Kulturmiljöprogram: Landskrona kommun

Topografi och jordarter

Det område, som idag ingår i den 1974 bildade Landskrona kommun, torde alltsedan förhistorisk tid ha utnyttjats för mänsklig bosättning. Inom området har vi dock vissa variationer beträffande topografi, jordarter och bördighet. Kustlandet vid Lundåkrabukten är låglänt, flackt och delvis vattensjukt. Det präglas av sandiga jordarter. Här finns skyddsplanterade sandskogsområden, till exempel i södra och västra delarna av Saxtorps socken. I söder har vi en flack eller böljande slätt, som mot norr blir mera omväxlande. Den övergår norr om Saxåns isälvsdal så småningom i Rönneberga backar, som når upp till cirka 100 m ö h. Denna höjdsträckning når med sina backar och breda dalar i nordväst till Glumslövs kuperade kustland. Jorden är inåt land mera lerhaltig och präglas främst av den så kallad sydvästmoränen, som är kalkrik och relativt stenfri och som brukar betraktas som landets bästa åkerjord. Denna jordart återfinner vi i större delen av Landskrona området, från Vens lerplatå i väster till den djupa Vallåkradalen i norra delen av Härslövs socken.

Landskronaområdets karaktär av betydande odlingsbygd avspeglas i den moderna graderingen av landets odlingsjordar i tio klasser. Bortsett från sandområdena invid Öresund (klass 6) värderas så gott som hela det övriga kommunområdet i klasserna 8-10. De numera synliga minnesmärkena från det förhistoriska kulturlandskapet är emellertid koncentrerade till de kuperade områdena i norr.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Kännedomen om det förhistoriska landskapet är beträffande Landskrona kommunområde relativt god. Orsaken härtill är att ett stort antal arkeologiska utgrävningar har företagits under lång tid av vilka många har initierats utifrån rent vetenskapliga frågeställningar oberoende av samhällets exploateringstryck. Även om beståndet av fasta fornlämningar har decimerats i stor utsträckning under de senaste seklerna - och främst genom efterkrigstidens jordbruksrationalisering - finns från vissa perioder ovanligt många och välbevarade förhistoriska gravanläggningar av monumental karaktär. Inom större delen av kommunområdet föreligger därutöver både grav- och boplatslämningar i odlad mark, av vilka några synliga markeringar inte återstår. Kännedomen om de äldre perioderna av skånsk stenålder grundar sig främst på undersökningsresultaten beträffande så kallad mossboplatser, det vill säga boplatser som legat på vassbevuxen torv vid igenväxande sjöar. I Landskronatrakten är den viktigaste fyndplatsen i detta avseende Bare mosse i Halmstads socken, Svalövs kommun. Inom det egentliga kommunområdet finns främst en serie boplatser från en något yngre tid vid kuststräckan från Landskrona förbi Häljarp. Strandvallarna där har varit periodvis bebodda av fiskare och jägare under tiden 6-5000 f Kr. Lämningarna från flera kulturvågor utgöres till största dels i form av avslag och avfall från redskapstillverkning, dels i form av hela föremål såsom kärn- och skivyxor. Även om sambandet ännu inte är helt klarlagt mellan Häljarpsboplatserna och de äldre mossboplatserna i inlandet, har jakten och fisket i båda fallen varit en förutsättning för valet av boplats. De så kallad kustkulturerna vid Häljarp har inte efterlämnat några iögonfallande monument.

Från den sista delen av stenåldern - den neolitiska tiden, cirka 4200-1800 f Kr - finns däremot monumentala lämningar bevarade. Under denna tid uppföres de stora stenkammargravarna, dösarna och gånggrifterna, av vilka Landskronatrakten hyser flera välbevarade anläggningar. Gånggriften vid Ålabodarna liksom storstensgravarna vid Milstolpen ovanför Glumslövs backar är väl kända exempel på dessa fornlämningar. Stenkammargravarna utgör de konkretaste spåren av den yngre stenålderns stora kulturhistoriska innovation: under denna tid har kännedomen om jordbruk i kombination med boskapsskötsel gradvis kommit in i landet. Landskapet har därigenom börjat sin omvandling från oröjd urskog till kulturlandskap. Genom svedjebruk har mindre odlingsytor tagits upp, vilka åter lämnats att växa igen efter kort tid på grund av det snabba näringsuttaget ur jorden. Därigenom har så småningom ett öppnare beteslandskap med cirkulerande åkerytor åstadkommits.

