Trosföreställningar under förhistorien

Den kunskap vi bygger tolkningarna om förhistoriens föreställningsvärld på utgörs dels av arkeologiskt material, dels av generella kunskaper om religion i förmoderna samhällen. Från yngre järnålder finns dessutom skriftliga källor som belyser olika aspekter av trosföreställningar, även om källvärdet hos dessa texter ofta är problematiskt.

Äldre stenålder (11000- 4000 f. Kr.)

Kunskapen om den äldsta stenålderns trosföreställningar och kultplatser är begränsad men liksom under de senare förhistoriska perioderna har offerbruket förmodligen varit centralt. Offerplatserna kan ha varit belägna vid gränser i landskapet; gränsen mellan känt och okänt land, gränsen mellan fastmark och våtmark och liknande. Övergångsstadier i livet som födelse, pubertet, barnafödande och död antas ha varit förenade med rituella ceremonier. Kosmologin och kulten har troligen varit tätt sammanvävda med ekonomin och jakten har således inte endast fungerat som näringsfång, skiljt från övriga företeelser i samhället. Gravar från äldre stenålder, mesolitikum, är ovanliga och orsaken till detta är troligen dåliga bevaringsförhållanden och senare tiders jordbruk. Gravarna saknar idag synlig gravmarkering och kan därför vara svåra att upptäcka, men de har sannolikt varit markerade med exempelvis stolpar. I Skåne finns några av de äldsta kända gravarna från denna tid.

I Tågerup vid Saxån, har man påträffat gravar från olika perioder av mesolitikum. Platsen har använts för enstaka gravläggningar under en lång tidsperiod, det skiljer cirka 1400 år mellan den äldsta och den yngsta graven. I Barum, Bäckaskog, påträffades en skelettgrav efter en kvinna. Kvinnan satt i halvsittande ställning med uppdragna knän och gravgåvorna bestod av utrustning för jakt och fiske vilket tyder på en tro på ett liv efter döden. Vid Skateholm på den sydskånska kusten påträffades i slutet av 1970-talet de så kallade Skateholmsgravfälten, som daterats till mellan 5250-4900 f. Kr. De dödas kroppar begravdes i olika ställningar, från liggande på sidan med benen uppdragna, så kallad hockerställning, till utsträckt ryggläge. På gravfältet påträffades även ett stort antal hundgravar.

Yngre stenålder (4000- 1800 f. Kr.)

Övergången från insamling och jakt till ett samhälle mer inriktat på odling och tamdjursskötsel kan ha ägt rum på olika sätt och under olika tidpunkter i Sydskandinavien. Jakt, fiske och insamling fortsatte att spela en stor roll och odlingen anses ha fått ett ekonomiskt genomslag först i slutet av stenålder- början av bronsålder. Från denna tid finns belägg för att man offrat kärl, flintredskap och flintspån i gropar på boplatserna, så kallade grundläggningsoffer, när man etablerar sig på platsen. Även offer i långhusens stolpfundament kan tolkas som grundläggningsoffer för att säkra husets/bosättningens och invånarnas välgång. Offret kunde även bestå av skördens redskap såsom flintskäran, ett djur- eller matoffer, men det allra vanligaste offret var yxan. Stora offerdepåer med överdimensionerade flintyxor har påträffats i sjöar och vattendrag.

Långhögar, dösar och gånggrifter.

Långhögen är den äldsta typen av monumentalgrav som vi känner till från äldre delen av yngre stenålder. De långsmala långhögarna byggdes upp av grästorv eller odlingsjord. Trä, och ibland sten, har ingått som viktigt byggnadselement. Vanligen har högens ena kortsida markerats med höga stolpar, liknande en port eller en fasad. Det är inte ovanligt att dösar anlagts i nära anslutning till äldre långhögar. Dösar och gånggrifter, så kallade megalitgravar, anlades vid kuster och vattendrag och är idag väl synliga riktmärken i det skånska landskapet. Monumentala gravformer, som kräver samarbete mellan många människor, tyder på att gravritualen blivit en mer offentlig, eller mer kollektiv, angelägenhet. Dösen är uppbyggd av fyra till fem kantställda stenblock som omgärdar en gravkammare och över kammaren vilar ett takblock. Gånggriften har likt dösen en gravkammare men även en gång på två till sex meter som är täckt av stenblock. Både dösen och gånggriften har varit täckt av jord och haft någon form av kantkedja.

