Det moderna jordbruket

Industrialiseringen av jordbruket under 1800-talet innebar att landskapet med hjälp av nya produktionsformer omdanades i allt snabbare takt. Bönderna startade kooperativa företag -så kallade lantmannaföreningar, som organiserades i central- och lokalföreningar- för insamling, förädling och försäljning av lantbrukets produkter, men också för inköp av redskap, maskiner och produktionsmedel samt för bank- och försäkringstjänster. Arbetet i Skåne blev mönsterbildande för en stor del av Sverige.

Från slutet av seklet tog jordbruket även vetenskapen till hjälp i fråga om till exempel växtförädling, avelsarbete, utfodring och ladugårdskontroll. För att sprida resultaten från utvecklingsarbetet bildades efterhand ett stort antal företag inom området. Först var W Weibull (1870) i Landskrona. Konstgödseln var en annan innovation som kom att få stor påverkan. Det var en industriprodukt som minskade beroendet av naturligt gödsel; djurhållningen var inte längre nödvändig för växtodlingen. Därmed uppstod i Skåne en stark specialisering där de näringsrikaste jordarna på slätten nästan enbart utnyttjades för växtodling.

En ökad jordbrukskapacitet i och utanför Europa i början av 1900-talet och ökad internationell handel utan motsvarande konsumtionsökning ledde till hård konkurrens och prisfall på världsmarknaden. Jordbrukskrisen var en överskottskris som drabbade det svenska jordbruket hårt i slutet av 1920-talet. Särskilt de mindre lantbruken med animalieproduktion drabbades, då prisfallet var störst på animaliska produkter. Småbruken hade dessutom svårt att rationalisera driften genom kostnadskrävande mekanisering.

Under 1930-talet var målsättningen för statsmakternas jord- och skogsbrukspolitik att tillförsäkra det svenska jordbruket skäliga inkomster oberoende av priser på världsmarknaden. Grunden för denna politik lades av 1928 års jordbruksutredning och av krisuppgörelsen -den så kallade kohandeln- mellan bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) och socialdemokraterna 1933. Under andra världskriget var målsättningen att trygga landets livsmedelsförsörjning under avspärrningen och att undvika stora prishöjningar på matvarorna.

Efterkrigstiden jordbrukspolitik

Riktlinjerna för efterkrigstidens jordbrukspolitik fastställdes av riksdagen 1947 och innebar bland annat att prisregleringarna knöts samman med en rationalisering av jordbruket. Målet var självförsörjning av landet och samma inkomstmöjligheter för jordbrukarna som för andra jämförbara grupper. Priset för lantbrukets effektivisering och rationalisering var en minskning av antalet brukningsenheter och därmed ytterligare avfolkning och sämre sociala förhållanden på landsbygden.

1960-talet kännetecknades av en stark minskning av jordbrukets andel av den yrkesverksamma befolkningen och en kraftigt ökad produktivitet, bl.a. till följd av en långt driven mekanisering. Jordbrukspolitiken avsåg att påskynda denna utveckling. Resultatet blev större brukningsenheter och specialisering av produktionen. Stödet till småbrukarna avvecklades.

Under 1980-talet stagnerade livsmedelskonsumtionen, delvis som en konsekvens av att livsmedelssubventionerna efterhand avskaffades. Det resulterade i betydande produktionsöverskott, som såldes till dumpade priser på världsmarknaden. Bönderna hade premierats för att framställa så stora mängder livsmedel som möjligt. Storskalighet, specialisering, centralisering och kemikalieanvändning gynnade kvantitet, snarare än kvalitet.