Även om den yngre stenåldern lämnat monumentala spår i form av stenkammargravar har dock landskapet ännu starkare prägel av gravbyggnaderna från den följande perioden, bronsåldern, cirka 1800-400 f Kr. Från denna tid härrör de många runda gravkullarna på eller strax nedanför krönet på åsryggarna. Liksom beträffande megalitgravarna kan Landskrona kommunområde uppvisa några av landets vackraste gravfält och enstaka högar från bronsåldern bland annat vid Hilleshög, på Härslövsåsen samt vid Rönneberga backar. Från bronsåldern har även ett flertal stora boplatsområden blivit föremål för moderna utgrävningar, framför allt i kvarteret Holländaren inne i Landskrona, vid Råga Hörstad, Glumslöv samt vid Norra Möinge. De bevarade anläggningarna är anspråkslösa och utgörs till stor del av eldstäder och stora, oregelbundna gropar fyllda med avfall. De senare anläggningarna kan beträffande Glumslöv ursprungligen ha varit täkter för lera, som använts vid uppförande av klineväggar. Framför allt genom danska utgrävningar har man numera viss kännedom om bronsålderns byggnadsskick, som bland annat bestått av så kallad långhus med en bredd av cirka 5 m och en längd mellan 11-20 m. I de flesta fall har dock inga lämningar bevarats av denna bebyggelse, som alltså endast kan spåras indirekt genom bevarade lertäkter. Långhusprincipen torde ha bevarats under viss konstruktiv variation under den sista förhistoriska perioden, järnåldern med början cirka 400 f Kr. Under förra delen av järnåldern räknar man med en fastare etablering av bebyggelsen till skillnad från den yngre stenålderns och bronsålderns så kallad vandrande jordbruk.

Spåren efter järnåldersbebyggelse är färre än från föregående perioder. Av stort intresse är dock ett omfattande gravfält vid Råga Hörstad samt ett område vid Kvarlöv i Saxtorps socken med så kallad grophus, det vill säga bottnar av i marken nedgrävda hyddor. Järnåldersfyndens knapphet torde dock ha källkritiska orsaker: De många tidigromanska kyrkorna måste som förutsättning ha haft en väl etablerad järnåldersbebyggelse, vars lämningar dock till helt övervägande del ligger i odlad mark.

Den medeltida bybygdens framväxt

Den bild av bebyggelsemönstret, som framträder i det äldsta heltäckande källmaterialet (vid 1600-talets mitt) visar, att Landskrona kommunområde praktiskt taget enbart utgjordes av väl samlade flergårdsbyar. Man kan då ställa frågan, hur gamla dessa historiskt kända byar är och under vilka omständigheter de har tillkommit. Man räknar med, att det under vikingatiden har skett en betydande folkökning. Mot den bakgrunden har flera nya bebyggelser tillkommit, och man har sannolikt mot vikingatidens slut skapat delvis nya former för bebyggelse och odling. Bland annat tycks nyheter beträffande odlingssystemen och tekniska förbättringar (hjulplog med vändskiva) ha bildat viktiga förutsättningar för den omfattande bybildning som av allt att döma har skett inom Skånes slättbygder under århundradena kring 1000-talet. På lång sikt har denna process inneburit en genomgripande förändring av kulturlandskapet. Det är möjligt, att de flesta av de byar, som vi känner frän historisk tid inom Landskronaområdet, har lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid övergången mellan vikingatid och tidig medeltid. Många av områdets byar bär dock namn, som kan ha använts sedan förhistorisk tid.

