Kyrkorivningar och kyrkobyggen under 1800-talet

Kyrkan under 1800-talet

Under 1800-talet mer än fördubblades Skånes befolkning, från 258 737 till 628 470 invånare. Parallellt med befolkningsökningen förändrades även dess sammansättning, med en skarpare gränsdragning mellan besuttna och en allt större grupp egendomslösa. Enskiftet omvandlade landskapet och många gamla bondbyar splittrades när gårdar flyttades ut. Kvar i byn stod kyrkan, prästgården och kanske ytterligare någon eller några gårdar samt ett ökande antal gathus. Kyrkans roll som sockencentrum och mötesplats snarast ökade efter enskiftet då kyrkobesök blev ett tillfälle till kontakter och samvaro. Den sociala skiktningen hade sedan gammalt avspeglats i församlingsbornas placering i kyrkan, vilket med befolkningsökningen blev ännu tydligare. Trängseln ökade ju längre bak i kyrkan man hamnade. För att möta folkökningen tvingades kyrkan till omfattande om- och nybyggnader. 

Små medeltida kyrkor

De medeltida kyrkorna var ofta små och trånga, och uppfattades vid prost- och biskopsvisitationer som osunda, otidsenliga och mörka. Detta fick till följd att mer än en tredjedel av Skånes kyrkor revs under 1800-talet. Det stora flertalet ersattes av nya kyrkor, vanligtvis uppförda på platsen för den nedrivna, men det hände också att kyrkan fick en ny placering. I enstaka fall slogs församlingar samman, som exempelvis Flackarp och Uppåkra, och det byggdes därefter bara en ny kyrka. Frågan var då var den nya kyrkan skulle uppföras; i exemplet ovan "vann" Uppåkra. 

Utbyggnader av kyrkor

De skånska medeltida kyrkor som inte revs utvidgades istället. Korsarmar blev vanligt, större kor byggdes och flera fick klockstaplarna ersatta av torn. Arbetet stod under Överintendentsämbetets kontroll, men från 1830-talet kom lundaprofessorn Carl Georg Brunius att ansvara för en stor mängd restaureringar, utvidgningar och i enstaka fall nybyggnader. Brunius var pionjär inom medeltidsforskningen och den av honom favoriserade medeltidsinspirerade byggnadsstilen med trappgavlar och vitkalkade murar fick stort inflytande på den fortsatta utvecklingen. 

Nygotik i tegel

Den skånska landsbygdskyrkan är i mångt och mycket en 1800-talsskapelse. Från 1880-talet blev det vanligare med nygotiska kyrkor byggda i tegel. Här kom tegelbrukens rikhaltiga katalog av formtegel till användning för att skapa en associationsrik arkitektur. Den nygotiska stilen stämde med den i Lund rådande högkyrkligheten, och fick sin praktiska tillämpning i arkitekten Helgo Zettervalls kyrkobyggnadslära från 1887, Allmänna anvisningar rörande kyrkobyggnader. 
  
Ombyggnader, rivningar och nybyggnation skedde över hela Skåne, men mest påtagligt i de socknar som växte mest och i de socknar där kassan var god. 1800-talskyrkor återfinns särskilt i de rika och folktäta jordbruksbygderna: Söderslätt, ett område norr om Lund och öster om Landskrona samt längs kusten mellan Trelleborg och Ystad. Det kunde också uppstå en form av konkurrens mellan grannsocknar om att ha den finaste och nyaste kyrkan. 

Eslövsgotik

Runt sekelskiftet 1900 växte protesterna mot kyrkorivningar och därmed indirekt även mot nygotiken. De nygotiska kyrkor som byggdes i början av 1900-talet var de sista representanterna för en stil som hade sin ideologiska hemvist i 1800-talets högkyrklighet. Nygotiken kritiserades allt mer och byggnadsstilen kom föraktfullt att kallas för eslövsgotik, efter ortens nya kyrka. Det var en term som ofta förekom tillsammans med adjektiv som banal, tom och simpel. Detta är ett synsätt som kanske fortfarande är giltigt. I historiska kyrkoskildringar berättas det betydligt mer om de nedrivna medeltidskyrkorna än om de 1800-talskyrkor som ersatte dem. 

Lästips:

Fernlund, Siegrun: "Ett Herranom värdigt tempel": kyrkorivningar och kyrkobyggen i Skåne 1812-1912 (1982).