Slott och gods

Skånes många gods är en viktig del av länets identitet. Flera av godsen ligger i närheten av en ås i ett varierande landskap, som främst omfattar odlingsmark och skog. Ett flertal gods har även tillgång till en sjö eller annat vattendrag.                        

Under medeltiden växte nordiska kungariken och statsmakter fram. Det danska riket enades i slutet av 900-talet och Skåne blev en del av detta nya kungarike. Från 1200-talets slut organiserades den kungliga administrationen i slottslän. Kungen lät uppföra borgar för att manifestera sin ställning och makt i samhället. Länsmän utsågs av kungen och residerade på dessa borgar som bland annat hade en militär och administrativ funktion. Ett antal härader bildade ett slottslän och ansvarade för den regionala borgen. Exempel på borgar av denna typ är Kärnan i Helsingborg, Lindholmen, Falsterbohus, Gladsaxehus och Beritzholm.

De skånska adelssläkterna uppförde privata borgar. År 1396 förbjöd dock drottning Margareta uppförandet av privata borgar som ett sätt att stävja adeln. Förbudet kom att gälla fram till 1483 och därefter uppfördes åter ett flertal adelsborgar. Från mitten av 1500-talet byggdes fyrlängade försvarsborgar med två diagonalt placerade torn; ett exempel är Vittskövle som började uppföras 1553.

Under medeltiden var kyrkan en stor markägare, men efter reformationen på 1500-talet drogs mycket av kyrkans mark in och överfördes till stor del till adeln. Efter reformationen blev många kloster kronogods, t.ex. Herrevads kloster och Bosjökloster. Den danske kungen ville samla kronogodsen till Själland. Detta gynnade adelns ägande av de skånska godsen genom att de bytte ut godsen på Själland till kungen. På så sätt kom många av de skånska klostren att bli gods under adeln.

Under adelns storhetstid på 1500- och 1600-talen uppfördes många av de skånska godsen och Skåne blev Danmarks godstätaste område. Under 1700-talet tillkom många av de större gårdarna i mellanbygden, där goda jaktmarker och tillgången på skog hade betydelse. Ett flertal har dock genomgått omfattande förändringar under skilda tider.

Adelns mark brukades till stor del av frälsebönder. Bönder, boende på de adliga godsen, hade arbetsplikt på adelsjorden men var i gengäld undantagna från skatteplikten till kronan. Under 1500- och 1600-talen skapades stordrift vid godsen med omfattande och varierande markarealer och många renässansslott byggdes. Detta innebar att kulturlandskapet genomgick en omfattande förändring. De stora godsen uppfördes avskilt från bondbyarna eller i vissa fall, till exempel Marsvinsholm, på platsen för en avhyst bondby. Slottslandskapets utveckling berodde till stor del på den starka och centraliserades statsmakt som växte fram under 1600-talet. Den centraliserade maktens stora krigsmakt krävde stora intäkter som kunde erhållas genom stordrift. Bidragande till uppkomsten av jordbrukets stordrift var dessutom den internationella marknaden. En stor produktion innebar att man kunde exportera överskottet till övriga Europa och inkassera exportintäkter. 
  
Under 1800-talet uppfördes så kallade plattgårdar i rationaliseringssyfte, vilket innebar att hela byar försvann (se vidare under rubriken Plattgårdar). Det var inom godsen och på plattgårdarna som många innovationer inom jordbruket lanserades. De rationaliseringar som successivt genomfördes medförde ett behov av nya ekonomibyggnader, och de senare tillkomna kom att ligga längre ifrån slottet än tidigare. 

Parker och trädgårdar anlades

Miljöerna i direkt anslutning till slotten består av storstilade trädgårdar, parker och alléer. Från 1600-talet och framåt tillkom och vidareutvecklades slottens trädgårdar och parker, med influenser från England och Frankrike. Den strikta franska parken anlades ofta i direkt anslutning till slottsbyggnaden, medan den engelska och mer romantiska trädgårdsparken placerades utanför denna. Dammar och fontäner anlades och alléer planterades. För att få goda jaktmarker och marker för svinuppfödning samt tillgång till virke och bränsle planterades ädla lövträd, bland annat bok och ek. Från 1800-talet och framåt började gran planteras för att få högre avkastning av skogsbruket. Dessa granplanteringar kom att förändra det skånska landskapet. Även införandet av märgling och ängavattning vid godsen har avsatt tydliga spår i landskapet i form av märgelgravar och bevattningssystem i landskapet. 