Palissadanläggningar

Palissadanläggningarna i Sydskandinavien dateras både till övergången mellan trattbägarkultur och stridsyxekultur (3000- 2500 f. Kr) och till stridsyxekultur (2800-2300 f.Kr). De bestod av flera hundra och ibland flera tusen stolpar, placerade i en till terrängen anpassad U-form, eller i en rund eller oval form. I ett sydskandinaviskt perspektiv inhägnade de i ibland upp till 50000 kvadratmeter dvs 5 ha. Det hände att stolparna var förbundna med flätverk. Vanligen saknas spår efter bosättningar och mer permanenta strukturer inom det inhägnade området. De tolkas därför som samlingsplatser eller kultplatser som besökts vid speciella tillfällen. I Skåne finns för närvarande tre kända palissadanläggningar, en i Dösjebro, en i Hyllie och en i Bunkeflo. Den särpräglade stridsyxekulturen (2800-2300 f. Kr.) utmärker sig särskilt.

Stridsyxskultur

Stridsyxekulturen utgjorde en del av ett större europeiskt kulturkomplex, som bland annat kännetecknas av enmansgravar. Detta anses spegla en ideologi som betonat individen snarare än kollektivet. Kroppen begravdes under flat mark, troligen i en kista omgiven av klumpstenar, och låg alltid på sidan i sovställning med uppdragna knän. Gravskicket var starkt formaliserat där de rika gravgåvorna skilde sig mellan man och kvinna. Stridsyxan, som gett kulturen dess namn, var i mansgraven placerad vid huvudet, i pojkgravar var stridsyxorna i miniatyr. I både mans- och kvinnogravar förekom flintyxor vid överkroppen med eggen vänd från kroppen. Under yngsta delen av yngre stenålder, senneolitikum, får odlingen och djurhållningen ett större ekonomiskt genomslag. Bronset, i form av yxor, dolkar och smycken, blev nu de rituella symbolerna för makt och prestige. De skickligt framställda flintdolkarna från denna tid har gjorts med bronsdolkar som förebild. Pilefyndet från Tygelsjö, är ett av de tidigaste metallfynden i Sverige. Offerfyndet består av 13 flata yxblad, fem dolkar, fragment av armband samt bronstackor.

Hällkistor

Under senneolitikum utvecklas bl.a. hällkistan som gravform. Hällkistan är uppbyggd av kantställda stenhällar och har oftast en nord-sydlig orientering. Därutöver kan utformningen variera. I Skåne finns hällkistor speciellt i den östra delen av landskapet, medan de senneolitiska gravarna i sydvästra Skåne oftare utgörs av långsmala stenramar innanför vilka en, eller ibland två individer begravts i träkista. En del av dessa gravar har sedan täckts av stenar och har troligen varit väl synliga som stenrösen eller jordtäckta rösen, det vill säga högar, i landskapet.

Bronsålder (1800 - 500 f. Kr.)

Bronsålderns föreställningsvärld framstår som mycket rik på tidens hällristningar och i fyndmaterialen. På hällristningarna syns s.k. hjulkors, som tolkas både som soltecken och som vagnshjul, fotsulor, falliska män, yxor, och skepp. Skålgropar, små runda eller ovala försänkningar inhuggna i sten, hör även till denna föreställningsvärld. Skålgroparna har senare i historisk tid i folktron beskrivits som älvkvarnar.