Sverige trädde in i EU

Mot slutet av 1980-talet framträdde de ekonomiska och politiska nackdelarna med det gamla jordbrukspolitiska systemet allt klarare. Sveriges bönder sade farväl till det reglerade jordbruket 1989, efter närmare 60 år av subventioner och bidrag. Lantbrukarna blev fria företagare på en öppen marknad. Detta innebar bl.a. att spannmålsarealen skulle minska med 500 000 hektar, en satsning på nya grödor och biobränslen, skogsplantering av åkermark och ett konkurrensneutralt gränsskydd. De som varaktigt gick över till annan produktion än spannmål fick omställningsbidrag. Vid Sveriges EU-inträde år 1995 ändrades åter jordbrukspolitiken och förutsättningarna för att bedriva jordbruk, bl.a. genom EU:s jordbruksstöd.

Närmare hälften av EU:s budget går till jordbruksstöd. Pengar söks av brukarna och betalas ut som arealersättning, som kompensation för sänkta priser, och som stöd för miljövänligt jordbruk. I Skåne är det framför allt bönder med stora spannmålsodlingar på slättbygden som söker arealstöd, medan miljöstöden i större omfattning söks av bönder i mellan- och skogsbygd. Miljöstöden är till för att upprätthålla ett öppet, varierat och rikt odlingslandskap och för att gynna ekologiska produktionsformer.

Utvecklingen tycks gå mot ett ökat miljöstöd och minskat arealstöd, vilket hänger samman med en framtida utvidgning av EU. Det skulle bli för kostsamt att ha kvar nuvarande system. EU-stöden bidrar till en rikare biologisk mångfald, variation i odlingslandskapet och bevarande av natur- och kulturmiljöer.

Färre men större brukningsenheter

Vid inträdet i EU fanns i Sverige cirka 90 500 jordbruksföretag, varav 11 600 låg i Skåne, det vill säga nästan 13 procent. Medelarealen åkerareal per företag i Skåne uppgår till drygt 40 hektar, vilket är över riksgenomsnittet (31 hektar) men lägre än medelarealen i Södermanlands län, Östergötlands län och Uppsala län. Inget annat län har dock så många jordbruksföretag med en åkerareal i storleksklassen över 100 hektar som Skåne. Hälften av landets jordbruksföretag med mer än 500 hektar åkerareal finns i länet. Åkerarealen upptar drygt 40 procent av länets totala landareal. Jordbruket har störst betydelse i kommunerna Hörby, Sjöbo, Svalöv och Tomelilla, samtliga med fler än 14 procent av de yrkesverksamma inom jordbruket.

Brödsäd, oljeväxter och sockerbetor odlas framför allt i västra och södra Skåne, potatis i Båstads och Kristianstads kommuner, medan fodersäd och vall mest odlas i området längs den diagonala gränsen mellan slätt- och skogsbygd, det som förr kallades mellanbygden. Skåne har länge varit landets ledande producent av brödsäd. Hektaravkastningen är den högsta i landet för nästan alla odlade grödor. Länet är också ledande inom trädgårdsodling, mest känt är fruktodlingarna på Österlen.

Mjölkproduktion och köttproduktion är också betydande inslag i det skånska jordbruket. Särskilt mjölkproduktionen har genomgått en omfattande rationalisering, specialisering och produktivitetsökning under efterkrigstiden. Från att ha varit spridd över en stor del av länet är mjölkproduktionen numera koncentrerad till dess östra del, medan tre kommuner i Sydvästskåne (Vellinge, Burlöv, Staffanstorp) helt saknar mjölkleverantörer och ytterligare sju kommuner har färre än tio leverantörer.

Skåne är landets mest betydande jordbruksregion, men en stor del av länet karaktäriseras som skogsbygd. Jordbruksföretagen i dessa områden är inte i första hand inriktade på spannmålsproduktion, utan, liksom förr, på skogsbruk och husdjursskötsel.

 
Lästips:
 Bondens landskap. Svenska Naturskyddsföreningens årsbok 1988. 
 Johansson, Tore: Bondesamverkan i Sverige (1994). 
 Lantbruk och lantbrukare i Skåne. En blick in i framtiden till år 2010. Skåne i utveckling 2002:37. Länsstyrelsen i Skåne län.