Vissa typer av bebyggelsenamn anses kunna gå tillbaka till tiden från folkvandringstid till vikingatid. Det gäller bynamn med efterlederna -löv (till exempel Glumslöv, Härslöv, Annelöv), -inge (till exempel Möinge), -stad (till exempel Hörstad), -hög (till exempel Hilleshög) och -by (till exempel Säby). En något yngre namntyp, som började användas under vikingatid och som brukats vid namnbildning långt in i nyare tid, är de talrika namnen med efterleden -torp (till exempel Asmundtorp, Saxtorp, ibland utvecklat till -arp, till exempel Häljarp, Viarp). Bybildningsförloppet resulterade i den bebyggelsebild, som från tidig medeltid skulle sätta sin prägel på Landskronaområdet fram till enskiftesperioden under 1800-talet: bebyggelsen låg samlad inom ett tjugotal byar med i genomsnitt 12-13 gårdar per by (vid 1600 talets mitt), med en variation från 3 gårdar i Alfastorp med flera till över 30 gårdar i Tuna by på Ven. Dessa bykärnor omgavs av stora, bebyggelsetomma odlingsmarker, som bestod av åker och -i de ranka partierna - av ängsmark och mossar. Jorden var i regel uppdelad i tre vångar med en långtgående ägoblandning och indelning i smala tegar. Avvikande från bymönstret var ett par ensamgårdar (till exempel Örstorp, Tostarp), ett fåtal huvudgårdar och fiskelägen samt sedan 1400-talets början - staden Landskrona. Resterna av den medeltida bybygden gör sig på många håll ännu märkbara i dagens landskapsbild.

Enskiftets verkningar, liksom de senaste årens tätortsutveckling, har emellertid gjort att bykaraktären helt eller till stor del gått förlorad i byar som till exempel Häljarp (det vill säga den ursprungliga bykärnan norr om Saxån, i Tofta socken), Nedre Glumslöv med flera. En förtätad bykaraktär är ännu påtaglig i till exempel Tuna by, Råga Hörstad, Örja och Tofta. I den senare byn, liksom i några av områdets andra kyrkbyar, ger sig den tidiga medeltiden mera oförmedlat till känna i kvarstående kyrkobyggnader från den tiden. Oavsett vad som idag är synligt ovan jord, representerar de gamla bylägena i de flesta fall en lång kontinuitet i mänsklig bosättning, inte sällan upp mot 1000 år.

Kyrkor, socknar och härader

Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades en mängd välbyggda sockenkyrkor i området, vanligtvis romanska stenkyrkor. Till Landskronaområdets mest välbevarade medeltidskyrkor hör utan tvivel S:t Ibbs 1200-talskyrka, som kvarstår trots att en ny kyrka uppfördes på Ven 1899. Även om senare ombyggnader och tillbyggnader skett, finns väsentliga partier av de medeltida murverken kvar i Annelöv, Härslöv och Tofta, medan enstaka partier återstår i kyrkobyggnaderna i Glumslöv, Saxtorp, Säby och Vadensjö. Den ursprungliga 1400-talskyrkan i Landskrona medeltida stadskärna, en treskeppig basilikakyrka, vars ruiner ännu markeras i Stadsparken, ersattes 1788 med den nya kyrkan, Sofia Albertina. Under senare delen av 1800-talet raserades medeltidskyrkorna och ersattes med nybyggen i Asmundtorp (1897) och Örja (1868).

De tio medeltida landsbygdssocknar, som tillsammans med Landskrona socken numera bildar Landskrona kommun, har tidigare varit fördelade på tre skilda härader, Rönnebergs, Harjagers och Onsjö härader. Dessa härader har från tidig medeltid fungerat som kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt. Långt fram i tiden skulle häradsindelningen tillämpas i samband med den kyrkliga indelningen och rättskipningens organisation. Till Harjagers härad har Saxtorps socken hört, och Annelövs socken har ingått i Onsjö härad. Delar av dessa socknar har tidigare (före 1899) tillsammans med kommunområdets övriga socknar tillhört Rönnebergs härad. Detta häradsnamn anses ha bildats till bynamnet Rönneberga (i Asmundtorps socken) och häradets ursprungliga tingsplats torde ha varit gravhögarna på Rönneberga backar. Strax sydväst om dessa låg fram till 1700-talets slut ett tingshus. Under 1700-talets förra del hölls tinget i Annelöv. Mellan 1747 och 1847 hölls det i Glumslöv, där ännu tingshuset är bevarat intill gamla gästgivargården. Tingsstället för Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härader var därefter förlagt till Marieholm och Landskrona.

