Kulturmiljöprogram: Tomelilla kommun

Tomelilla kommun omfattar socknarna Andrarum, Brösarp, Eljaröd och Fågeltofta i Albo härad, Ramsåsa i Färs härad samt Benestad, Bollerup, Kverrestad, Onslunda, Smedstorp, Spjutstorp, Tosterup, Skåne-Tranäs, Tryde, Ullstorp, Östra Ingelstad och Övraby i Ingelstads härad.

Topografisk beskrivning

Kommunområdet domineras i sina norra delar av Linderödsåsen med lövskogklädda sluttningar. Den odlade marken upptar här endast smärre arealer och ägogränserna markeras i stor utsträckning av stengärden. Söderut består landskapet av öppen, mjukt kuperad odlingsbygd, vilken bitvis bär prägel av slottslandskap med stora brukningsarealer, alléer och ädellövskog. Vid Örup finns en av landets få större almskogar. Kommunområdet vilar på kambrosilurisk bergart som längst i söder täcks av baltisk morän. Den mindre bördiga nordostmoränen är kännetecknande för de norra delarna. Det finns också områden med grus- och sandsediment. Öster om Smedstorp i gränstrakten mot Simrishamns kommun förekommer områden med kalksten.

I nordöstra kommundelen bevarar Brösarps backar en ålderdomlig landskapsprägel där de sandiga jordarna i äldre tid brukats under några få år och därefter under ett flertal år legat i träda som betesmark. De större vattendragen Verkeån i norr och Nybroån i söder rinner i djupa dalgångar, vars slänter omväxlande upptas av betesmark och lövskog. Fyleåns/Nybroåns dalgång, benämnd Fyledalen, bildar gräns mot Malmöhus län i väst. Tunbyholmssjön och Verkasjön är de enda större sjöarna. Tidigare mossmarker har genom dikning förvandlats till odlingsmark.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Kommunen är tämligen rik på fasta fornlämningar. Dessa är framförallt koncentrerade till trakten kring Verkeån samt Nybroån men finns även företrädda på höjdstråk i övriga delar av kommunen såsom vid Gårdlösa, Smedstorps socken. Lättbrukade jordar och god tillgång på lämpliga ängs- och betesmarker har gynnat en tidig bosättning. Några synliga spår i form av monumentala stenkammargravar efter yngre stenålderns jordbrukande folk finns dock ej bevarade. Ett under århundraden intensivt utnyttjande av de bördiga markerna torde ha medfört att dessa lämningar försvunnit. Man har dock funnit belägg för ett flertal nu bortodlade hällkistor i socknar som Bollerup och Övraby.

Betydligt tydligare har bronsålderns jordbrukarsamhälle satt sina spår i landskapet i form av de många gravhögarna med ett karaktäristiskt höjdläge. Högarna återfinns företrädesvis i de södra delarna men förekommer även i stort antal inom Brösarps socken. Till bronsåldern räknas även skålgropsförekomster. Dessa finns dock endast i mindre utsträckning. Några århundraden före Kristi födelse det vill säga under äldre järnålder inträffade en klimatförsämring som fick till följd att levnadsbetingelserna radikalt förändrades. Ett kallare och fuktigare klimat skapade behov av vinterstallning av boskapen och därmed blev bosättningen mer stadigvarande. Genom gödsling av åkerstyckens kunde skördarna förbättras och trädesperioden avkortas.

Järnåldersbygden låter sig avspeglas genom bland annat domarringar, skeppssittningar och stensättningar, vilka finns företrädda i socknar som Brösarp, Eljaröd, Smedstorp och Spjutstorp. I anslutning till fornlämningarna i Smedstorp på Gårdlösaåsen har man gjort intensiva bebyggelsehistoriska undersökningar. Därvid har konstaterats en kontinuerlig bosättning från romersk järnålder till vikingatid. Ett stort intresse har även lokalerna med fossila åkrar i Brösarps socken. Förekomsten av slagg i Andrarums socken pekar på att en primitiv järnhantering drivits i trakten.

