade gärningsmän och binäringar som hemslöjd var också accepterat. Genom skråna fick statsmakten möjlighet att ha kontroll över hantverken. Samtidigt fanns en oro hos staten att skråna skulle växa sig för starka. 
  
Kristian IV försökte genom lagstiftning år 1614 upphäva alla danska skrån med motiveringen att skråorganisationerna fördyrade varorna och att detta var till nackdel för konsumenterna. Kungens försök misslyckades och skråna levde kvar; ett bevis på skråväsendets makt och bristen på alternativa organisationsformer. Med tiden kom skråväsendet att utsättas för allt starkare kritik. Monopolsystemet ansågs föråldrat och ansågs hindra den ekonomisk utvecklingen.

Hansan

Skråväsendet avskaffades 1846 och näringsfrihet infördes. I och med bildandet av Hansan på 1300-talet utvecklades handeln med varor mellan de cirka 70 städer som var knutna till handelsförbundet. I takt med att handelsutbytet ökade framstod hantverkarens arbetsmetoder som alltmer föråldrade. För att nå ut på marknaden krävdes särskilda kunskaper. I många städer samarbetade därför köpmän och hantverkare, där hantverkaren stod för tillverkning och köpmannen för inköp av råvaror och försäljning av den färdiga produkten. Detta system kom att kallas förlagssystem. 

Förlagssystemet 

Förlagssystemet bidrog till att arbetsfördelning och produktion blev mer specialiserad. Systemet lade också grund för de fabriker, eller manufakturer som de kallades i Sverige, som anlades i Sverige på 1700-talet. I manufakturerna arbetade hantverkarna i samma lokaler men relativt självständigt utan något direkt samarbete och även utan tekniskt avancerade maskiner. I städerna växte hantverksgårdar fram. Hantverkare av olika slag, främst skomakare, skräddare, snickare och garvare, försåg stadsbefolkningen med sina tjänster.

Hantverksgårdarna var enkelt utförda med en verkstad som vanligtvis vette åt gården. Verkstaden var ofta liten med en mästare som hade några anställda gesäller. Då hantverkaren hade sin fasta kundkrets behövde han inte saluföra sina tjänster till exempel till handelshusen, dessutom var de ekonomiska förutsättningarna mer knappa än handelsmannens. I bland annat Ystads och Simrishamns stadskärnor finns exempel på hantverks- och handelsgårdar från 1800-talet. Hantverken har även i senare tid utgjort en viktig inkomstkälla vid sidan om skogs- och jordbruk. I norra Skåne har bisysslor som slöjd och smide och även försäljning av pottaska, tjära, träkol och ved gett nödvändiga extra inkomster.
 
Lästips:
Nyström, Bengt, Arne Biörnstad och Barbro Bursell: Hantverk i Sverige. Om bagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken (1989).
Sundin, Ulla: Bygdens hantverkare och verkstäder. Om smedjor, kvarnar, sågar, linskäktar (1985).

Kontakt