Livsmedelsindustri

Om någon industrigren kan sägas vara karaktäristisk för Skåne måste det bli livsmedelsindustrin. Inget annat landskap har ett så rikt jordbruk och så omfattande åkerareal.                         

Här finns en stor andel av Sveriges livsmedelsföretag, Sveriges kvarvarande sockerbruk, landets enda bränneri och stärkelsefabrik samt en stor del av landets fruktodlingar. Listan kan göras lång på skånska livsmedelsindustrier och andra för livsmedelsindustrin beroende företag som förpacknings- och frysindustri. Den skånska livsmedelsindustrin utvecklades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet från gårdstillverkning med lokal marknad till industri med konsumenter i växande stationssamhällen och städer. 

Råvara och järnväg

Livsmedelsindustrin var beroende av landskapets naturtillgångar och baserades på vad jorden gav. Detta bestämde lokaliseringen - mejerier, sockerbruk, slakterier, stärkelsefabriker, brännerier och så vidare anlades där råvarorna fanns. En stor del av livsmedelsindustrin hamnade på landsbygden. Ytterligare en faktor som styrde lokaliseringen var järnvägen, som möjliggjorde transport av förädlade produkter, råvaror samt kol och koks i en omfattning som skulle vara otänkbar med häst och vagn. Kvarnar fanns spridda över hela landskapet, i en del städer fanns även stora ångkvarnar. Under 1920- och 30-talen fick de äldre vatten- och väderkvarnarna på landsbygden konkurrens av eldrivna kvarnar i stationssamhällena.

Slakteri, mejeri, bränneri

Mejerier fanns i nästan varje by och på de större gårdarna och godsen. Slakterier fanns särskilt i stationssamhällen med flera banor, så kallade järnvägsknutar, då transporterna av kreatur och slakteriprodukter var beroende av järnvägstransporter. Stora slakterier fanns bland annat i Tomelilla, Hörby, Eslöv och Åstorp. Slakteribranschen domineras numera av Skanek med slakterier i Kävlinge och Kristianstad. Brännerier och stärkelsefabriker fanns där det odlades mycket potatis, det vill säga framför allt i östra Skåne med dess sandigare jordmån.

Tobak och bryggeri

Även tobak odlades i östra Skåne, särskilt i ett område runt Åhus. Här odlades den sista svenska tobaken för industritillverkning av snus i mitten av 1960-talet, därefter har all tobak importerats. En stor tobaksfabrik fanns i Malmö fram till 2001. Bryggerier fanns särskilt i städerna och nästan varje stad hade ett eget ölmärke. På mindre orter fanns vanligen vattenfabriker för tillverkning av läskedrycker och svagdricka. 

Småskaligt

Livsmedelsindustrin var mestadels småskalig och med en lokal eller regional avsättning, då det rörde sig om färskvaror som inte tålde långa transporter. Nästan alla byar och stationssamhällen hade åtminstone en kvarn och kanske ett mejeri, ett bränneri eller en stärkelsefabrik. Många livsmedelsindustrier drevs som andelsföreningar eller som ekonomiska föreningar, ofta med tillägget u.p.a. (utan personligt ansvar) eller m.b.p.a. (med begränsat personligt ansvar) till företagsnamnet.  

Rationalisering

När livsmedelstillverkningen rationaliserades under efterkrigstiden skedde sammanslagningar till färre och större enheter och tillägget AB blev allt vanligare i slutet av företagsnamnet. Det var först de minsta anläggningarna som slogs ut, därefter har livsmedelsindustrin inom samtliga branscher koncentrerats till ett fåtal stora anläggningar. Som exempel kan nämnas mejeribranschen med över 150 mestadels lokalt verksamma mejerier i Skåne 1940. År 2003 finns det fem anläggningar med specialiserad inriktning, samtliga anslutna till Skånemejerier. I Malmö och Kågeröd produceras konsumtionsmjölk, i Hörby och Kristianstad ost och i Lunnarp yoghurt, smör, margarin med mera. Mejeriet i Malmö invigdes 1984 och är det yngsta. Beslutet om denna lokalisering var i mångas ögon något märklig då Malmöregionen redan på 1980-talet i stort sett saknade mjölkproducenter. Det finns även ett fåtal företag och verksamheter relaterade till mejeribranschen utanför Skånemejerier.

Koncentration till tätorterna

Det mesta av livsmedelsindustrin är numera lokaliserad till städerna eller deras utkant, medan de små fabrikerna med en huvudsaklig lokal marknad rationaliserats bort. Företagen och arbetsplatserna har blivit allt större, men samtidigt allt färre. Produktionen har i flertalet fall också blivit mer specialiserad. Som kuriositet kan nämnas att tre av de största aktörerna inom den skånska livsmedelsindustrin, Skånska Lantmännen, Skanek och Skånemejerier, i början av 1970-talet gick samman och i analogi med tidens driftsrationalisering och ökad specialisering gemensamt byggde kontorshuset Tre Skåne i Rosengård.  

