Kulturmiljöprogram: Burlövs kommun

Topografi och jordarter

Intrycket av landskapsbilden i Burlövs kommunområde - till sin utbredning väsentligen identiskt med Burlövs gamla socken - domineras idag starkt av utvecklingen under de senaste hundra åren, framför allt de tre senaste decennierna. Det är förvisso en mycket kort tid med tanke på att vi vet, att området sedan flera tusen år tagits i anspråk för mänsklig bosättning. En starkt bidragande orsak till att människor ursprungligen sökt sig hit har varit de gynnsamma naturgeografiska förutsättningarna för odling. betesdrift och andra näringsfång. Bortsett från en smal och kort kustremsa faller Burlövs kommunområde helt inom den del av den skånska sydvästslätten, som brukar kallas Lundaslätten.

Topografiskt utmärkande är de jämna terrängformerna och den svagt undulerade slätten, som i äldre tider gav stora, naturligt väldränerade odlingsytor, genomdragna av sankare ängspartier. Genom Burlövsområdet flyter Segeå som före sitt utlopp i Öresund delar sig i Stora och Lilla Segeå, där den senare från 1789 bildar gräns mellan Burlöv och Malmö. Dessförinnan hade gränsen gått i åns södra huvudfåra och den så kallade Spillepengsmarken hörde då till Burlövs socken. I kustzonen överväger sandiga och grusiga jordarter, men för övrigt präglas Burlövsområdet av moränlera, den så kallade sydvästmoränen, som är stenfattig, kalkrik och synnerligen väl lämpad för växtodling. I själva verket har vi här exempel på landets bästa åkerjord. vilket avspeglas i den moderna graderingen av landets odlingsjordar i tio klasser: jordar i de båda högsta klasserna, 9 och framför allt 10 dominerar Burlövsområdet. Odlingsjordarnas avkastningsförmåga kan naturligtvis variera över tid beroende på i ex växlingar i klimatet, nya redskap och förändrade brukningsmetoder. Under förhistorisk tid har man till exempel länge saknat tekniska möjligheter för en intensiv spannmålsodling och till stor del baserat ekonomin på boskapsskötsel. När människor en gång i förhistoriens gryning sökte sig till området, var det emellertid ännu inte fråga om agrara näringar eller fast bosättning.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Omedelbart utanför Burlövs gräns mot Malmö, vid Segebro, har undersökningar genomförts av den gamla boplatsen. Det rör sig om en lägerplats för en mindre skara renjägare, som om sommaren följde renflockarnas vandringar. kan hänföras till senglacial tid för cirka 11000 år sedan, det vill säga till tundraperioden strax efter inlandsisens avsmältning. Så småningom blev klimatet varmare och fuktigare, och vegetationen utvecklades till en tät urskog av lövträd. 1 den miljön levde under mesolitisk tid (cirka 10000-4200 f Kr) den jägar- och fiskarbefolkning, vars boplatser i ett par fall har påträffats inom Burlövsområdet, närmare bestämt i anslutning till Segeå på Arlövgårdens ägor.

Spåren efter de äldsta jordbrukarnas verksamhet inom området under neolitisk tid (cirka 4200 - I800 f Kr) är för närvarande mycket vaga. På flera ställen har man påträffat de stenyxor, som var en förutsättning för att skogarna kunnat röjas. Det äldsta jordbruket bedrevs med primitiva redskap och brukningsmetoder, och man tvingades ofta flytta sina boplatser. Ett fåtal stenåldersboplatser från denna tid är preliminärt lokaliserade men inte närmare undersökta. Till dessa äldsta åkerbrukskulturer hör anläggandet av stora stenkammargravar (dösar, gånggrifter och hällkistor), som kan ha fungerat som fasta punkter i den dåtida bygden. Vi vet, att det inom Burlövsområdet har funnits flera stenkammargravar, men spåren av dem är för närvarande tämligen utsuddade. Troligen döljer sig någon anläggning i de så kallad Arlöv backar. den höjdsträckning med fornlämningar, som är belägen mellan motorvägen (E6) och Arlövs tätort och på vilken också sockerbrukets disponentvilla (från 1936) ligger. I Burlövs södra byvång fanns ett markområde, som under 1500-talet benämndes "Stendysseager'", vilket antyder att här funnits en dös. Äldre uppgifter talar också om en nu försvunnen dös i Åkarps östra gräns mot Tottarps socken. I Åkarps samhälle, i hörnet av Alnarpsvägen och Möllevägen, har vi kvar obetydliga rester av en tidigare känd gånggrift, Ågarpe backe. I närheten därav, i hörnet av Södervångsskolans skolgård, finns en anläggning, som preliminärt har tolkats sort resterna av en gånggrift. Detta utgör sålunda de enda synbara spåren av stenålderns kulturlandskap inom området, men mycket kan ännu ligga dolt under markytan.

