Jord- och stenindustri

Särpräglade naturtillgångar bidrar till länets kulturhistoria, bland dem kol, lera och sten. Skåne, som är ett relativt skogsfattigt län, har utnyttjat markens tillgångar och utvecklat en för landet ledande jord- och stenindustri.

Industrin i Skåne bygger till stor del på de naturgeografiska förutsättningarna. Sten och lera har alltid använts och bearbetats, till exempel till byggnadsmaterial eftersom tillgången på virke i många delar av Skåne varit knapp. Naturtillgångarna har dels gett upphov till speciella industrimiljöer kring stenbrott och lertäkter, dels påtagligt påverkat bebyggelsen och landskapet. Den skånska geologin är mycket skiftande, från urberget i norr till de lösa jordlagren och bergarterna på söderslätt (se vidare under Odlingslandskapets geografiska förutsättningar, under temat Det agrara landskapet).

Urberget domineras av magmatiska bergarter som gnejs och granit, men är till stora delar täckt av yngre fossilförande sedimentbergarter. I de södra och västra delarna av landskapet har berggrunden bildats av lagrade bergarter. Gränszonen mellan dessa båda områden sträcker sig diagonalt genom Skåne från nordväst till sydost och i denna rörelse- och sprickzon ligger de skånska horstarna. I nordost genomkorsas urberget av diabasgångar, det vill säga yngre eruptiva bergarter, ibland synliga som mörka band. De lagrade eller sedimentära bergarterna i söder och väster är betydligt yngre än urberget och började bildas för cirka 600 miljoner år sedan. Jord- och stenindustrin i Skåne bygger till stor del på stenkol och lera i nordväst, kalkstenen i sydväst och granit- och kaolintillgångarna i nordöst. Även brytning av krita har förekommit i sydvästra Skåne, runt Kvarnby. Kritbruksbolaget bildades 1893 och brytningen pågick fram till 1990-talet. 

Kalk- och sandsten

Sydvästra Skåne och slätten kring Kristianstad är kalkstenstrakter och här har kalksten brutits sedan medeltiden. Kalksten och kalk används främst för framställning av murbruk och inom jordbruket som gödnings- och jordförbättringsmedel. Skånes viktigaste kalktillgångar finns i sydväst vid Limhamn och Klagshamn. Limhamn, som betyder kalkhamn, är ett gammalt kalkbrott som utnyttjades redan på medeltiden och var ett av Europas största brott. Hit flyttade Skånska Cement AB sin industri från fabriken i Lomma för att komma närmre råvaran (se vidare under Skånska Cement AB).

Tillgången av kalk i Klagshamn lade grunden till ett blomstrande industrisamhälle i början av 1900-talet med kalkbrott, kalkugnar och cementfabrik. Även vid Smygehuk fanns rika kalkförekomster och där startades 1802 ett kalkbruk. På Österlen har så kallad Komstadskalksten brutits. Denna har använts till bordsskivor och liknande, men även som byggnadsmaterial i flistavlor i korsvirkeshus. Kalkbränning i mindre ugnar har förekommit på många platser. Den mesta kalken har brutits i dagbrott, men i Ignaberga bröts kalken i djupa schakt under marknivå. Ett spår efter denna kalkbrytning är Tykarpsgrottan.

Sandsten bröts bland annat vid Övedskloster, där AB Öwedsklosters Sandstensbrott bildades i slutet av 1800-talet. Sandstenen utnyttjades som slipsten och byggnadssten. Redan när slottet i Öved började uppföras på 1750-talet hade sandsten börjat användas som byggnadsmaterial. Den röda sandstenen från Öved var mycket populär som fasadmaterial runt sekelskiftet 1900 och användes bland annat i flera bankhus. Sten lämplig för tillverkning av kvarnstenar fanns på flera håll i länet, bland annat längs kusten vid Gislövshammar i Simrishamns kommun. Spår efter kvarnstensbrytningen finns kvar i landskapet. 

Alun

Alun var känt sedan antiken i länderna runt medelhavet. Användningsområdena var många; fixering av färg vid färgning av tyg, garvning av skinn, desinficering av läkemedel samt att alunskiffern användes som byggnadsmaterial etc. Under 1600-talet blev Danmark medvetet om sina skånska aluntillgångar och på 1630-talet började alun brytas i Andrarum. Det var upptakten till Skånes första storskaliga industri. Runt alunbruket växte ett självförsörjande samhälle fram med tingshus, fängelse, snickare, slaktare, gästgivare etcetera.  

