Kraftförsörjning

En viktig förutsättning för tillverkning eller industri var tillgången på energi. Före 1700-talet var produktionen beroende av inhemska energikällor som vattenfall, ved och träkol. I anslutning till dessa lokaliserades järnbruk, stampar och mindre manufakturer. Kvarnar drevs både med vatten- och vindkraft, varav de förstnämnda fanns i två modeller, skvaltkvarnar och hjulkvarnar. Möjligheterna att överföra energi över längre avstånd saknades och platsen för produktion var geografiskt knutet till en energikälla.

Ångkraft och vattenkraft

1880-talet blev början för svensk elektricitetsindustri. Den elektriska kraften användes i inledningsskedet uteslutande till belysning inom industri, offentliga inrättningar, banker, butiker och en del privatbostäder. År 1887 fick Malmö en elektricitetsstation och några år senare även Helsingborg. Ångkraften hade stor betydelse för kraftförsörjningen och etableringen av industrier, men med utvecklingen av tekniken att överföra elektricitet längre sträckor kunde också avlägsna vattenfall användas i elproduktionen. Med detta fick också elkraften allt större betydelse för den svenska industrin. Vattenkraften hade pånytt, med turbiner istället för hjul, blivit den viktigaste drivkällan för industrin. Nya kraftverk och transformatorstationer kom att byggas i ökat antal. Med förändringar i tekniken att överföra energi förändrades också det geografiska mönstret.

Lokalisering

Överföringen av elkraft via ett distributionsnät och import av lättdistribuerade fossila bränslen medförde att de gamla geografiska bindningarna till energikällan upplöstes. Istället kom andra lokaliseringsfaktorer i förgrunden, till exempel ekonomiska och tekniska, som gynnades av stordrift och koncentration. Små produktionsenheter lades ner och fördes samman i stora anläggningar på allt färre orter. I denna omvandling spelade också utbyggnaden av transportnäten en viktig roll. 

Järnvägens tillkomst medförde tyngre och längre transporter och den geografiska bilden förändrades. I början av 1900-talet utbyggdes västra Skåne ett distributionssystem för elkraft. Sydsvenska Kraft AB, bildades i Malmö 1906 av de större städerna mellan Halmstad och Malmö. Bolaget anlade kraftverk längs Lagan och ångkraftverk i Malmö. Östra Skåne elektrifierades genom Hemsjö Kraft AB med kraftverk i bland annat Helgeå. Genastorps kraftverk innebar att vissa delar av Helgeå torrlades och flera befintliga verksamheter som använda Helgeå som kraftkälla lades ner. Mindre föreningar bildades i Dalby, Veberöd och Sjöbo som var bland de första att anslutas till det då redan anlagda elnätet och många elverk bildades därefter fram till 1960-talet. År 1962 fanns till exempel 119 bolag, föreningar och stadsverk i Skåne. 

Kol

Både brunkol och stenkol användes under 1800-1900-talet som bränsle. Vid eldning av kol kokades vatten vars ånga drev en generator och kunde producera el. Kol var billigt att transportera med båt och från 1950-talet anlades flertalet av Skånes fjärrvärmeanläggningar därför i anslutning till hamnar. Både Malmös och Helsingborgs hamnar importerade och eldade med kol, där också koleldade fjärrvärmeverk var belägna. Kolkraften är utfasad då den kan ses som en miljöbov på två olika sätt. Den rök som släpps ut kan vara förorenad med farliga ämnen, t ex svaveldioxid, kolet bidrar också till växthuseffekten då stora mängder koldioxid släpps ut i atmosfären. I de etablerade ekonomierna i världen försöker man bli av med kolberoendet.

Fjärrvärme

Runt 1950 startade utbyggnaden av fjärrvärme. Malmö var en av de första städerna som använde system med olika energikällor, som till exempel industriell spillvärme, solvärme och värme från avloppsreningsverk men också torv, skogsbränsle och sopor.

Värmeförsörjningen i Skåne består idag främst av fjärr- och elvärme, då oljeanvändningen för uppvärmning nästan helt fasats ut. Merparten av fjärrvärmen produceras i länets kraftvärmeverk, vilka återfinns i närheten av tätorterna Malmö, Helsingborg, Landskrona, Eslöv, Lund, Kristianstad och Hässleholm.

_______________________________________________________

Exempel: Barsebäcks kärnkraftsverk

Det fanns fyra kärnkraftverk i Sverige 1975 - 1999. Det var i Skåne Barsebäck i Kävlinge kommun och övriga i landet var Ringhals, Oskarshamn och Forsmark. I Ågesta utanför Stockholm uppfördes en reaktor på 1960-talet, men 1974 lades den ner bland annat av ekonomiska skäl. Den första reaktorn i Barsebäck sattes i drift 1 juni 1975 och den andra 1977, men planerna för och beslutet om ett kärnkraftverk instiftades på 1960-talet. Anledningen till den svenska kärnkraftsutvecklingen var till stor del att man sökte efter en framtidsteknik som var mindre beroende av oljan. Oljekrisen, i början av 1970-talet, stärkte argumenten för de nationella kärnkraftssatsningarna. Placeringen vid Barsebäck grundade sig dels i att det är nödvändigt att placera kärnkraftverk vid havet för att ha tillgång till vatten vid nedkylning, dels att få en jämn fördelning av kärnkraftverken i landet så det blir en balans i ledningsnätet. Omkring 30 % av Skånes elförbrukning kom från det privatägda Barsebäck innan det togs ur drift.

Frågan om Sverige ska ha kärnkraftverk eller inte är och har alltid varit mycket omdebatterad i både Sverige och Danmark och krävt mycket engagemang, bland annat från Greenpeace. Den första stora demonstrationen mot Barsebäcks kärnkraftsverk hölls 1976, ett år efter att första reaktorn startat, och parollen var "Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!" År 1979 skedde en kärnkraftsolycka i Harrisburg i USA. Året därpå, den 23 mars 1980, var det en svensk folkomröstning om när kärnkraften ska avvecklas. Riksdagen beslutade med hänvisning till folkomröstningens resultat att de kärnkraftaggregat som var under byggnad skulle fullföljas, men att ingen mer utbyggnad skulle ske, och att kärnkraften ska vara avvecklad i Sverige senast år 2010. 1986 var den stora kärnkraftolyckan i Tjernobyl i Ukraina, vilket gjorde att det svenska avvecklingsdiskussionerna intensifierades.

År 1997 kom ett beslut från regeringen om att båda reaktorerna i Barsebäck skulle stängas. Två år senare, 30 november 1999, stängdes Barsebäck 1.

En viktig fråga för den fortsatta driften av kärnkraft har varit avfallsfrågan. Det utbrända kärnbränslet är radioaktivt och måste förvaras säkert i bort mot 100 000 år. I Sverige har ett beslut fattats om att det ska borras ner i berggrunden i trakterna av Östhammar i Uppland. Samtidigt har nya tekniker för kärnkraft sett dagens ljus och forskarna tror nu att det är möjligt att använda kärnbränslet en gång till. En annan viktig fråga har varit förekomsten av uranutvinning, både i vårt eget land och i andras. Det anses vara en av de mer miljöförstörande gruvdrifterna.

Kärnkraftverket i Barsebäck har en karaktärsskapande siluett som syns på långt håll både i Skåne och i Danmark. Byggnaderna har blivit en symbol både för kärnkraftsförespråkarna och motståndarna som en betydelsefull kraftkälla för den svenska utvecklingen, kontra ett hot mot miljön.