Däremot ger sig bronsåldern (cirka 1800 f Kr - cirka 400 f Kr) oftare tillkänna i dagens landskapsbild. Det sker i form av ett antal gravhögar från äldre bronsåldern. De är ofta placerade på höjdkrön såsom vid Kronetorp och Arlöv backar. Flera högar är numera borttagna, förvanskade eller skadade. Inga säkra boplatslämningar har registrerats från bronsåldern inom Burlövsområdet. Det förhållandet gäller även för järnåldern (cirka 400 f Kr- cirka 1000 e Kr). Från den tiden härrör emellertid några påträffade gravar, dels brandgravar från folkvandringstid (400 - 600 e Kr) vid motorvägen och i Åkarps tätort, dels gravar i Arlöv backar, ett område som tydligen har använts för gravläggning genom förhistoriens olika epoker. I en av de undersökta gravarna här har man funnit ett långt järnsvärd från vikingatid (800- 1000 e Kr). Ett intressant vittnesbörd om fast bosättning under järnåldern har bevarats i ett par av Burlövsområdets bebyggelsenamn (se nedan).

Bybygdens framväxt

Från historisk tid känner vi till, att bebyggelsen inom Burlövs socken varit samlad i de fem byarna Burlöv, Arlöv, Åkarp, Tågarp och (Görslöv) Sunnanå. Däremot kan vi inte vara säkra på, blir länge dessa byar funnits på sina genom senare tiders kartor kända platser. I jämförelse med de ofta flyttande bosättningarna från stenålder och bronsålder har bebyggelsen kunnat stanna kvar längre på samma plats, kanske i ett par sekler, sedan man under järnåldern börjat med systematisk gödselhantering inom jordbruket. Vi kan därför räkna med, att vi haft en viss bybildning inom området redan vid denna tid. Bynamnen Burlöv (Burlef 1303) och Arlöv (Aleve 1120, Arlef 1201) tillhör det äldsta skiktet av bebyggelsenamn i landskapet, de så kallade -lövnamnen. som kan stamma från folkvandringstid. Mot bakgrund av en kraftig folkökning under vikingatiden, tekniska förbättringar inom jordbruket (hjulplog med vändskiva) och nyheter beträffande odlingssystemen (tresäde) skedde inom Skånes slättbygder en omfattande bybildning under århundradena kring 1000-talet. Det troliga är, att de fem byarna inom Burlövs socken har lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid denna tid, även om namn som Burlöv och Arlöv ursprungligen kan ha burits av äldre, övergivna bebyggelser i omgivningen. Intressant i det sammanhanget är Görslövsområdet, där ingen by enligt skriftliga belägg från 1300-talet ensamt bar det förhistoriska namnet "Görslöv". Tre kända medeltidsbyar har blir benämnts Gödersleff Kirkæby (1308) respektive Götherslef Northenaa (1350) och Götherslöff Synnenaa (1320), vilka från och med 1600-talet skrevs kyrkeby respektive Nordanå och Sunnanå (utan framförsatt "Görslöv"). De båda senare byarna har legat norr respektive söder om Segeå, och Sunnanå kom att tillhöra Burlövs socken (se nedan). Namnet "Görslöv" har levat kvar i Görslövsbro, den gamla förbindelsen över Segeå mellan byarna Sunnanå och Nordanå.
 

En namntyp, som är yngre än -lövnamnen, är de så kallade -torpnammen, som var i bruk vid namnbildning just vid den aktuella tiden för bybildningsprocessen, det vill säga vid övergången från vikingatid till tidig medeltid. Både Åkarp (Acathorp 1120) och Tågarp (Tokætorp 1346) tillhör ett äldre skikt av -torpnamn. Resultatet av bybildningen blev den landskapsbild, som i århundradena fram till enskiftesperioden skulle prägla Burlövsområdet. De fem byarna bestod av i genomsnitt 10 gårdar (o 1580), från 7 gårdar i Burlöv till 17 i Åkarp. Bykärnorna låg väl samlade och omgavs av vidsträckta bebyggelsetomma odlingsmarker. Dessa bestod av åker och -i de sanka partierna- av ängsmark och mossar. Jorden var vanligtvis indelad i tre vångar med en långtgående ägoblandning och tegindelning. Så långt bakåt i tiden vi känner till förhållandet, ägdes inte gårdarna i Burlövs sockens byar av brukarna. Byarna bestod uteslutande av arrendegårdar, som tillhörde ett flertal olika jordägare. Sålunda varvid 1600-talets början 9 gårdar i Åkarp och 6 i Tågarp landbobönder under Alnarp, som ännu vid den tiden var en adelsägd huvudgård. Till ärkesätet i Lund hörde under den katolska tiden ett antal gårdar i Burlövs och Arlövs byar. Dessa var organiserade i det så kallade Burlövs län. vilket bestod av en storgård i Burlöv (den så kallade "skudgaarden") på 1510-talet, senare kallad Storegård. Det vill säga Burlöv nr 1 jämte 5 gårdar i Burlöv, det vill säga nästan hela byn, och halva Arlövs by (5 gårdar). Efter reformationen på 1530-talet blev dessa gårdar arrendegårdar under kronan. Först långt senare, vanligen från 1700-talets mitt, kunde gårdarna friköpas genom så kallad skatteköp.

