Kulturmiljöprogram: Hallands Väderö

Hallands Väderö har länge varit bebodd, vilket boplatser, rösen och stensättningar från olika perioder tydliggör. På medeltiden förekom ett säsongsbundet fiske på ön. De 43 bevarade tomtningarna är spår efter de tillfälliga bostäderna. Trots gamla restriktioner om ett begränsat byggande på Hallands Väderö finns ett antal byggnader på ön. År 1844 byggdes ett boningshus för lotsen i Kappelhamn.

Lite drygt tre kilometer utanför Torekov sticker Hallands Väderös gnejsklippor upp ur havet som en sista utpost av Hallandsås. Runt omkring finns gott om holmar och skär, som särskilt i söder bildar en egen liten skärgård. I gnejsen kan man se gångar av de mörkare bergarterna diabas och amfibolit.

Den 310 hektar stora ön uppvisar de mest skilda naturtyper. De betade markerna består till stor del av enbevuxna, klippiga och steniga områden. Men här finns också stora områden med betespåverkade gamla skogar och alkärr, torrängar, öppna kärr och avsnitt med havsstrandäng. På öns mitt finns strandvallar av klappersten, som tillsammans med den förklyftade berggrunden skapar en bruten terräng med omväxlande torra och fuktiga partier. Över öns norra del löper en amfibolitrygg med basrik mineral.

Hallands Väderö har länge varit bebodd, vilket boplatser, rösen och stensättningar från olika perioder tydliggör. På medeltiden förekom ett säsongsbundet fiske på ön. De 43 bevarade tomtningarna är spår efter de tillfälliga bostäderna.

Trots gamla restriktioner om ett begränsat byggande på Hallands Väderö finns ett antal byggnader på ön. År 1844 byggdes ett boningshus för lotsen i Kappelhamn. Byggnaden kallas stenhuggarehuset på grund av att en stenhuggare bodde där vid sekelskiftet, efter att lotsen övergått till Torekov. Sedan 1995 inryms ett museum i byggnaden. På 1860-talet byggdes en skogvaktarebostad i Kappelhamn. Ön hade en skogsvaktare fram till 1959.

Efter att fem fartyg förlists under en storm i början av 1880-talet beslöt Lotsverket att uppföra en fyr på ön. Den byggdes 1884, på nordvästra delen av ön. Fyren i järn är 13 meter hög. Den drevs till en början med fotogen, men automatiserades 1965. Till fyren hör ett par fyrvaktarbostäder med bagarhus, förråd, dass och jordkällare. Bebyggelsen placerades enligt gällande mönster kring en öppen gårdsplan. Fyrens automatisering ledde till att de sista bofasta lämnade ön. Fyrvaktarbostäderna har nu byggts om till lägenheter som hyrs ut.

Under 1900-talet har ett antal byggnader i privat ägo uppförts på Hallands Väderö. År 1915 byggdes bland annat en växtekologisk station i Kappelhamn. År 1916 startades en caférörelse på Hallands Väderö på grund av den ökande turismen. Caféet drevs fram till 1956. Sedan 1940-talet råder byggnadsförbud på ön. Trots det uppfördes ett nytt café i Sandhamn 1965.

På ön finns även en kyrkogård kallad ”engelska kyrkogården” troligen efter de engelska flottstyrkor som låg ankrade vid ön i början av 1800-talet.  

Motiv för bevarande

Hallands Väderö har mycket höga biologiska och kulturhistoriska värden. Av särskilt värde är boplatser, rösen och stensättningar från olika perioder samt lämningar efter medeltida fiskeverksamhet. Viktig för miljön är öns fyr med tillhörande fyrvaktarbostäder.