Kyl, frys och konservering

Under efterkrigstiden har konservering och djupfrysning påverkat livsmedelsindustrin i Skåne. Djupfrysning utvecklades i USA och introducerades i Sverige av Findus i Bjuv. Genomslaget kom på 1950- och 60-talen då kyl- och frysanläggningar blev allt vanligare inom livsmedelshandeln samtidigt som i det närmaste alla nybyggda bostäder från denna tid utrustades med kyl- och frysskåp. Branschen domineras av några stora företag lokaliserade i Skåne. Utvecklingen inom dessa har medfört att Skåne utgör centrum för den svenska konserv- och djupfrysindustrin.
 
Lästips:
Germundsson, Tomas och Peter Schlyter (red.): Atlas över Skåne. Sveriges Nationalatlas (1999).
Från tobakslada till stenbrott. (1994).

Rapporter

Den skånska livsmedelsindustrin Pdf, 3 MB. [pdf]

Mejeriinventering i Skåne 2006 Pdf, 1.6 MB. [pdf]

Tobakslador i Skåne 2006  Pdf, 894.6 kB.[pdf]

Silor landskapets landmärken Pdf, 1.6 MB. (pdf)

Silor - publik version Pdf, 1.6 MB. (pdf)

__________________________________________

Exempel: Örtofta sockerbruk                                               

Sockerbruket i Örtofta började byggas 1889. I likhet med övriga sockerbruk var byggtiden kort och i september 1890 var anläggningen färdig. Den 9 oktober detta år drogs den första betkampanjen igång och pågick till mitten av februari. Platsen för bruket hade valts med hänsyn till de goda förutsättningarna till betodling i trakten, tillgången på vatten från Kävlingeån och det utmärkta läget vid Södra Stambanan. Fabriken beräknades avverka 250-300 ton betor per dygn. Produktionen av råsocker avyttrades till raffinaderierna i Arlöv och Landskrona. Kapaciteten vid bruket ökade 1894 då saftstationen i Eslöv anlades. Från denna transporterades råsaften via kulvert till Örtofta för vidare förädling. Ytterligare förbättringar och rationaliseringar genomfördes, men kapaciteten var otillräcklig i förhållande till betskörden. Detta gjorde att kampanjerna pågick längre än planerat. År 1905 tillkom järnvägen mellan Kävlinge och Sjöbo och bettransporterna till Örtofta förenklades för många betodlare. Nya tekniska anläggningar gjorde att avverkningen kunde höjas till 1 300 ton betor per dygn under 1920-talet.

Fram till 1952 var Örtofta ett råsockerbruk med en produktion avsedd för raffinaderiet i Landskrona. I samband med att Örtofta blev strösockerbruk gjordes stora insatser för att automatisera driften och brukets kapacitet ökade till 4 000 ton betor per dygn. Från 1960-talet till 90-talet ökade kapaciteten ytterligare, till 7 000 ton per dygn. Under kampanjen 2002-03 avverkades cirka 15 000 ton betor per dygn.

Örtofta är i dag ett av de största sockerbruken i Europa och tillverkar cirka 250 000 ton socker per år av betor som levereras av 2 500 betodlare. Det inhägnade bruksområdet är beläget norr om Kävlingeån med stations- och brukssamhället sydväst om bruket. Stora slam- och sedimenteringsdammar finns dels inne på bruksområdet, dels söder om Kävlingeån. Vattenreningstekniken och slamdammarna tar stora ytor i anspråk och präglar miljön.
  
Sockerbruket är till ytan en stor anläggning som omfattar själva fabrikskomplexet med tillhörande betsvämanläggning samt flera tekniska byggnader, torkhus, magasin och silor. Därtill kommer stickspår samt en mängd mindre byggnader. I anslutning till bruket finns en brukspark och ett brukskontor. De ursprungliga arbetarbostäderna och kampanjehemmen är ersatta av tjänstebostäder i form av radhus, parhus och friliggande småhus uppförda på 1950-60-talen. Dessa är byggda efter typritningar eller inköpta som monteringsfärdiga hus, troligen med hjälp av Industriens Bostadsförening som från 1945 bistod svensk industri med nya bostadsprogram. Örtofta uppvisar en tydlig bruksortskaraktär.