Kiviksgraven på Skånes östkust, är Nordens största gravröse, med 75 meter i diameter. I graven påträffades 10 stenhällar, varav 8 var ristade. De ristade hällarna visar på motiv från bronsålderns föreställningar kring liv och död med processioner av människor, musikanter och offerkärl. Hällristningslokalerna i Skåne är framförallt koncentrerade till sydöst som ristningarna i Simris och Järrestad. Även i nordvästra Skåne finns ett fåtal ristningar.

Frännarpsristningen i Östra Göinge har en ovanlig lokalisering till inlandet och även motivvärlden är något särpräglad. Istället för de så vanligt förekommande skeppen finns här endast ett skepp men däremot syns bland annat 17 vagnar som dras av hästar, ormfigurer och ett 60-tal skålgropar. Ristningen är utifrån motiven daterad till yngre bronsålder. Skeppet har en central roll bronsålderns föreställningsvärld och återfinns både på ristningar och som gravform. Den skeppsformade stensättningen uppförs under yngre bronsålder och har ofta markerad akter- och stävsten. Skeppet innehåller ofta en centralgrav och skiljer sig från järnålderns genom att de ugörs av tätt ställda klumpstenar.

Bronsåldershögar

De för Skåne så karakteristiska bronsåldershögarna, som byggdes framförallt under äldre bronsålder, återfinns i de bördiga jordbruksbygderna i ett brett bälte längs kusterna med störst koncentration på Bjärehalvön. Bronsålderns gravhög bestod vanligen av en torvbyggd jordhög med en central skelettgrav i form av en träkista och ett täckande kärnröse i mitten. Runt högen fanns en kantkedja i form av stora stenar eller en kallmur. Byggandet av gravhögarna har krävt enorma arbetsinsatser och den grästorv som behövts för täckningen av högen har förstört stora markarealer i dåtidens landskap. De monumentala bronsåldershögarna är inte representativa för bronsålderssamhället som helhet utan var endast avsedda för det ledande skiktet. Under yngre järnålder använde man även gravhögen som "gravfält på höjden". Urnor med brända ben grävdes ned i den äldre högen och ytterligare lager grästorv påfördes, vilket gjorde att högen blev större. En övergång i gravskick från kroppsbegravning under hög till brandgravar i urnor ägde rum från ca 1400 f.Kr. Urnorna med brända ben sattes ned i äldre högar eller grävdes ned under flat mark, ofta i anslutning till en hög eller en kommunikationsled. Förändringen i gravskcket tolkas vanligen som tekcen på en förändrad syn på dödens innebörd, eventuellt som ett religionsskifte.

Järnålder (500 f. Kr. - 1050 e. Kr.)

Influenser från omvärlden kom att påverka trosföreställningarna i allt större utsträckning under järnåldern i Norden. Det keltiska kulturområdet, romarriket, germanerna och den muslimska världen är exempel på kulturer som i viss mån avsatt spår i det arkeologiska materialet även i Skandinavien. Under loppet av järnåldern knyts gravfälten till gården eller bygden. Gravskicket och framförallt gravformerna är mer varierat än tidigare. På gravfälten syns olika former av stensättningar; rektangulära, triangulära med insvängda sidor, så kallade treuddar, och resta stenar. Domarringen är ytterligare en gravform med cirkelställda stenar som förekommer framförallt i centrala Skåne.

Gravskicket och framförallt gravformerna är mer varierat än tidigare. På gravfälten syns olika former av stensättningar; rektangulära, triangulära med insvängda sidor, så kallade treuddar, och resta stenar. Domarringen är ytterligare en gravform med cirkelställda stenar som förekommer framförallt i centrala Skåne.