Skola, hospital och kyrka med koppling till gods. 

Privata hospital kunde vara knutna till godsen genom donationer från adelssläkter, exempelvis i Gårdstånga och Kvidinge. Det första adelshospitalet som inrättades var knutet till Knutstorp genom donationer från släkten Brahe. År 1842 kom Sveriges första folkskolestadga som förordade att alla socknar skulle ha minst en skola. Ofta svarade godsherren för socknens skola. Från kristendomens införande var det vanligt att kyrkor uppfördes av stormännen och även senare kunde kyrkor vara kopplade till gods. Kyrkan förenades vid vissa gods med huvudgården genom en allékantad väg eller infogades i gårdsmiljön. Godsägaren kunde, fram till 1922, inneha patronatsrätt som medförde rätt att utse präst och rätt till kyrkans tionde. Detta var en statussymbol som dock innebar en skyldighet att ansvara för att kyrkan hölls i gott skick. Godsherren, som under sin levnad kunde ha ett eget bänkrum i kyrkan, begravdes oftast inom kyrkans väggar eller i ett gravkor. Gravsättning i kyrkan förbjöds dock år 1815. Vissa godsherrar bidrog även till finansieringen av järnvägar för att genom detta inflytande kunna påverka banans dragning över deras ägor. De anlade även egna stationsbyggnader. Ett tydligt exempel är järnvägen mellan Ystad och Malmö, som från början kom att kallas Grevebanan.

Ny användning av godsmiljön

Flera av de stora godsen har minskat i omfattning under de senaste 200 åren, dels på grund av införandet av lika arvsrätt, dels på grund av att mark sålts av för att finansiera modernisering av huvudgården. Många arrendegårdar köptes upp av de tidigare frälsebönderna. Idag har flera av godsen fått en annan användning. Dagens brukningsmetoder har gjort att flera gamla slottsanläggningar har genomgått förändringar. Flera slott är öppna för visning för allmänheten. De tidigare tjänstebostäderna hyrs ofta ut till personer utan anknytning till godset och ekonomibyggnaderna kan också fått ett nytt användningsområde. Trädgårdar och parker har även genomgått förändringar för att kunna skötas mer rationellt. 
 
 
Lästips:
Skånska godsmiljöer. Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 2001
Skansjö, Sten: Skånes historia (1997).
Lewan, Lillemor och Nils: Farväl till ett kulturarv? Om gods och landskap – ett skånskt perspektiv (2001).

______________________________________________________

Exempel: Bollerups egnahem

Vid sekelskiftet 1900 uppstod en debatt om jordbrukets och landsbygdens framtid i Sverige. Särskilt diskuterades konsekvenserna av emigrationen och urbaniseringen. För att i viss mån påverka utvecklingen inrättade staten 1904 en egnahemslånefond, ur vilken ekonomiskt mindre bemedlade gavs möjlighet att låna pengar för att uppföra egnahem. I södra Sverige präglades särskilt Kristianstads län av det tidiga 1900-talets småbruksbildning, och vanligast var jordbruksegnahem om upp till tio hektar. Senare, under 1920- och 30-talen, blev bostadsegnahem i stationssamhällen och städernas utkant vanligare.

År 1910 beviljades 95 egnahemslån i Kristianstads län. Av dessa gavs 13 till en egnahemskoloni i anslutning till Bollerups gods. Det avstyckades 16 småbruk avstyckades från godset genom stöd från Nationalföreningen mot emigration, 13 av tomterna såldes genom hushållningssällskapets förmedling. De tre till fyra hektar stora tomterna, som samtliga bestod av åkermark, låg samlade längs en väg nordost om godset. Småbruken var värderade till 6 000 kronor, byggnaderna stod för merparten, cirka 4 000 kronor. De flesta bostadshusen var uppförda i tegel och hade två rum samt kök och brygghus med bakugn. I ladugården, som var sammanbyggd med bostadshuset, fanns lada, loge, och stall för några kor och en häst. Jordbruksegnahemmen kom genom sina jämnstora fastigheter och snarlika byggnader med likartad placering på tomten att ge landskapet dess speciella karaktär.

