Bostäder och bostadsbyggande

Före industrialiseringen och urbaniseringen under andra hälften av 1800-talet var städerna små och lantliga. Bostadshusen låg blandade med olika typer av ekonomibyggnader. 

Handels- och hantverksgårdar

En handels- eller hantverksgård kunde vara väl så komplex som en lantgård och i likhet med denna en kombination av bostad och arbetsplats. Förutom bostad fanns en stor gårdsplan omgiven av stallar, fähus, brygghus och olika magasinsbyggnader. De anställda intog sina måltider på gården och bodde ofta också där. De flesta borgare bedrev även viss form av lantbruk. Städerna täckte ungefär hälften av sitt livsmedelsbehov genom egen agrar produktion.
 
De förnämsta gårdarna var belägna längs stadens huvudgata med en sjunkande värdeskala och ekonomisk standard från centrum och utåt. De obesuttna bosatte sig ofta i städernas ytterområden i små, enkla hus som bildade radhuslängor vid stadens infarter. Dessa envåningslängor kan ännu ses i bland annat Trelleborg. I större städer förekom det även att borgare placerade kapital i hus som hyrdes ut till obesuttna. Det längst drivna exemplet är Jerusalem i Malmö, där det i mitten av 1800-talet bodde 400-500 personer.

Sociala effekter

Urbaniseringen från mitten av 1800-talet innebar en svår trångboddhet för inflyttarna. Med trångboddheten följde sociala problemen. Filantropiska föreningar bildades i flera städer med ändamål att bygga arbetarbostäder. Detta var första gången bostadsfrågan blev ett samhällsproblem, men absolut inte sista.
  
Trycket från inflyttande blev stort och en differentiering efter socialekonomisk status ägde rum. Särskilda arbetarstadsdelar eller förstäder växte fram, oreglerat och oregelbundet. Det var mest små hus som arbetarna uppförde själva och avsedda för en eller två familjer. I realiteten kom ofta fyra till fem familjer att bo i dessa småhus. Denna bebyggelse kom framför allt att uppföras på oplanerad mark där bestämmelserna i stadsstadgorna inte gällde. Raus plantering söder om Helsingborg är ett exempel.
  
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev det också vanligt att de med högst inkomster bosatte sig avskilt, i särskilda områden med stora villor i städernas ytterkant. Områdesnamn som Bellevue (Malmö) och Professorsstaden (Lund) säger allt. Mönstret är fortfarande mycket tydligt i en stad som Malmö, med arbetarstadsdelar i öster och villaområden i väster. 

1900-1950

År 1904 inrättade staten en egnahemslånefond för bidrag till uppförande av lantbruks- och bostadsegnahem åt mindre bemedlade. Under första världskriget tillkom ungefär hälften av alla bostadshus efter ekonomisk tillskyndan från kommunala och statliga myndigheter. Bostadsfrågan kom allt mer att flyttas över på just stat och kommun, vilka tidigare knappast alls befattat sig med frågan. Områden med bostadsegnahem blev mycket vanliga i de flesta skånska tätorter.
  
Åren under första världskriget var också en period av bostadskris, snabbt ökade kostnader för bostadsbyggen och markant stigande hyror. Lösningen blev dels att inreda vindar och uthus, dels en typ av nödbostäder som ofta uppfördes med kommunala medel. I Malmö uppförde staden ett bostadskomplex med 200 mindre lägenheter i Östra Sorgenfri. Dessa trähus var tänkta som tillfälliga lösningar, men kom att stå kvar till 1965. De kallades Sorgenfribarackerna eller Hollywood (kulissbyggen) och vid rivningen bodde där ännu cirka 200 personer.
  
På 1930-talet hade Sverige en i internationell jämförelse mycket låg bostadsstandard. Folkets dåliga levnadsvillkor ansågs ligga bakom den låga nativiteten. Låga födelsetal sågs som ett hot mot hela landets ekonomi. Bostadsfrågan kom att spela en allt större roll i politiken. År 1933 tillsattes den bostadssociala utredningen. Syftet var att lägga fram riktlinjerna för den framtida bostadspolitiken med målet att lösa bostadsbristen i landet.
  
Ett av de viktigaste resultaten blev att en generell statlig långivning infördes 1942. Detta innebar att all bostadsproduktion kunde få förmånliga lån under förutsättning att vissa minimikrav på lägenheterna tillgodosågs. Utredningen förespråkade att man skulle bygga lägenheter som bestod av två rum och kök, vilket ansågs lämpligt för en familj med två barn. Hyran skulle inte överstiga en femtedel av en industriarbetares lön. En annan viktig slutsats var att kommunerna skulle bilda egna, allmännyttiga bostadsbolag. Kring 1950 fanns kommunala bostadsbolag i de flesta skånska kommuner.

1960 -1970-talet

Under första halvan av 1960-talet färdigställdes årligen cirka 3 000 lägenheter i Malmö och något mer än 80 000 i Sverige. Tioårsperioden efter 1965 styrdes av bostadsbyggnadsutredningen, som lagt fast att en miljon bostäder skulle byggas på tio år. Satsningen kom att få namnet Miljonprogrammet. Målet var att "hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader".
  
Bostadsbyggandet blev ett av staten allt hårdare reglerat system, där subventioner, regelverk och normer påverkade allt från markfördelning till lägenheternas planlösning och utrustning. Storskalig produktion favoriserades genom att projekt som omfattade minst 1 000 lägenheter prioriterades genom så kallade förhandsbesked om bostadslån. Projekt av denna stora omfattning genomfördes mest i större städer, men Svenska Riksbyggen och BPA projekterade och byggde ett sådant område med över 1 000 lägenheter åt det kommunala bostadsbolaget i Burlöv.
  