Byarnas läge i dagens landskapsbild

Platserna för de fem byarna inom Burlövs socken har av allt att döma haft en tusenårig kontinuitet i mänsklig bosättning. Här kan sålunda dölja sig kulturlager som avsatts alltsedan tidig medeltid såsom rester av en lång periods verksamhet, knuten till dessa platser. De gamla bylägena är emellertid inte lätta att påvisa i dagens landskapsbild på grund av verkningarna av dels enskiftet och dels urbaniseringen i området (se nedan). Burlövs by är den enda med bevarad byprägel. Här kvarstår den tidigmedeltida kyrkan jämte några gårdar och gatehus väster om denna, och den välbevarade prästgården befrämjar intrycket av ålderdomlig bymiljö. Av Sunnanå by kvarligger endast två gårdar på den gamla byplatsen och här saknas varje antydan om förtätad bymiljö. Så blev också fallet med Arlövs by, som har legat ett gott stycke sydost om våra dagars tätort Arlöv (se nedan).

Bondbyn Arlövs läge anslöt i söder till platsen för det senare uppkomna Sege stationssamhälle, och de två kvarliggande bygårdarna kallades senare Segedal respektive Segetorp. I dag domineras Arlövs byområde av Sydkrafts nyligen utbyggda anläggningar. I Åkarps by kvarlåg hela 6 gårdar efter enskiftet, men efterhand som Åkarps tätort, bland annat med flera villor från sekelskiftet, växte fram i anslutning till landsvägen och järnvägen, har Åkarps by förlorat sin agrara karaktär. Kvar finns bara Åkarp nummer 7 på ursprunglig plats. På Tågarps gamla byplats låg 4 gårdar kvar efter enskiftet. Omedelbart söder härom kom järnvägen Malmö-Lund att dragas. Tågarps byplats är idag knappast påvisbar på annat sätt än genom den minnessten som markerar den gamla byplatsen. Numera domineras denna del av kommunen av Arlövs industriby.

Härad och socken

Burlövs socken norr om Segeå har tillhört Bara härad, som från tidig medeltid har fungerat såsom kungligt förvaltnings- och uppbördsdistrikt och som långt fram i tiden skulle fylla viktiga funktioner i samband med rättskipningen. Sunnanå by, söder om Segeå, räknades före 1889 till Oxie härad. Traditioner antyder, att denna by en gång hörde till Särslövs socken, men det förhållandet är inte säkert belagt. Man räknar med, att sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former. Från denna tid och fram till senaste sekelskifte har Burlövs gamla kyrka fungerat som sockencentrum.

År 1900 invigdes den nya kyrka, som anlagts i anslutning till Arlövs växande industrisamhälle. Denna kyrka, som i dagligt tal ofta benämnes Arlövs kyrka, är Burlövs nya församlingskyrka och den ligger inom Tågarps bys odlingsmarker, långt ifrån Arlövs gamla byplats. Därigenom illustreras den tyngdpunktsförskjutning inom bygden och de förändringar, som från cirka 1800 och fram till våra dagar skulle totalt omgestalta det gamla bylandskapet i Burlövs socken.

Enskifte

Genom partiellt enskifte, det vill säga enskilda gårdars utbrytning ur bygemenskapen, skapades tidigt följande egendomar: Arlövgården (1789) av 3 gårdar i Arlövs by, Kronetorp (1791) av Burlöv nr 1 (Storegård, se ovan) och Stora Bernstorp (1795), den sistnämnda efter utbrytning ur Sunnanå by. Resten av bygårdarna enskiftades under loppet av 1800-talets två första decennier. Den upplösning av de enskilda bebyggelserna, som blev en av enskiftets konsekvenser, har redan berörts. Resultatet blev, att de flesta av socknens över 50 gårdar flyttades ut till sina enskiftade odlingsmarker.
 
I enskiftets spår omvandlades också det agrara landskapet. Genom utdikningar av tidigare våtmarker kunde åkerarealen utvidgas, och med bättre redskap och nya växtföljder kunde jordarnas avkastning ökas. Som ett minnesmärke från det agrara näringslivets expansionsperiod efter enskiftet kvarstår Kronetorps stora holländaremölla från 1841. Den spridda gårdsbebyggelsen efter enskiftet skulle under 1800-talets lopp i någon mån förtätas genom den hemmansklyvning, som nu skedde till följd av en betydande folkökning: mellan 1805 och 1860 växte folkmängden i Burlövs socken från cirka 750 till 1150.