Lästips:

Darphine, Jean-Paul: Sockrets katedraler (1994). http://www.daniscosugar.com

_________________________________________________

Exempel: Araskoga mejeri

I det förindustriella samhället tillhörde mjölkning samt tillverkning av ost och smör de kvinnliga vardagssysslorna. Kring 1800-talets mitt inrättades mejerier vid flera gods och större gårdar, så kallade gårdsmejerier. Dessa förestods vanligen av en mejerska. Mejeriyrket var huvudsakligen en kvinnlig syssla fram till slutet av seklet. Från 1880-talet mekaniserades och industrialiserades mejerinäringen och mejerierna blev på kort tid manliga arbetsplatser. Smörberedningen var inriktad på produktion för export. Antalet gårdsmejerier ökade, liksom Sveriges smörexport, och en från lanthushållningen skild mejerihantering utvecklades. Även den inhemska efterfrågan ökade i samband med industrialiseringen. De fallande spannmålspriserna och den ökade efterfrågan på mejeriprodukter gjorde att många lantbruk inriktades på mjölkproduktion. Från 1870-talet anlades privatägda uppköpsmejerier, som köpte mjölk från traktens bönder. Sedan den kontinuerligt verkande separatorn introducerats på 1880-talet anlades de första bondeägda mejerierna, de så kallade andelsmejerierna, efter dansk förebild. Sveriges första andelsägda mejeri var Hvilans Mejeriförening i Åkarp. Under 1890-talet uppstod ett stort antal andelsmejeriföreningar. En av dem var Araskoga Mejeriförening, som bildades 1892 av lantbrukare från Brandstad, Östra Kärrstorp, Tolånga, Vollsjö och Södra Åsum. I det nybyggda mejeriet framställdes framför allt smör, som främst såldes till grossister i Köpenhamn för vidare export till England. Från 1906 såldes huvuddelen av smörproduktionen genom sammanslutningen Skånska Smörexportföreningen u.p.a., som bildats av ett 70-tal mejeriföretag. Under perioden 1916-41 tillverkades även ost.

Araskoga Mejeriförening sålde även smör och andra mejeriprodukter genom återförsäljare i Vollsjö och Sjöbo. Skummjölk levererades till Eslöv, supplementärmjölk till Malmö samt skum- och sötmjölk till Harlösa Mjölkindustri AB genom Sydvästra Skånes Mejeriförbund. Föreningen i Araskoga var själv återförsäljare av ost, glass och filmjölk inköpt från Västerstads och Östraby Mejeriförening. Från mitten av 1940-talet sökte Svenska Mejeriernas Riksförening koncentrera mejeridriften genom fusioner och nedläggningar av mindre enheter. Denna process fortgick i ökad omfattning under 1950- och 60-talen på grund av minskad lönsamhet och för att undvika onödiga investeringar hos enskilda mejeriföretag. Araskoga Mejeriförening uppgick genom fusion i Sydöstra Skånes Mejeriförbund 1962. Två år senare bildades Skånemejerier, som sedan mitten av 1990-talet har monopolställning i regionen. Mejeribyggnaden i rött tegel, med företagsnamnet fortfarande läsbart på gaveln, står kvar invid den gamla vägsträckningen mellan Sjöbo och Hörby. Skorstenen är borttagen, men en lastkaj med skärmtak ger byggnaden en industriell prägel. Förutom mejerisal, ostlager och andra till verksamheten relaterade rum innehöll byggnaden även en tjänstebostad i det övre halvplanet.

Lästips:

Från tobakslada till stenbrott (1994).   

____________________________________________________________

Exempel: Bjärröds stärkelsefabrik

Potatis började odlas i större skala från 1780-talet. Anledningarna till detta var framför allt missväxt, höjda spannmålspriser och påtryckningar från statsmakterna. Kunskapen om att man kunde utvinna både stärkelse och brännvin ur potatisen gjorde det säkert lättare att acceptera den nya grödan. De första stärkelsefabrikerna i Sverige startade vid mitten av 1800-talet. Stärkelse användes som bindemedel i alla möjliga produkter, allt från pappersmassa till mat. Den fabriksmässiga tillverkningen ökade i takt med att behovet av stärkelse växte. 
  
Många stärkelsefabriker anlades framför allt i Skåne och Blekinge, då råvarutillgången var störst här. I Skåne låg stärkelsefabrikerna tätast i den östra delen av landskapet, och särskilt många fanns runt Kristianstad och i ett bälte mot länsgränsen till Blekinge. 
  
I den lilla lantbruksbyn Bjärröd öster om Sösdala uppfördes 1894 en stärkelsefabrik. Här förvandlades potatis till stärkelse och mjöl, och av resterna utvanns djurfoder, så kallad pulpa. Fabriken byggdes i gråsten, ett material det fanns gott om i trakten, och gavlarna murades i tegel. En byggmästare i Sösdala ansvarade för bygget, och inte minst skorstensmurningen var ett uppdrag för en fackman. Driften vid fabriken i Bjärröd upphörde 1951, då en omfattande strukturomvandling av svensk stärkelseindustri genomfördes på grund av överproduktion. År 1950 fanns det cirka 50 stärkelsefabriker i Skåne. År 1965 återstod endast fem fabriker, två i trakten av Kristianstad och tre vid Tomelilla. Sedan dess har ytterligare rationaliseringar genomförts med följd att det 2003 endast återstår två anläggningar, Gärds Köpinge och Fjälkinge, utanför Kristianstad.
 
Lästips:
Från tobakslada till stenbrott (1994). Skånsk industri. Skånes Hembygdsförbund Årsbok 1978.