Folkestorps bränneri

Landskapet vid Hanöbukten i östra Skåne, där Folkestorp ligger, består av sandiga, lätta jordar väl lämpade för odling av potatis. Potatisen blev under 1800-talet och långt in på 1900-talet en viktig råvara för sprittillverkning. Redan i mitten av 1800-talet var merparten av de svenska brännerierna koncentrerad till den här delen av Skåne. 

​Folkestorps bränneri, strax söder om gården med samma namn, signalerar med sin höga tegelskorsten om 1900-talets industrialiseringsvåg på landsbygden. Bränneriet är anlagt 1908-1909. Det var den goda tillgången på potatis som tillsammans med transport-möjligheterna genom den närliggande nyanlagda järnvägen och stationen i Olseröd som lade grunden för ett storskaligt ångbränneri vid Folkestorpsgården.

Från egen kopparpanna till industriell ångpanna

I äldre tid stod varje hushåll för sin egen brännvinsbränning och det fanns en husbehovspanna i koppar på de flesta gårdar. Råvaran var från början säd och staten oroades över att stora mängder gick till bränn-vinstillverkning varför man på olika sätt, bland annat genom skatter, försökte minska husbehovsbränningen. År 1860 förbjöds den helt samtidigt som skatt infördes på brännvinstillverkningen och de större brännerierna ställdes under statlig kontroll. Då hade en ny teknik sedan några decennier gjort det möjligt att genom ångbrännerier och potatis som råvara öka tillverkningsvolymen till en mer industriell nivå. Vid mitten av 1800-talet fanns det 670 brännerier i landet, varav 199 låg i Skåne.

På 1900-talet hade tillverkningen ytterligare effektiviserats och antalet skånska gårds- eller andelsbrännerier var ett 100-tal. 1930-talets strukturrationaliseringar ledde till nedläggningar och sammanslagningar och 1970-1971 lades de 32 brännerier som fanns kvar i landet ned frånsett två av dem. Arbetet var säsongsinriktat och bedrevs under hösten fram till senvåren, tidsperioden kallades kampanj.

Under den sista kampanjen 1971 framställdes vid Folkestorp dagligen 4500-5000 liter råsprit, till vilket krävdes 25 500 liter potatis. Potatisen levererades från ett 30-tal odlare i trakten. Idag sker den svenska råbrännvinstillverkningen vid Gärdsbränneriet i Nöbbelöv, några kilometer norr om Folkestorp och inom den traditionella skånska bränneribygden. Numera är inte potatis den huvudsakliga råvaran utan vete.

Folkestorp ett av de största brännerierna

Bränneriet ligger i direkt anslutning till Folkestorpsgården, omgivet av öppen åkermark. Det var i första hand större gårdar eller gods som vid sekelskiftet 1900 hade möjlighet ett göra de stora investeringar som krävdes för de tekniskt moderna ångbrännerierna. Richard Weibull, som arrenderade Folkestorps gård av Vittskövle gods, såg möjligheterna med de nya ångbrännerierna och satsade på en ny anläggning som togs i bruk 1909. År 1916 friköpte Weibull Folkestorpsgården och efter hans död kort därefter köptes gården av lantbrukaren Per Nilsson, som redan hade ett bränneri på sin gård i Maglehem. På 1950-talet slogs det bondeägda andelsbränneriet i det närbelägna Olseröd samman med Folkestorp till Folkestorps andelsbränneri.

Folkestorps bränneri är det enda bevarade bränneriet i länet där utrustning finns kvar och det är möjligt att följa tillverkningsprocessen från råvara till förädlad produkt. Brännerianläggning består av huvudbyggnaden från 1908 med tillbyggnader och skorsten från 1939 samt ett potatisintag och en kontorsdel från 1959. Byggnadsmaterialet i de äldsta delarna är tegel och de från 1950-talet i betong, tillsammans speglar de industribebyggelsens utveckling under 1900-talet.

Arbetet var säsongsbundet och under de senare åren svarade fyra personer för hela driften. Arbets-styrkan bestod av brännmästare och tre arbetare."Päretvättaren" arbetade i källaren och skulle se till att potatisen kom fram till tvätten. Maltgöraren fanns också i källaren medan kolonnskötaren eller destilla-tören, även kallad "pannedrängen", fanns på bottenvåningen där de övervakade bränningen och ångpan-nan. Det var endast kolonnskötaren som var knuten till gården, de övriga var småbrukare från trakten.

Bland svämrännor, stöpkar och mäskkolonner

Brännvinstillverkning är en lång process med många moment och särskild maskinutrustning. Från det att potatisen lastades av i svämrännor och tvättades, koktes och jästes behandlades råvaran i ett flertal olika stationer, var och en med sin speciella funktion i processen. En särskild roll i tillverkningen hade sprithållarrummet, som ligger som en separat byggnadsdel utmed ena långsidan. Rummet med sin stora slutna tank hölls förr låst och öppnades endast när tankbilen kom för transportera spriten till Åhus. Hela den processen övervakades av en särskild kontrollör. Rummet vittnar om statsmaktens kontroll av brännsvinstillverkningen och har sin grund i statens ansvar för folkhälsan men också i skattehänseende.

Dranken var en viktig restprodukt, rik på protein, som togs tillvara och användes som djurfoder. Den förvarades i en särskild drankbassäng utanför byggnaden. Tillverkningen krävde stora mängder vatten och för detta användes den betongförstärkta dammen i väster.

Anläggningen har renoverats i olika omgångar. Under åren 1983 till 1987 återmonterades och kompletterades maskineriet. Åren 2005-2006 gjordes en större insats i samband med att ägarna till Folkestorpsgården skänkte bränneriet till Gärds Härads Hembygdsförening samtidigt som bränneriet fick skydd som byggnadsminne och inreddes till arbetslivsmuseum.

Här kan du läsa mer om bränneri i länets Kulturmiljöprogram/ Skånes historia och utveckling/Industrins landskap/Brännerier

Motiv för byggnadsminnesförklaringen

Folkestorps bränneri har synnerligen höga kulturhistoriska värden kopplade till:

  • att det är det enda bevarade bränneriet i sin helhet i länet där maskineri och inredning finns kvar och som kan visa hela tillverkningsprocessen.
  • att det är ett tydligt landmärke i det öppna jordbrukslandskapet och minner om Skåne och särskilt den här delen av landskapet, som centrum för svensk brännerinäring.

Kontakt

Serviceinformation

Fakta

Kristianstads kommun,adress Folkestorpsvägen 25.

Museum. Ägare Gärds Härads Hembygdsförening.

Byggnadsminne 2005.