Den sista fasen i den agrara bebyggelsens expansion representeras i området av anläggandet av Burlövs egnahemsområde 1909, där ursprungligen 13 ha mark delades i 14 små odlingslotter. Tanken var att invånarna här skulle skaffa sig en viss naturaförsörjning tillsammans med arbetslöner från Arlövs tätort. Vid denna tid hade nämligen en ny, viktig utvecklingsperiod i Burlövs historia redan tagit sin början, framväxten av industrisamhällena.

Järnvägar, industrier och urbanisering

Det kommunikationstekniska läget har tillsammans med närheten till Malmö spelat en viktig roll för industrialiseringen av Burlövsområdet. Redan i äldre tider har landsvägen mellan Malmö och Lund passerat genom området. Mitt emellan Malmö och Lund ligger Åkarps by, där redan tidigt vissa ansatser till centralortsbildning utvecklades. Värdshuset i Hvilan, som är känt från 1820-talet, hade i exempel en föregångare i det så kallad Kellstorpshus, känt sedan slutet av 1600-talet. Anläggandet av järnvägar markerade inledningen till den industrialiserade epoken. Södra stambanan, där sträckan mellan Malmö och Lund var klar redan 1856, fick station både i Åkarp (1856) och Arlöv (1871). Linjen Malmö-Ängelholm byggdes ut på 1880-talet, och även sträckan Malmö-Simrishamn (1890-talet) passerade genom Burlövs socken.

Där landsvägen mellan Malmö och Lund grenade sig mot Dalby respektive Lomma, och där stambanan och västkustbanan strålade samman, uppstod Arlövs industrisamhälle. Det aktuella området hade tidigare ingått i de utmarksbetonade delarna av såväl Arlövs som Tågarps bymarker. Efter Arlövgårdens utbrytning hade här ett antal bostäder för husmän under gården uppförts, de så kallad Arlövshusen, som var upprinnelsen till den senare tätortsbebyggelsen. Av stor betydelse för utvecklingen av denna blev anläggandet av Arlövs sockerbruk 1869. Senare tillkom i Arlöv bland annat bränneri och mekanisk verkstad, den så kallad vaggonfabriken med tillverkning av järnvägsvagnar och vågar. Kort efter järnvägens anläggning tillkom Åkarps tegelbruk. Till samhället förlades 1868 folkhögskolan Hvilan och 1880 Hvilans mejeri. Hit förlades också rörelser för flera hantverkare och handlande med mera. I anslutning till Simrishamnsbanan uppstod Sege lilla stationssamhälle med bland annat jästfabrik, bryggeri och bränneri.
 
De nya verksamheterna inom Burlövs socken drog till sig inflyttare i stor skala och mellan 1870 och 1915 steg folkmängden från cirka 1250 till cirka 5 100 personer. Den största koncentrationen av arbetarbostäder uppstod i Arlövs industrisamhälle, som år 1899 avsöndrades som municipalsamhälle. Åkarp blev municipalsamhälle år 1915. Den snabba utvecklingen stagnerade under perioden 1920-1950. Under femtiotalet växte folkmängden med cirka 1000 personer och därefter accelererade tempot: mellan 1960 och 1970 ökade invånarantalet i kommunen från cirka 6400 till 11200. Befolkningsutvecklingen motsvaras av en snabb och grundlig omvandling av landskapsbilden. Vi möter idag ett övervägande urbaniserat samhälle, dominerat av arealkrävande industribyar och köpcentra, motorvägar, kraftledningsstråk, höghus, vidsträckta områden med enfamiljshus i Arlöv, Åkarp och Tågarp och så vidare. Trots Burlövs egna industrier är flera invånare yrkesverksamma utanför kommunen, företrädesvis i Malmö. I flera avseenden utgör sålunda Burlöv numera en del av Malmö storstadsområde. Den återstående barriären mot en total sammanväxning av tätorterna utgör ännu odlingslandskapet kring Arlövgården och Kronetorp.                

Om kulturmiljöprogrammet

Kulturmiljöprogrammet är från 2006 och är ett regionalt kunskapsunderlag för tjänstepersoner på kommuner, Trafikverket, konsulter och andra utövare i det skånska landskapet. Texterna upprättades kring 2003 så detaljfel kan numera förekomma, kontakta oss gärna i så fall.

Om kulturmiljöprogrammet

Kontakt

Dela sidan:

Landshövding

Anneli Hulthén

Besöksadress

Östra Boulevarden 62 A, Kristianstad eller Södergatan 5, Malmö

Postadress

205 15 Malmö

Organisationsnummer

202100-2346

Följ oss