Hustoftagården

Hustofta by ligger i det öppna slättlandskapet på Kullahalvön. Av byns gårdar är det Hustofta 3:6 som är bäst bevarad och som ger den välkända bilden av en skånsk fyrlängad gård med boningshus, stall, loge och brygghuslänga kring en stensatt gårdsplan.

Längorna berättar om gårdens utveckling, byggnadsskick och jordbruk samtidigt som de speglar sociala och ekonomiska förhållanden. Ett utmärkande drag för Hustoftsgården är att byggnaderna, i likhet med flera andra i Kullabygden, har grönmålade paneler och snickeridetaljer.

Bykärnan påverkades inte av enskiftet 1826-1828 och byns fem gårdar kom att ligga kvar på sina gårdstomter. Gård nr 3, dagens Hustofta 3:6, var den största. Den har en lång släkthistoria och samma släkt ägde gården från 1717 till 1978. I början av 1940-talet avstyckades jordbruksmarken och ett trettiotal år senare testamenterade systrarna Maria och Anna Andersson sitt barndomshem till Kullens hembygdsförening. Sedan dess är Hustoftagården hembygdsmuseum.

En gårdsmiljö som speglar en större slättgård under 1800-talet och det tidiga 1900-talet

Man når gården genom en stensatt inkörsport, den så kallade gadeporten, i västra längan. På den motsatta sidan i öster, leder vångaporten, till åkrarna. Hustoftagården har stallängan i väster, loglängan och vagnslider i söder och brygghuslängan med en logdel i öster. Längorna speglar en byggnadsperiod från 1790-talet och till 1880-talet. Längan i norr är boningshuset, byggt 1884. Den ligger på samma plats som gårdens gamla boningshus men byggdes bredare och fick en annan rumsfördelning. Genom påverkan från städerna och borgerskapets våningar fick en del av huset en mer representativ prägel. Här finns ”finingången”, salen och matrummet samt en liten kammare, som kanske har fungerat som gästrum. ”Vardagsdelen” har ett enklare utförande med sitt kök, sin pigkammare och ”folkastuan” eller ”stuan”. Det här rummet användes av gårdens folk att samlas i och till måltiderna. Drängens rum låg förr i stallet, men flyttades till brygghuslängan då det kom en lag på 1920-talet med krav på att tjänstefolket skulle ha tillgång till eldstad i sitt rum. Utöver de fyra längorna har gården också haft ett svinhus, placerat utanför gårdsfyrkanten. En brunn återfinns traditionsenligt på gårdsplanen.

Korsvirke och grönmålad panel

De välbevarade längorna berättar om korsvirket och den roll det haft som typiskt skånskt byggnadsskick under stora delar av 1700- och 1800-talen. Hustoftagårdens längor har till stor del korsvirke med så kallade klineväggar, vanliga långt in på 1800-talet. Tekniken sparade virke, vilket var en fördel i den trädfattiga slättbygden. Väggfacken i korsvirket består av stående träkäppar, så kallade stakar, som bär upp en lerblandning. Denna stryks på, klinas in, och görs sedan slät på in- och utsidan. Med tiden har gårdens längor till viss del fått tegel i facken istället för lerklining. Boningshuset, stallet och brygghuslängan visar med sin panelbeklädnad på ett sätt att ge ytterväggarna skydd för väder och vind men också, framför allt boningshuset, ett mer påkostat utseende. En grönmålad panel är något av ett kännetecken för den här trakten. Från början hade alla längorna stråtak. Efterhand har en del tak fått annat takmaterial medan flera har fortfarande en traditionell stråtäckning.

I trädgården, på gårdens norrsida, syns än idag den gamla prydnadsträdgårdens indelning medan nyttoträdgården med sina köksväxter har lagts igen. Grusbelagda gångar visar hur trädgården såg ut vid sekelskiftet 1900. En tidstypisk del i miljön är också glasverandan, som vänder sig mot trädgården på boningshusets norra långsida. Den skapar ett slags rum mellan inne och ute och har kommit att bli ett kännetecken för tiden kring 1900.

En gård och ett hem med känsla av 1920-tal

Emil Andersson, som brukade gården från 1891 till 1922, genomförde flera förändringar. Han började, som den första i bygden, att odla sockerbetor. Telefon installerade redan 1918 och dess betydelse kan avläsas i att det rum där den placerades kallades telefonrummet. Efter Emils död 1922 stannade moderniseringen av och änkan Botilda och de två döttrarna valde att ha det ”som det alltid varit”. De många inventarierna och inredningen, där det mesta stått orört sedan 1920-talet, gör det möjligt att ta del av gårdens historia och få en tidstrogen upplevelse. Tack vare att dottern Anna sedan 1930 ägde en kamera och fotograferade livet på gården finns en värdefull dokumentation från den här tiden.

Hustoftakommittén inom Kullens Hembygdsförening ansvarar för verksamheten vid gården. Kommittén håller den öppen för visning och ordnar olika arrangemang på gården.

Här kan du läsa mer om det äldre odlingslandskapet i länets Kulturmiljöprogram/ Skånes historia och utveckling/Jordbrukets landskap

Motiv för byggnadsminnesförklaringen

Hustoftagården har synnerligen höga kulturhistoriska värden kopplade till:

  • att den berättar historien om den fyrlängade skånegården.
  • att den genom sina längor i korsvirke och stråtäckta tak speglar ett nordvästskånskt byggnadsskick med lång tradition. Den grönmålade panelen är kännetecknande för Kullabygden.
  • boningshuset genom sin storlek och bredd pekar på en ny byggnadstyp som började bli vanlig under senare delen av 1800-talet på slättgårdarna.
  • att boningslängan har intakt interiör med inventarier från den tid då de sista ägarna bodde här på 1920-talet.
  • att längorna har bevarad äldre inredning och visar levnadsvillkor och arbetsliv under 1800-tal och tidigt 1900-tal.

Kontakt

Serviceinformation

Fakta

Höganäs kommun.

Hembygdsgård.

Byggnadsminne 2004.