Förutom fasta fornlämningar och lösfynd ger oss även vissa ortnamn en bild av den förhistoriska bygdens utbredning. Ortnamn med efterleder som -by (till exempel Övraby), -stad (till exempel Benestad, Kverrestad, Ingelstad) anses av ortnamnsforskarna kunna härledas till folkvandringstid-vikingatid. En etablering till dagens byläge torde dock ha skett först under övergången vikingatid -medeltid. En namntyp som började tagas i bruk under vikingatid och som sedan nyttjats långt fram i historisk tid är -torpnamnen (-arp och -rupnamnen tillhör samma grupp). Inom kommunen finns dessa namn representerade i bland annat Spjutstorp, Smedstorp, Ullstorp, Tosterup, Bollerup och Brösarp. Yngre är -röd och -hultnamnen, vilka anger röjning i skogsbygd. De har uppstått under tidig medeltid men använts långt fram i tiden.

Jordbruksbygden från medeltid till 1800-talets skiftesreformer

Mycket tyder på att det i slättbygden under övergången mellan förhistorisk tid och medeltid skett en kraftig befolkningsökning, vilket medfört ett ökat behov av såväl åker- som betes- och slåttermark. Nya redskap och metoder inom jordbruket krävde en fastare etablering av bosättningarna, vilket i sin tur resulterade i en omfattande bybildning. Efter hand som sockenorganisationen utvecklades under 1100-talet försågs de skånska socknarna med romanska stenkyrkor. Detta var kostsamt och krävde en stor arbetsinsats vilket ger anledning att förmoda att i synnerhet de södra delarna av nuvarande kommunen, med hänsyn till att kyrkorna här ligger mycket närs varandra, varit lätt befolkade och med väl utvecklad ekonomi. Flera av kyrkorna såsom Bollerup, Ramsåsa, Ö Ingelstad och Övraby bevarar sin medeltids prägel. I några av de övriga återstår endast smärre partier till exempel Ullstorp medan andra totalt förändrats eller nybyggts under i huvudsak 1800-talet.

En särställning ur konsthistorisk synvinkel intar Tosterups kyrka som stammar från 1100-talet. Socknen hette under medeltiden Gärarp. I Övraby socken ingår sedan 1600-talets början även Nedraby, vars äldre benämning var Arvalunda. Den gamla sockenkyrkan är bevarad som ruin. Under medeltiden har det även funnits en kyrka SV om Tunbyholm. Denna bör ha varit knuten till sätesgården och fungerat som gårdskyrka. I den norra kommundelen är det framförallt Andrarums och Fågeltofta kyrkor som har bibehållit medeltidskaraktären medan endast vissa delar av den romanska kyrkan kvarstår i Brösarp och Eljaröd. Flera av de skånska sätesgårdarna har bildats under medeltiden. Av de som ligger inom kommunen kan Bollerup, Tosterup, Örup, Ingelstad, Smedstorp och Tunbyholm föras till detta skede Ursprungligen har de fungerat som befästa anläggningar och i några av huvudanläggningarna är detta fortfarande klart uttalat. Förutom dessa har det existerat ytterligare borgar såsom Isengrims vall SV om Munks Tågarp i Tosterups socken, Asperöd i Tranås socken samt Sjötorp, en föregångare till Kristinehov i Andrarums socken. Av dessa kvarstår Isengrims vall och Asperöd som övervuxna borgkullar med vallar. Aven i Onslunda skall det under medeltiden ha funnits en sätesgård.