De flesta låntagarna i Bollerup var arbetare från Malmö. Detta var ganska ovanligt då den vanligaste kategorin låntagare kom från landsbygdens proletariat och dominerande yrkestitlar var jordbruksarbetare och torpare. De små brukningsenheterna gjorde egnahemsägarna beroende av inkomster vid sidan om det egna jordbruket. Troligen har de utfört tillfälliga arbeten på Bollerups gods och andra större gårdar i närheten. De nationalekonomiska motiv som i början av seklet talat för en ökad jordbruksproduktion försvann med jordbrukskrisen i slutet av 1920-talet. De positiva socialpolitiska effekter som ofta framhållits i egnahemsdebatten hade knappast infriats. Även driftsekonomiskt kom småbruket till korta. Den optimism som funnits angående egnahemsbildning avtog i takt med mekanisering och rationalisering inom jordbruket. Jordbruksegnahemmen vid Bollerup avvecklades efter hand, två har rivits och flertalet har sålt av sin mark. Tre egnahem finns kvar med ursprunglig markareal, men jorden är numera utarrenderad eller används för andra ändamål.

Lästips:

Germundsson, Tomas: Landsbygdens egnahem (1993).

_____________________________________________________

Exempel: Marsvinsholm

Marsvinsholm ligger i ett mjukt kuperat odlingslandskap i Ystads kommun. Godset omtalas 1367 som huvudgården Borsjö. Denna ska ha legat sydväst om det nuvarande slottet. Valdemar Atterdag köpte gården som därefter ägdes av kronan fram till 1500-talet då egendomen hamnade i privat ägo. Från 1600-talet hette ägaren Marsvin. Otte Marsvin, som även ägde Krageholm, Sandby och Sinclairsholm, lät bygga nuvarande Marsvinsholms slott på 1640-talet i renässansstil. Slottet byggdes på pålar i en sjö och bestod av två parallella byggnadskroppar, ett så kallat tvillinghus, med ett par diagonalt placerade torn. Det var en kompakt byggnad till skillnad från den mer vanliga uppbyggnaden med längor kring en kvadratisk innergård. 
  
Norr om slottet låg en ladugård, väster om denna fanns en gråstensmurad stallbyggnad och på östra sidan en korsvirkeslänga som fungerade som bostad åt tjänstefolket. På ägorna låg även ett orangeri och ett redskapshus. Runt slottsbyggnaden anlades en lustträdgård som avgränsades av en smal kanal samt en avenbokshäck. Fram till 1841 var Charlottenlund, som tidigare hette Snårestad, utgård till Marsvinsholm. 
  
Slottet genomgick på 1700- och 1800-talen restaureringar som medförde stora förändringar. På 1780-talet, då slottet ägdes av greve Erik Ruuth, gjordes taket platt och de äldre tornhuvarna ersattes av krenelerade torn. Vid samma ombyggnad byggdes två flyglar på platsen för den förutvarande ladugården och vallgraven, som tidigare omgärdat slottet, fylldes igen. Den tidigare tydliga uppdelningen av de två byggnadskropparna suddades ut genom det nya platta taket. Jules E. Stiernblad gav på 1850-talet slottet dess nuvarande fasadutformning med en ny renässansstil. Arkitekt var dansken Ch. F. Zwingmann. 
  
År 1874 anlades järnvägen mellan Malmö och Ystad. Den drogs i närheten av Marsvinsholms slott, som anlade en egen station. Järnvägen kom från början att kallas Grevebanan eftersom de stora godsen stod för en stor del av kapitalet. Banan passerade förutom Marsvinsholm även bland annat godsen Skabersjö, Näsbyholm och Svaneholm. Vid sidan om slottsbyggnaden omfattar slottsanläggningen ett flertal ekonomibyggnader samt bostadshus, som ursprungligen uppförde åt tjänstefolket. Tjänstebostäderna består både av mindre friliggande hus samt en statarlänga. Rationaliseringar och stordrift medförde att ekonomibyggnader successivt byggts till. Formspråket och tegelfasaderna går igen i många av byggnaderna. 
  
På behörigt avstånd ligger Marsvinsholms röda tegelkyrka, som byggdes i slutet av 1800-talet, samt öster om denna den gamla stationsbyggnaden. Tillsammans utgör området ett tydligt exempel på godslandskap.
 
Lästips:
Kjellberg, Sven T.: Slott och herresäten i Sverige, Skåne, andra bandet, Malmöhus län / Södra delen.