Skeppsättning

Under senare delen av perioden återkommer även skeppssättningen som gravform. Ett ståtligt exempel är Ales stenar på den skånska sydkusten, öster om Ystad. Det monumentala stenskeppet har förmodligen utgjort en samlings- och kultplats. Ales stenar härrör troligen från vikingatid, men en tidigare datering är också möjlig. Järnålderns gravfält påträffas såväl på slätten som i mellanbygd som skogsbygd. Vätterydsgravfältet i Norra Mellby socken, tillkom under senare delen av järnåldern och är ett av Skånes största järnåldersgravfält.

Brandgravskick

Under äldre järnålder är brandgravskicket dominerande men under senare delen av järnåldern blir skelettgravarna allt vanligare. Liksom tidigare är skillnaderna ofta regionala. I gravmaterialen syns tydliga skillnader vad gäller kön och status. Från de närmaste århundradena e. Kr. påträffas rika mans- och kvinnogravar. Mansgravarna, som har rika vapenutrustningar, är kanske inte så mycket ett tecken på ett mer krigiskt samhälle som en spegling av vikten att manifestera sin makt. Fortfarande var dock dessa typer av gravar till för ett övre skikt och förmodligen var den enkla flatmarksgraven den vanligaste gravformen. Barnen syns sällan i gravmaterialen. De för förromersk järnålder (500-0 f. Kr.) typiska lansspetsarna av ben är speciellt koncentrerade till sydvästra delen av Skåne. Från Sege å finns ett fynd av åtta sådana lansspetsar. Det kan röra sig om ett så kallat krigsbytesoffer, ett offer till högre makter som tack för seger vid ett slag. Metalloffer från denna tid är annars ovanliga i Skåne, men i Hyllie söder om Malmö påträffades nyligen omfattande metallfynd i form av bland annat ett eneggat svärd, hästbetsel och metaller knutet till klädedräkten.

Offerbruk

På 500- och 600-talen e. Kr. tycks offerbruk knutet till mossar och sjöar avta och istället kan denna kult ha kommit att utövas i bebyggelse av sakral karaktär. Denna förändring kan spegla övergången från ett hövdingasamhälle till ett småkungadöme. Kulten och offerbruket kunde på detta sätt kontrolleras. Religion och rätt var tätt sammanlänkat och större kultplatser kunde vara förbundna med en tingsplats och tillsammans utgöra ett religiöst och rättsligt bygdecentrum. Exempel på stora regionala centralplatser i Skåne är Vä utanför Kristianstad och Uppåkra utanför Lund. I Uppåkra har man påträffat lämningar som tyder på att platsen använts från Kristi födelse fram till 1000-talet, en kontinuitet som är mycket ovanlig och som tyder på att platsen haft en alldeles särskild dignitet. Uppåkra har förmodligen fungerat som en politisk och religiös centralplats för stora delar av sydvästra Skåne.

Ortnamn

Ortnamnen kan också ge vägledning om platser av kultisk karaktär. Exempelvis kan Onslunda härledas till gudanamnet Oden, Torsjö till Tor och Fröslöv till Frö. Ortnamn med lund och hörg (stensamling) vittnar också om platser för kult. Den senare delen av järnåldern, sen vikingatid, kan ses som en brytningstid vad gäller trosföreställning och gravskick. Gårds- och bygdegravfälten levde vidare och gravformerna överensstämmer med den tidigare järnålderns gravformer. Det kristna inflytandet kan ses i upphörandet av att bränna den döde, en öst-västlig orientering av den gravlagde och avsaknaden av gravgåvor i gravarna. Frågan om kultplatskontinuitet från förkristen tid in i kristen tid har länge diskuterats. En sådan kontinuitet kan spåras från större förkristna centralplatser som även haft en kultisk funktion. Den mer lokala förkristna kulten utnyttjade stora delar av landskapet för olika typer av kultbruk och där är platskontinuiteten mer svårtolkad.

Lästips:

Ström, Folke: Nordisk hedendom (1961). Burenhult, Göran: Arkeologi i Sverige (1-3). Classon, Christer, Anders Dunér: Fornminnen i Skåne. En vägvisare (2001).