Lera

Den skånska leran är lämplig för mursten, taktegel och andra produkter, som till exempel dräneringsrör, och förekommer i princip över hela landskapet. En mängd tegelbruk har förädlat leran (se vidare under Tegelbruk). Även om flertalet tegelbruksbyggnader är borta finns för det mesta rester av täkterna kvar i form av dammar, som idag är värdefulla för växt- och djurlivet och för landskapsbilden. På 1890-talet började man bearbeta den vita leran, kaolinet, på Ivön. Här anlades Iföverken vars verksamhet fick stor påverkan på Bromölla (se vidare under Ivöverken i Bromölla). De eldfasta lerorna var en utmärkt råvara till de avloppsrör som lades ned under mark i Sveriges alla städer och tätorter; ett fungerande avloppsnät var en av förutsättningarna för urbaniseringen av Sverige. 

Granit

Stenbrytningen, av främst granit och gnejs, har varit en viktig näring för de nordöstra delarna av Skåne och har gett upphov till ett antal särpräglade kulturmiljöer. Diabas, eller svart granit som det brukar kallas, bildades för cirka 1 500 miljoner år sedan genom att glödande magma pressades genom sprickor i jordskorpan. I Skåne har diabas brutits sedan slutet av 1800-talet och stenbrott anlades bland annat i Jedenryd vid Immeln och i Gylsboda. Den svarta graniten har främst använts till gravvårdar, skulpturer, inredningar och som fasadsten. Vid Vångaberget bryts den så kallade vångagraniten som är röd och oftast används som prydnadssten. I Skåne har det bedrivits en betydande makadamtillverkning. Makadam är krossten som används bland annat i betong och som vägbeläggning och dräneringsskikt. Namnet kommer från den skotske ingenjören McAdam. Skånska Makadamfabriken i Åstorp startade 1893 och var en av länets största. Under 1920- och 30-talen blev det en ökad efterfrågan på makadam i och med stora vägförbättringsarbeten. På 1930-talet fanns makadamfabriker bland annat i Ottarp, Jonstorp, Munka-Ljungby, Bonderup, Hardeberga, Dalby, Bollerup och Bolshög.

Torv

Det sker en kontinuerlig nybildning av vissa jordtyper, om än väldigt långsamt. Torvjordarna bildas i vattenfyllda sänkor där nedbrytningen av organiskt material blir ofullständig på grund av den låga syrehalten i vattnet. Sverige är ett av de länder i världen med störst areal torvmarker. Torvbrytning har förekommit runt om i landskapet, både i små "hushållstäkter" och i stora industrialiserade täkter. Det huvudsakliga användningsområdet är till jordförbättring och bränsle. Idag är de flesta av de skånska torvfabrikerna nedlagda. Torvfabriken vid Sejle myr i Osby kommun lade dock ner verksamheten så sent som 2003 (se vidare under rubriken Sejle myr).

Stenkol

Stenkolsfyndigheterna, som finns i nordvästra Skåne, bildades för cirka 200 miljoner år sedan. Det då varma och fuktiga klimatet gjorde att den växtlighet som fanns förmultnade och pressades samman till stenkol. Den tidigaste utvinningen av stenkol i Skåne kan beläggas till 1500-talet, platsen var norr om Helsingborg där de kolförande lagren går i dagen vid lågvatten. Kolet användes då delvis till bränsle i fyrar. Industriell brytning har ägt rum sedan 1700-talet. Brytning i Höganäs påbörjades under 1700-talet.

Rationell drift infördes efter att engelska ingenjörer på 1810-20-talet bland annat införde ångkraftsdrivna vattenpumpar och lät anlägga en tidig form av järnväg för transport till hamnen. Varvat med stenkolen upptäcktes eldfasta leror. Med tiden blev leran en viktigare produkt än stenkolen, som inte höll den höga kvalitet som stenkol från till exempel England. De eldfasta lerorna blev råvaror dels för tillverkning av saltglaserade hushållskärl, så kallade "höganäskrus", dels avloppsrör, klinkers och eldfast tegel. Som bränsle i lervarufabrikerna passade stenkolen bra. Den första stenkärlsfabriken startades 1799 och idag är fortfarande tillverkningen i gång vid bland annat Wallåkra stenkärlsfabrik. Förekomsten av stenkol och lera har gett upphov till hela samhällen med särpräglad bebyggelse som Bjuv, Gunnarstorp, Hyllinge, Ljungsgårds-Bjuvstorp, Södra Vram, Billesholm, Nyvång, Ekeby, Skromberga samt utvecklingen av det gamla fiskeläget Höganäs. Både stadsplanen och enskilda hus i dessa samhällen är präglade av brukssamhällets förutsättningar och de material som tillverkades där. Gruvbolagen uppförde både arbetar- och tjänstemannabostäder, badhus och sjukstugor. Exempelvis byggde gruvbolaget en kyrka i Billesholm och anställde en egen präst. Badhuset i Ekeby uppfördes av Skrombergaverken för arbetarnas bekvämlighet. Slagghögen i Nyvång vittnar också om traktens stenkolsbrytning.