Jordägare i äldre tid

De äldsta historiska uppgifterna om egendomsfördelningen i Landskronaområdet ger vid handen, att gårdarna i byarna normalt inte ägdes av sina brukare. De var arrendegårdar, som kunde tillhöra en mängd olika jordägare. Den danska kungamakten ägde vid 1200-talets början hela Ven. Ön hörde under 1500-talet till Krogens län (Helsingör) och räknades till Själlands stift. Hela ön förlänades år 1576 av kungen till den berömde astronomen Tycho Brahe (1546-1601). Denne lät här uppföra en storslagen slottsanläggning, Uranienborg liksom observatoriet Stjärneborg med flera anläggningar som revs några decennier in på 1600-talet. Uranienborgs jordegendom kvarlever fram i våra dagar i den så kallad Kungsgården. Verkligheten bakom de fyra sägenslott, som omtalas i traditioner alltsedan Tycho Brahes tid (Norreborg, Sönderborg, Karhöga och Hammars slott) är högst oviss, och i våra dagar saknas synliga lämningar. Redan från 1200-talet har vi även belägg på att det närbelägna Säby tillhörde kungen, som vid 1400-talets början här lät anlägga Landskrona stad. Av resten av socknen bildades ett självständigt län, Säby län, med en kungsladugård och ett tiotal kronogårdar. Länet blev år 1527 lagt under Helsingborgs län, men lades från 1574 till Landskrona län.

Genom reformationen på 1530-talet kom kronan att tillföras ett stort antal gårdar, som tidigare tillhört ärkesätet i Lund. Under medeltidens lopp hade en hel del jordagods inom området efterhand samlats av vissa kyrkliga institutioner, bland annat just ärkesätet i Lund. Man ägde till exempel här vid medeltidens slut flera gårdar i Glumslöv, Annelöv och Rönneberga, vilka organiserats i tre särskilda län. Domkapitlet i Lund, som till skillnad från ärkesätet till största delen fick behålla sina egendomar efter reformationen, hade flera gårdar - under svensktiden benämnda kanikehemman - i Saxtorp, Övre Glumslöv, med flera byar. Ägarstrukturen har i de flesta byar varit blandad, och de adelsägda arrendegårdarna har varit spridda. Endast få adelshuvudgårdar är kända inom området under medeltiden, såsom väpnaregårdarna i Tågarp, Rönneberga och Glumslöv (kända från 1300- eller 1400talen). Ingenstans utvecklades emellertid inom Landskronaområdet några privatägda godskomplex under 1500- eller 1600-talen. Säbyholm, den tidigare Säby kungsladugård, blev privatägt säteri på 1790-talet. Örenäs gamla slottsbyggnad uppfördes i början av 1800-talet. Genom den så kallad skatteköpsprocessen kunde många kronobönder under 1700talet friköpa sina gårdar. Därigenom uppstod ett självägande bondeskikt inom området.

Staden Landskrona

Jämfört med tidigmedeltida stadsbildningar som Lund och Helsingborg eller högmedeltida städer som Ystad och Malmö tillhör Landskrona en yngre generation av skånska medeltidsstäder. Staden anlades under senmedeltiden av kungamakten vid ett gynnat hamnläge såsom ett led i den öresundspolitik, som syftade till att bereda möjlighet för holländska och engelska köpmän att ta upp konkurrens med hanseaterna. Landskrona fick sina första stadsprivilegier år 1413 av Erik av Pommern, som något tidigare här hade befrämjat anläggandet av ett karmeliterkloster (rivet omkring 1530, beläget på platsen för den senare slottsanläggningen från 1500-talet).

Före 1400-talets stadsbildning anses här i närheten, troligen norr om nuvarande citadellet, ha legat en by, Södra Säby. Enligt sena källor (från 1500-talet) har det i Södra Säby funnits ett fiskeläge, en marknadsplats och en kyrka. Några rester härav har dock hittills inte kunnat arkeologiskt påvisas. Under 1400- och 1500-talen utbyggdes befästningsverken runt Landskrona, som under denna tid upplevde en blomstringsperiod, bland annat som fiskelägesmarknad. Under 1600-talet drabbades staden i olika omgångar av de dansksvenska krigen. I samband med citadellets utbyggnad med bastioner och tredubbelt vallgravssystem under 1600- och 1700-talen, raserades stora partier av de äldre stadsdelarna. Stadens tyngdpunkt flyttades därvid åt söder. Efter en lång period av stagnation inleddes en expansionsperiod från mitten av 1800-talet.