År 1970 byggde Sverige fler bostäder per capita än något annat land. Målet nåddes: bostadsbristen och trångboddheten avvecklades samtidigt som den materiella bostadsstandarden ökade. 1975 var Sverige "färdigbyggt" för lång tid framöver. Den snabba utbyggnadstakten hade dock ett pris som varit svårt att förutse - i en del av de nya bostadsmiljöerna skapades inte den gemenskap och trivsel man strävat efter med grannskapsplaneringen. Lägenheterna var välplanerade och hade hög standard, men många nya områden upplevdes som otrivsamma. Kritiken växte och termen miljonprogram fick en negativ klang. Att en tredjedel av miljonprogrammets bostäder bestod av villor och radhus hamnade i skymundan, kritiken var fokuserad på "betonggetton" med höghus.
  
Bostadsproduktionen sjönk kontinuerligt efter 1970 och var i mitten av 1980-talet nere på cirka 30 000 färdigställda lägenheter per år. Därefter ökade byggandet till det dubbla fram till finanskrisen i början av 1990-talet. Byggsektorn kollapsade när produktionen sjönk till mellan 10 000 och 15 000 lägenheter per år. Där är vi nu. Samtidigt har det årligen rivits mellan 3 000 och 4 500 lägenheter de senaste åren - särskilt lägenheter om två till tre rum och kök, tillhöriga allmännyttan och byggda under 1960- och 70-talen.
  
Nyproduktionen av bostäder följer eller ligger över riksgenomsnittet i Skåne, medan rivning av moderna lägenheter ännu inte fått sådan omfattning. Flera mindre kommuner i norra Skåne har dock ett betydande bostadsöverskott.
 
Lästips:

Liedgren, Rut: Så bodde vi (1961). Paulsson, Gregor (red.): Svensk stad (1950-53).
Tykesson, Tyke (red.): Bostadsmiljöer i Malmö (2001-02).

_______________________________________

Exempel: Trelleborgshem


I början av 1930-talet bestod nära hälften av det svenska bostadsbeståndet av ett rum och kök, många utan wc, ännu fler utan bad. Regler för utrustning och underhåll saknades helt. Ivar Lo Johansson skildrade detta i novellen ”Bostadsinspektionen”. Efter en rad omtumlande och för inspektörerna närmast ofattbara upplevelser satte sig ordföranden i rummets soffa:

”Han granskade tankspritt interiören och frågade plötsligt: -Är ohyran svår här? Hustrun log ett brett tandlöst leende. Hon närmade sig mannen med den insmickrande gången hos en lättatlet, som ämnar presentera sina konster. -Var det är värst vet en inte. I soffan är det så det kräller! Soffan är som en myrstack! -Min Gud! Finns det vägglöss här? skrek han och flög upp från locket och med flaxande rockskört tog han kosan mot dörren…”

Efter andra världskriget påbörjades ett ambitiöst arbete att bygga bort slum och trångboddhet i Sverige. Landets kommuner fick ett stort ansvar genom de kommunala bostadsbolagen. I Trelleborg bildades det kommunala Trelleborgshem 1950. Det första huset stod klart för inflyttning tre år senare. Kort därefter uppförde bolaget Trelleborgs första storbygge i kvarteret Stigbygeln. Det omfattade 85 lägenheter med moderna bekvämligheter som wc, bad med rinnande kallt och varmt vatten, centralvärme samt el- eller gasspis.

Bostadsbyggandet ökade i Trelleborg på 1960-talet, inte minst efter påtryckningar från Trelleborgs Gummifabriks AB som expanderade och ställde krav på många nya lägenheter för inflyttad arbetskraft. 1962-63 byggdes fem åttavånings punkthus med 188 lägenheter. Under 1960-talet inleddes ett samarbete med HSB och dess uppbyggda organisation för hjälp med administration och förvaltning. Samarbetet resulterade även i att HSB projekterade ett hus vid Skyttsplan åt Trelleborgshem.

Efter 1965 ökade takten ytterligare, liksom i övriga landet. Det första området byggt enligt totalentreprenad, det vill säga att ett byggbolag fick ansvar för både projektering och utförande, stod färdigt 1967. Entreprenör var Hermanssons Betonggjuteri i Bjuv. Därefter anlades ytterligare områden på totalentreprenad med Skånska Cementgjuteriet fram till början av 1970-talet. På några år hade Trelleborgshem byggt 500-600 lägenheter.

Det sista och största bostadsområdet - Fagerängen - som färdigställdes inom ramen för miljonprogrammet omfattade 380 lägenheter. Under byggtiden minskade plötsligt suget efter bostäder och vid färdigställandet 1974 gick många lägenheter inte att hyra ut. Trelleborgshem hade som mest, i mitten av 1970-talet, inte mindre än 300 outhyrda lägenheter och kommunen fick genom årliga anslag fylla ut förlusterna.

De tomma lägenheterna byggdes om för andra funktioner. Efterkrigstidens sociala upprustning krävde nya lokaliteter och Trelleborgshems tomma lägenheter blev efterhand barndaghem, postlokaler, äldreboende, fritidslokaler och lägenheter för handikappade. I slutet av 1980-talet var bostadsöverskottet borta. Därefter har det inte varit någon omfattande efterfrågan på nya hyreslägenheter i Trelleborg och byggandet har i det närmaste stått still. I likhet med andra allmännyttiga bostadsbolag handlar det nu mera om förvaltning av det man redan har.

Lästips:

Adler, Agne, AB Trelleborgshem 50 år, 2000.

Lo-Johansson, Ivar, Statarna, 1936-37.

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Anneli Hulthén

Besöksadress

Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad eller Södergatan 5, Malmö

Postadress

205 15 Malmö

Organisationsnummer

202100-2346

Följ oss