Lästips:
Skånska industriminnen. Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1978 Andersson, Gunnar P.: Alun och ark, kalk ock krut (1974). Bjerning, Lars: Skånes jord- och stenindustri (1947). Holmquist, Jan: Sten i Östra Göinge. Diabas som kulturellt projekt (1989). Sjölin, Walter: Jord och kol. Bidrag till den skånska bondeklassens och kolbrytningens historia (1943).

___________________________________________________

Exempel: Skånska Cement

Cement är ett bindemedel i pulverform, som tillverkas av kalksten och lermaterial. Cement som blandas med vatten, sand och sten kallas betong. I England lyckades man på 1820-talet framställa cement av god kvalitet genom att bränna kalk och lera i hög temperatur. Produkten kom att kallas portlandcement, efter halvön Portland i Engelska kanalen. På 1800-talet upptäckte man cementens kvaliteter som byggnadsmaterial i Sverige. Under århundradets första hälft importerades den mesta cementen. Behovet av en inhemsk cementproduktion blev dock tydlig. På 1850-talet grundades Kockums tegelbruk i Lomma av handlanden Frans Henrik Kockum. Samme man hade tidigare grundat Kockums Mekaniska Verkstad och Kockums Varv i Malmö. År 1871 startade Skånska Cement AB på Kockums initiativ. Skånska Cement AB tog över tegelbruket i Lomma och i dess närhet byggdes Sveriges första cementfabrik 1873. Leran togs från Lomma och kalken lastades på pråmar i Limhamn för att bogseras till Lomma hamn. Det var till stor del på grund av Skånska Cement AB som järnvägen drogs fram till Lomma. År 1886 hade samhället fått förbindelse med det övriga järnvägsnätet genom den bana som drogs från Arlöv till Kävlinge. I Malmö anlades ett huvudkontor för försäljningen av cementen, som såldes till länets hamnbyggen, järnvägsbyggen samt till den övriga byggindustrin. Mycket gick på export till bland annat Amerika, Ryssland och Danmark. Under andra hälften av 1800-talet skedde en stor expansion av städer och tillväxt av industrier vilket medförde ett stort behov av cement. För att Skånska Cement AB skulle klara den nationella och internationella konkurrensen krävdes rationaliseringar. En ny fabrik planerades att anläggas i Limhamn där det var nära till kalken, som utgör tre fjärdedelar av råvaran för cementframställning. 
  
Den nya fabriken började byggas 1888. Cementproduktionen fick dock fortsätta i Lomma. Limhamns hamnaktiebolag, ett dotterbolag till Skånska Cementaktiebolaget, hade under 1880-talet börjat bygga ut hamnen i Limhamn. För att transportera råvaror, bränsle och färdiga produkter mellan Limhamn och Malmö bildades år 1888 Malmö-Limhamns Järnväg. År 1897 utvidgades Limhamnsfabriken och fabriken i Lomma rationaliserades. Cementtillverkningen i Lomma blev dock för kostsam på grund av kalktransporterna. År 1905 beslöt man att lägga ner Lommafabriken. Det blev ett hårt slag mot Lomma där cementfabriken varit en stor arbetsgivare. Istället startade Skånska Cementaktiebolaget 
  
