Malmö Centralstation i Malmö

Malmö Centralstation representerar en stationstyp som har sina paralleller i de större städerna på kontinenten. Malmö C, som stationen ofta kallas för idag, är ett stort byggnadskomplex med flera olika byggnader.

De har behållit sin ursprungliga karaktär och berättar om olika skeden i stationens historia allt från 1850-talet då det första stationshuset togs i bruk vidare över 1870- och 1890-talen då stationen utökades kraftigt fram till 2010-talet då det stora glashallskomplexet stod färdigt. Den väldiga banhallen mot norr är bevarad i sitt 1920-talsskick och har få motsvarigheter i landet.

Den sydligaste delen av södra stambanan, sträckan Malmö-Lund, invigdes 1865. Det var två år efter att riksdagen hade fattat beslut om att staten skulle bygga och svara för landets större järnvägslinjer, de så kallade stambanorna. Malmö C ligger strax norr om den gamla stadskärnan, i nära anslutning till hamnområdet. Genom stationen fick man en modern och effektiv lösning för att länka samman järnväg och sjöfart. Förutom stationen lät staten också uppföra en ny storslagen centralpostbyggnad i det här området.

Tre skeden av statligt stationsbyggande

Den första stationsbyggnaden stod klar 1858. Den eldhärjades 1866 och stora delar förstördes, dock klarade sig den västra delen med sitt hörntorn. Den här delen kom att ingå i det som idag är den äldsta byggnaden i Malmö C. Den ligger utmed Centralplan och vänder sin fasad mot stadens centrum. Det kvarstående tornet med sina högt placerade klockor utgör en tydlig stationssymbol. Stationsbyggnaden invigdes 1872 och ritades av A W Edelsvärd, utnämnd till Statens Järnvägars första chefsarkitekt. Till sitt utseende är den helt i tidens anda, inspirerad av renässansens arkitektur med putsad fasad, kvaderindelning och listverk. I sin västra del domineras stationskomplexet av Terminusbyggnaden från 1889-1891. I huset fanns från början ankomsthall, resgods- och expeditionslokaler samt tjänstebostäder. Den höga byggnaden vänder sin huvudingång mot Skeppsbron och avviker både i material och gestaltning från den äldre stationen. Arkitekten Edelsvärd använde sig av rött maskintillverkat tegel i fasaden. Det här teglet hade börjat produceras i större skala och kom ofta till användning i offentliga byggnader. Byggnadens placering vinkelrätt mot spåren är ett karaktäristiskt drag för en ändstation, även kallad säck- eller terminusstation, vilket Malmö C var från början.

En station är satt under ständig förändring och för Malmö C innebar 1900-talet flera ombyggnader. På 1920-talet tillkom en ny station för lokaltågtrafiken och Centralhallen och Gröna hallen uppfördes. Ansvarig arkitekt var SJ:s dåvarande chefsarkitekt Folke Zettervall. Banhallen från 1891 ersattes med en ny, varvid en speciell teknik med träbalkar enligt det så kallade Hetzersystemet användes. Balkarna tillverkades av AB Träkonstruktion i Töreboda, som senare kom att bli det marknadsledande företaget för produktionen, exempelvis levererades balkar till Stockholms Centralstation. Centralhallen med sina röda tegelväggar, välvda tak och smidesarmatur och Gröna hallen med kakelklädda väggar och dricksfontäner ger tillsammans med vestibulen vid den före detta biljetthallen en god bild av den omsorg som vid den här tiden lades på materialval och gestaltning av de offentliga lokalerna. En mycket omfattande om- och nybyggnation har gjorts under åren 2008-2010. Då tillkom den stora terminalbyggnaden, Glashallen, från vilken resande når spår och perronger i den underliggande Citytunneln, som har förbindelse med Öresundsbron.

Tre kronor och hjul med vingar

En utsmyckning som är typisk och som återfinns på statens byggnader från tidigt 1900-tal är det svenska riksvapnet med sina tre kronor. En karaktäristisk utsmyckning är också symbolen för järnvägen, ett hjul med vingar. På Malmö C finns sådan här dekor bland annat på västfasaden och på klocktornet men även i interiören.

Väntsalar för de kungliga

Speciella väntsalar för de kungliga inreddes i några av stambanans stationshus under 1800-talet exempelvis i Stockholm och Vagnhärad. I Malmö blev 1896 delar av bottenvåningen i det äldsta stationshusets bottenvåning omvandlade till kungliga väntsalar; en sal för kungen, en för drottningen och en entréhall, gemensam för de två utrymmena. De fick sin nuvarande karaktär vid en ombyggnad på 1920-talet under ledning av chefsarkitekten Folke Zettervall. Rummen pryds av dekor med riks- och landskapsvapen och järnvägssymboler. Taken har praktfulla målningar, utförda av en av tidens kända dekormålare, Svante Thulin, som sannolikt också svarat för intarsiadekoren i renässansstil på panelen i Kungens vänthall. Sedan 2011 används salarna inte längre för sitt ursprungliga ändamål. De inrymmer idag en restaurang.

Här kan du läsa mer om järnvägsstationer i länets Kulturmiljöprogram/ Kommunikationernas landskap/Järnvägsstationer

Motiv för byggnadsminnesförklaringen

Centralstationen i Malmö har synnerligen höga kulturhistoriska värden kopplade till:

  • att stationen är en god representant för stambanans järnvägsanläggningar och deras påkostade stationsbyggnader. Den visar en utveckling som spänner över mer än 150 år.
  • att banhallen, som en av få bevarade i landet, används för sin ursprungliga funktion.
  • banhallen med sin speciella byggnadstekniska konstruktion med limträbalkar.
  • de välbevarade interiörerna i de publika utrymmena som väntsalar, speciellt kungliga väntsalarna samt restaurang och vestibuler. Deras utformning och fasta inredning speglar en stationsbyggnads interiör under olika tidsskeden.

Kontakt

Serviceinformation

Fakta

Malmö kommun.

Stationsbyggnad.

Byggnadsminne 2001.