Under 1500- 1600- och 1700-talen skapades andra sätesgårdar till vilka räknas Kronovall, Kristinehov, Kåseholm och Övrabyborg. Möjligen har Kronovall existerat redan tidigare Till de större gårdarna räknas även S Björstorp med sin unika åttkantiga gårdsanläggning från 1770-talet. Med tiden växte godsen och genom bland annat arrendegårdar och torp blev vissa bygder allt mer slottspräglade. Byarna i den bördiga slättbygden i söder var i gången tid stora med 15-20 gårdar, ibland fler. En betydligt glesare bebyggelsebild med mindre och mer spridda byar kännetecknade de norra delarna. Under flera hundra år framstod kulturlandskapet som tämligen oförändrat. Gårdarna låg tätt samlade i bykärnan och omgavs av åkertegar. Utanför vidtog betes- och ängsmark, den senare gärna i anslutning till vattenrika dälder och vattendrag. I mellersta och nordliga områden spelade skogen en viktig roll. Den gav bränsle och virke. Vattendragen utnyttjades till att drivs såväl större kvarnar som till exempel Hallamölla - omtalad redan på 1400-talet - som enklare skvaltkvarnar. Genom Andrarums alunbruk kom bygden att fä en framträdande plats i Skånes äldsta industrihistoria. Bruket anlades på 1630-talet och var i drift in på 1900-talet. Under sin glansperiod fungerade anläggningen som ett samhälle i sig självt med bland annat eget myntsystem. Inom bruket fanns även skola, sjukhus och tingshus förutom industribyggnader och bostäder, vilka till viss del är bibehållna lin idag. Frånsett alunbruket har även kalkbrytningen vid Andrarum, Listarum - Komstad varit betydande Enligt sägnen försökte man redan på 1700-talet att bryts silvermalm vid Moahall. Genom kommunen leder sedan lång tid tillbaka några av de större färdstråken. Gästgiveri och skjutshåll har varit knutet till både Tranås och Brösarp.

Jordbruksbygden efter skiftet. Den industriella bygden

Skiftesreformernas genomförande under 1800-talets förra hälft resulterade i genomgripande förändringar av landskapet. Byarna splittrades och gårdarna flyttades till viss del ut på den forna utmarken. I samband därmed skapades ett nytt vägsystem där vägarna följde de ofta geometriskt strikts ägogränserna. I bykärnan ersattes de gamla gårdarna efter hand av husmännens enkla stugor. Genom förbättrade redskap och andra odlingsmetoder uppstod ett behov av rationellare kvarndrift och efter hank kom väderkvarnarna att prägla ler öppna slätten. Som en god representant för dessa står Övraby kvarn. 1700-1800-talens befolkningsexplosion innebar att allt större arealer togs anspråk for odling. I tidigare obrukade områden i skogsbygden bröts ny mark Befolkningsökningen medförde också att de medeltida sockenkyrkorna blev för trånga. I Brösarp, Eljaröd, Kverrestad, Onslunda, Smedstorp, Spjutstorp, Tranås, Tryde och Ullstorp ombyggdes kyrkorna genomgripande eller nybyggdes från grunden under 1860-80-talen

Med järnvägarna Ystad - Eslöv 1865-66, Simrishamn -Tomelilla 1882, Malmö -Tomelilla 1893 och Tomelilla-Sankt Olof 1901 försköts tyngdpunkten från det forna sockencentrat - kyrkbyn - till de nyanlagda stationerna. Särskilt snabbt utvecklades Tomelilla. Dar etablerades olika hantverk och servicenäringar. Vidare anlades industrier varav flera hade direkt anknytning till jordbruket. Stationssamhällena försågs med ett stadspräglat byggnadsbestånd, gärna i tegel med rik dekor. En liknande utveckling genomgick stationssamhällen som Smedstorp och Spjutstorp om än i mindre skala. De senaste decenniernas utveckling kännetecknas av stora förändringar av det månghundraåriga kulturlandskapet. Ett effektivare och storskaligare jordbruk, igenläggning av tidigare odlingsmark med därpå följande skogsplantering samt ett nytt vägsystem omvandlar det äldre landskapet. Koncentrationen av bostäder och industrier till några få tätorter blir allt vanligare.