Lomma Kalksandstensfabrik, som var i drift fram till 1917. Därefter blev eternittillverkningen den ledande industrin i Lomma. För att stimulera och utveckla användningen av cement bildades 1886 AB Skånska Cementgjuteriet (numera Skanska). Skånska Cement AB hade aktiemajoritet i det nya bolaget. År 1893 startade en svensk försäljningsorganisation för de inhemska cementproducenterna. Namnet var Svenska Cementförsäljningsaktiebolaget, som sedan blev Cementa. Cementa upphörde 1969 som försäljningsorganisation och Skånska Cement AB blev en del av moderbolaget som i sin tur bytte namn till Aktiebolaget Cementa. 1973 bildas Euroc som blev AB Cementas moderbolag. Den svenska cementindustrin var nu samlad i ett bolag. I slutet av 1970-talet lades cementtillverkningen i Limhamn ner. År 1996 bytte moderbolaget Euroc namn till Scancem och övergick i tysk ägo 2002 och fick därmed namnet Heidelberg cement. Produktionen av cement fick en betydande uppgång i samband med rekordåren inom byggsektorn på 1960-talet. För ett effektivt byggande tillverkades långa serier av prefabricerade betongelement. Under miljonprogrammet nådde cementförbrukningen den högsta nivån hittills i landet (läs vidare om miljonprogrammet i "Boende och bostadsbyggande" under Urbana landskap).

Cementtillverkningen innebar att Limhamn utvecklades från ett litet fiskeläge till ett växande industrisamhälle. Från fabrikens öppnande 1888 och under de följande 20 åren hade Limhamns befolkning nästintill tredubblats, från 2 875 till 8 000 invånare. Cementfabriken står fortfarande kvar som ett väldigt monument över en lång industriepok. Den omkringliggande miljön har också formats av cementindustrin. Tippningen av slaggprodukter från cementfabriken kom att ändra Limhamns strandlinje. Av detta material byggde man Ön, som idag har blivit ett modernt bostadsområde.
 
Lästips:
Åberg, Alf: Cement i 100 år. En krönika om Skånska Cementaktiebolaget - AB Cementa (1972).

____________________________________________

Iföverken i Bromölla

På 1800-talet började man ta tillvara på de kalkstens- och kaolintillgångar man funnit på Ivön. Kaolinet bildades genom vittring av urberget. Detta var en lång process, som pågick i ungefär 40 miljoner år och avslutades för cirka 150 miljoner år sedan.            

Kalkstenen, som ligger i skiktet ovanför kaolinet, bildades därefter genom att skalen av de stora mängder musslor, ostron och snäckor som levt där sammanpressades till denna sedimentära bergart. Kalkstenen uppmätte ett djup på upp till 13 meter och kaolinet omfattade som mest 40 meter. Brytning av kaolinet började på 1880-talet. År 1887 byggde en dansk, dr. Nielsen, en kalkugn och startade Nielsens & Comp. Kalk- och Kaolinbruk i Bromölla. Detta var starten till Iföverkens och Bromöllas framväxt. En rundugnsbyggnad uppfördes för att bränna eldfast tegel. Under åren har industrin vid Ivön haft flera olika företagsbildningar, ägare och namn. Under 1900-talets början anlades ett stickspår mellan fabriksområdet och järnvägsstationen i Bromölla. Kalk och kaolin transporterades från Ivön med hjälp av pråmar. Eftersom kalkstenen låg ovanpå kaolinet var man tvungen att först bryta bort denna, vilket ledde till att kaolinbrytningen blev kostsam.

För att ta tillvara på kalkstenstillgångarna fattades 1907 beslut om att en cementfabrik skulle anläggas, där man skulle tillverka cement av traktens kalksten och ishavslera. Cementfabriken skapade ett behov av tunnor och ett tunnbinderi byggdes i närheten. Den växande industrin krävde mycket arbetskraft. I början av 1900-talet skedde invandring av arbetskraft till södra Sverige. Arbetskraft till industrin i Bromölla hämtades bland annat från Galizien, en del av dagens Polen som då tillhörde kejsardömet Österrike-Ungern. Denna så kallade galizierimport är ett tidigt exempel på arbetskraftsinvandring till Skåne. Ifö Kaolin- och Chamottefabriks AB gick i konkurs 1909 och köptes upp av häradshövding Wehtje å Cementas (se vidare under rubriken Skånska Cement AB) vägnar på exekutiv auktion. Därefter bildades de två företagen AB Ifö Chamotte- och Kaolinverk och Ifö Cementfabriks AB. I samarbete med Elektriska Aktiebolaget Volta byggdes 1918 en fabrik för elekrotekniskt porslin. Isolatortillverkningen utgjorde en stor del av företagets produktion.