Enskifte och folkökning

Kulturlandskapets grundstruktur, den sedan tidig medeltid etablerade bybygden, har fram till cirka 1800 varit påfallande stabil inom området. Till följd av enskifte (förordning 1803, följd av förordning om laga skifte 1827), folkökning och olika agrartekniska nyheter skulle 1800-talet medföra en genomgripande omvandling av det äldre kulturlandskapet. De flesta byar i området enskiftades inom loppet av 1800-talets första decennier. Den bebyggelsemässiga effekten av skiftesreformerna blev först och främst, att de tidigare sammanhållna bybebyggelserna splittrades eller påtagligt glesades ut och att ett betydande antal gårdar flyttade ut ur de gamla byarna till sina nyskapade, sammanhängande odlingsmarker. Som tidigare antytts förlorade många byar därigenom helt sin karaktär av väl samlad bymiljö. Nu uppkom istället den spridda gårdsbebyggelse och det vägsystem, som ännu i hög grad präglar dagens agrara landskapsbild i hela Landskrona-området.

Under 1800-talets lopp ökade antalet gårdar genom de hemmansklyvningar, som företogs till följd av periodens kraftiga befolkningsökning. Därvid skedde åter en viss förtätning av bygden. En annan följd av det växande befolkningstrycket var en kraftig ökning av landsbygdens jordlösa befolkningskategorier. Effekterna härav blev dels, att vissa gamla bytomter på nytt bebyggdes med gatehus för arbetare och hantverkare. På andra håll uppstod nya samlingar av småbruk och hus. Som exempel kan nämnas Brohusen, en hussamling i närheten av Säbyholms gods och (senare) sockerfabrik. Inte sällan växte dessa hussamlingar upp i de gamla byarnas tidigare utmarker, såsom bebyggelsen i Smörhålan (på gränsen mellan Säby och Hilleshögs marker), Ängahusen (i Tofta socken) eller Mossahusen (i Rönneberga). Många människor sökte sig nu ett livsuppehälle genom att slå sig ner som strandsittare och bedriva fiske. Det är troligt, att det redan under medeltiden har bedrivits fiske i anslutning till ett säsongsmässigt utnyttjat, av kronan kontrollerat fiskeläger i Säby, på platsen för den senare stadsbildningen Landskrona. Man brukar räkna med, att en fast bosättning i fiskelägen med ett mindre antal yrkesfiskare i allmänhet först har uppstått under 1500-talet. Vid Landskrona kommunområdes kuster tycks emellertid inga fiskelägen vara säkert kända utanför staden före uppsvinget mot 1700-talets slut och under 1800-talets lopp. Från den tiden har vi belägg för fiskeriverksamhet vid Ålabodarna och Borstahusen, liksom för hamnplatser för fiske och skuttrafik på Ven (Husviken, Bäckviken och Norreborg). Borstahusen utvecklades till ett större kustsamhälle mot 1800-talets slut, då här anlades en mindre hamn, som bland annat ombesörjde transporter via järnväg från Säbyholms sockerbruk.

Den stora expansionen i bebyggelse och folkmängd kulminerade strax efter sekelskiftet. Samtidigt med denna utveckling skedde under 1800-talet en betydande omvandling av odlingslandskapet. Genom utdikningar av de tidigare vitt utbredda våtmarkerna och genom torrläggning av vissa vattendrag kunde åkerarealen betydligt utvidgas. Som exempel på denna "jordmobilisering" kan nämnas utdikningen vid 1800-talets mitt av en mindre sjö norr om Vadensjö kyrka. Genom dessa utdikningar, genom bättre redskap och nya växtföljder kunde jordarnas avkastning ökas, något som skapade förutsättningar för det ökande antalet hemmansklyvningar. Som minnesmärken från 1800-talets agrara expansionsperiod har vi inom området kvar ett par välbevarade väderkvarnar, vid Häljarp och vid Smörhålan (i Säby socken). Redan vid sekelskiftet hade man på detta sätt tagit viktiga steg mot den fullåkersbygd, som senare skulle utvecklas inom praktiskt taget hela kommunområdet. Vid denna tid hade emellertid en ny period i områdets utveckling påbörjats, den industriella epoken.

Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling

Landskrona stad blev under 1800-talets senare del ändstation för tre järnvägslinjer, Landskrona - Eslöv (1865) Landskrona-Åstorp (1876) och Landskrona-Kävlinge (1893). Jämsides med utbyggandet av järnvägsnätet genomgick staden en snabb industriell utveckling. Stadens folkmängd ökade relativt måttfullt mellan 1810 och 1850 från cirka 3 800 till cirka 4 100 för att sedan kraftigt stiga till cirka 14400 invånare vid sekelskiftet 1900. Dessa siffror avspeglar, hur ett befolkningsöverskott här snabbt kunde söka sig till arbete och livsuppehälle i de nya industriella verksamheterna.

Vid sekelskiftet fanns det i staden ett sjuttiotal fabriker, och Landskrona räknades då som landets nionde industristad i storleksordning. Bland industrierna kan nämnas sockerraffinaderi (1853), slakteri, ångkvarn, kemiska industrier (främst Konstgödningsfabriken 1882), mekaniska verkstäder, gjuteri med flera. Staden präglades dessutom av en betydande sjöfart, av institutioner för undervisning och sjukvård med mera. Längs de ovan nämnda järnvägsstationerna uppstod i anslutning till kommunområdets stationer ett par smärre, nya samhällsbildningar. De utmärktes av ny bebyggelse i tegel och av en viss industriell verksamhet och serviceinrättningar, som ofta hade anknytning till jordbruksnäringen. Vi kan i det sammanhanget nämna Asmundtorp, Säby (med station inom Örja socken, där en bibana från Säbyholms sockerbruk (1884) anslöt till linjen Landskrona-Åstorp), vidare Vadensjö, Häljarp, Saxtorp (nordost om kyrkbyn) och Annelöv (öster om Kvärlövs by). Mitt emellan Annelövs och Dösjebro stationer anlades på 1890-talet en krutfabrik nära Saxån. På västkusten och på Ven utnyttjades den utmärkta leran som råvara för ett flertal tegelfabriker, som hade sina glansdagar i samband med städernas kraftiga utbyggnad på båda sidor Öresund kring sekelskiftet.

Efterkrigstiden

En bit in på 1900-talet stagnerade den tidigare expansionen i landsbygdens folkmängd och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet levde sedan i sina huvuddrag kvar fram till tiden efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har emellertid inneburit flera snabba och genomgripande förändringar. Man kan som exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering, som på flera håll lett till skapandet av stora sammanhängande odlingsytor i ett produktionslandskap, där diken, häckar, vattenhål och så vidare till stor del har försvunnit. En sammanslagning till färre men större jordbruksfastigheter har tillsammans med mekaniseringen lett till färre sysselsatta inom jordbruket och en sjunkande folkmängd i den rena glesbygden. Även vissa mindre tätorter har stagnerat, och många av de äldreindustrierna såsom mejerier, sockerbruk med mera har lagts ned. Det tidigare betydelsefulla yrkesfisket har i stort sett upphört. Järnvägslinjen Landskrona - Åstorp nedlades 1960 och de flesta av de tidigare stationerna har upphört att fungera.
 
Medan sysselsättning och befolkning sålunda har minskat i glesbygden, har det samtidigt ägt rum en betydande tillväxt, koncentrerad till ett fåtal platser inom kommunområdet. Helt dominerande ifråga om industriell tillväxt har länge Landskrona varit. Stadsbebyggelsens expansion med smärre eller större industrianläggningar och bostadsområden i stadens ytterområden tillhör de nya inslagen i kommunens bebyggelsebild. Dit hör också de stora arealerna med småhusbebyggelse för i huvudsak bilburna pendlare i till exempel Glumslöv, Häljarp och Asmundtorp. En växande sommarbosättning, dels i de gamla fiskelägena, dels i sandskogsbältet i Saxtorp, har efterhand fått ett ökat inslag av permanentbostäder. Medan den senaste tidens urbanisering medförde snabba och kraftiga förändringar på båda sidor om Öresund, låg Ven såsom i stormens centrum relativt oberört av pendlarsamhällets utvecklingskrav. Det är bland annat av den anledningen, som ön har kunnat bevara flera äldre kulturlandskapselement (vägnät, byggnadsbestånd och så vidare).                

Om kulturmiljöprogrammet

Kulturmiljöprogrammet är från 2006 och är ett regionalt kunskapsunderlag för tjänstepersoner på kommuner, Trafikverket, konsulter och andra utövare i det skånska landskapet. Texterna upprättades kring 2003 så detaljfel kan numera förekomma, kontakta oss gärna i så fall.

Om kulturmiljöprogrammet

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Anneli Hulthén

Besöksadress

Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad eller Södergatan 5, Malmö

Postadress

205 15 Malmö

Organisationsnummer

202100-2346

Följ oss