År 1927 blev Skånska Cementaktiebolaget ensam ägare till de båda företagen. De slogs nu ihop och bildade AB Iföverken, som kom att bli landets största keramiska industri. År 1930 startade en fabrik för tillverkning av sintrade golvplattor. Tack vare cementbolaget kunde kostsamma experiment göras och en framgångsrik produktion av elektriska säkerhetsproppar och sanitetsporslin inleddes. Tvättställ, klosetter och cisterner började tillverkas och 1938 påbörjades uppförandet av en ny sanitetsgodsfabrik. Kriget innebar dock att produktionen stagnerade och den nya fabriken togs inte i drift förrän 1941. Cementfabriken lades ner 1940 då kalkstensfyndigheterna tagit slut. År 1964 lades även chamottetillverkningen ner och därmed upphörde kaolinbrytningen på Ivön. Från 1943 blev AB Iföverken ett fristående bolag, men 1967 löste Skånska Cement AB in aktierna i AB Iföverken och Bromöllaföretaget blev återigen ett dotterbolag till Skånska Cement AB.

Bromölla tätort började utvecklas i och med att den första kalkugnen anlades år 1887. Den keramiska industrin som växte fram runt Ivön hade stor påverkan på området, som tidigare varit utpräglad jordbruksbygd. År 1874 var järnvägen mellan Kristianstad och Sölvesborg färdig och Bromölla fick en järnvägsstation. Vid samma tid gjordes en sänkning av Ivösjön som medförde landvinningar. Den framväxande industrin krävde arbetskraft och Bromöllas invånarantal ökade. Framväxten av dagens Bromölla är i stor utsträckning en följd av utvecklingen av IFÖ-bolagen.

Lästips:
Bjerning, Lars: Skånes jord- och stenindustri ( 1947).

_______________________________________________________

Exempel: Sejle myr

Sverige är ett av de länder i världen med störst areal torv. De svenska torvfyndigheterna började bildas för cirka 10 000 år sedan. Torven bildas genom att nedbrytning av biomassa sker långsamt eller uteblir på grund av vattendränkning eller försumpning av ett område. Den årliga tillväxten uppgår endast till cirka 0.5 millimeter. Torvens huvudsakliga användningsområde är som jordförbättring och bränsle, särskilt i trädfattiga områden. Förr användes även torvströ i ladugårdar och torrklosetter. Torv har brutits för husbehov under lång tid. 
  
I Skåne inleddes en mer industriell torvbrytning, både för jordförbättring och energiändamål, under 1800-talets slut. Industrigrenen växte snabbt. År 1913 fanns drygt 1 100 anställda inom den skånska torvindustrin. I Skåne finns idag tio torvtäkter, där torv utvinns för jordförbättring och en torvtäkt för energiändamål. Torvtäkten vid Sejle myr i Osby kommun var en av dessa fram till 2003. Torvbrytningen på Sejle myr hade gamla anor. Fabriken byggdes 1903 och brytning i större skala inleddes efter att Skåne och Blekinge läns andelstorvströförening bildats. Än idag står föreningens namn på byggnadens fasad. I samband med att fabriken startades anlades också järnvägen Sölvesborg-Olofström-Älmhult (SOEJ). Banan löpte strax söder om myren och var en förutsättning för industriell torvbrytning på Sejle. Från SOEJ gick tidigare även ett stickspår in i torvströfabriken för rationell hantering och lastning. Vid starten arbetade drygt 100 personer med torvbrytning och på torvströfabriken. Till anläggningen anlades en smalspårig järnväg för transporter av torvblock från mossen till torvströfabriken. Under 1950-och 1960-talen övergick allt mer av transporterna till landsväg och stickspåret togs bort på 1970-talet. Fabriksbyggnaderna i Sejle hade inte vid något tillfälle eldhärjats, vilket annars är tämligen vanligt förekommande för denna typ av byggnader. På Sejle myr bröt man torven i block. Denna brytmetod, blocktorvsbrytning med grävmaskiner, förekommer numera sällan. De flesta torvtäkter bryts idag med frästorvsteknik, vilket efterlämnar en utjämnad yta. 
  
Torvbrytning är en lång process. Först ett år efter att den brutits upp kan torven skördas. Torvindustrin vid Sejle myr var en kulturhistoriskt intressant miljö med ursprungliga fabriksbyggnader bevarade och en fortgående verksamhet. Diskussioner fördes vad som skulle ske med torvtäkten efter avslutad brytning. Ett alternativ var att återställa området av hänsyn till naturen. Ett annat alternativ är att utifrån kulturhistoriska aspekter bevara området och låta det vittna om en mer än hundraårig verksamhet. När de dåvarande ägarna sålde anläggningen revs byggnaderna och järnvägen för att ersättas med traktortransport enligt modern torvindustri.