Alnarp

Alnarp

Miljön i Alnarp berättar historien om ett av Sveriges tidiga lantbruksinstitut och dess utveckling från 1860-talet till dagens moderna universitet. Den stora parken är en given del av anläggningen och här finns flera exotiska växter, planterade som studiematerial att användas i undervisningen.

Det omfattande byggnadsbeståndet varierar i ålder. De äldsta husen är två av Gamlegårds vitputsade längor, vars historia sträcker sig tillbaka till den kungsgård som på 1600-talet ersatte en medeltida sätesgård på platsen. För merparten av lantbruksinstitutets byggnader är gult tegel det dominerande byggnadsmaterialet, vilket ger Alnarp dess speciella karaktär. Teglet tillverkades till att börja med vid det tegelbruk som anlades här på platsen för all nybyggnation. Huvudbyggnaden Slottet, från 1862, har med sin historieromantiska utseende kommit att prägla mycket av bebyggelsen. Sedan 1977 är Alnarp en del av Sveriges Lantbruksuniversitet.

Landshövdingens gård blir lantbruksinstitut

Under medeltiden och in på 1600-talet var Alnarp en sätesgård. 1654 sålde den sista adliga ägaren gården till Lunds domkapitel och kort därefter, då Skåne blev svenskt, drogs gården in till kronan. Från 1670-talet till 1870-talet var Alnarp en av landets kungsgårdar och brukades av en arrendator. Arrendet ingick som en del av landshövdingens löneförmån. 1800-talet var en intensiv förändringsperiod inom det svenska jordbruket och det blev tydligt att den utbildning som fanns inte räckte till. Särskilt påtagligt var det i Skåne och efter ett förslag från landskapets två hushållningssällskap beslutade riksdagen 1857 att inrätta ett nytt lantbruksinstitut på Alnarp.

Huvudbyggnaden, Slottet, utgör tillsammans med Alnarpsgården centrum i anläggningen. Slottet, uppfört 1859-1862, innehöll från början laboratorie- och föreläsningssalar, ritsal, matsal samt tjänstebostäder och elevrum. Idag finns här lokaler för några av de utbildningar som är knutna till Alnarp. En av tidens mest anlitade arkitekter Ferdinand Meldahl stod för ritningarna. Han var dansk och hade haft flera uppdrag för skånska godsägare. Slottets gestaltades som ett franskt renässansslott, vilket låg i tiden. Alnarpsgårdens stora byggnadskomplex med sina fyra tegellängor stod färdigt 1868. Här fanns stall, trösklänga, redskapsskjul, vagnslider, kontor och förvaltarbostad. Det kom att bli något av en mönsteranläggning för ekonomibyggnader och Meldahls kollega C H Granzow, även han dansk, vidareutvecklade Meldahls förslag från 1862. I de stora längorna fanns det, enligt en uppgift från 1880-talet, plats för 256 nötkreatur, 38 hästar, 2 oxar, 129 får och 50 svin. Idag är anläggningen ombyggd till kontor, bibliotek, aula, undervisnings- och ritsalar. Den ansvariga arkitekten Erik Wikerstål utgick från den äldre karaktären och kombinerade den med kraven på moderna universitetslokaler. Byggnadsminnesförklaringen ger ett invändigt skydd för stommen, den äldre fasta inredningen och planlösningen i Slottet och Alnarpsgårdens kontorsbyggnad.

Utbildningar för hovslagare och mejerister

En specifik byggnad för Alnarp är Hovbeslagsskolan från 1877. Här utbildades hovslagare fram till 1958 då undervisningen lades ned eftersom antalet hästar i jordbruket hade minskat. Flera detaljer på den gul och röda tegelbyggnaden, ritad av tidens stora arkitekt Helgo Zettervall, vittnar om den speciella funktionen. Det syns bland annat i de hästskoformade fönstren och vindskivorna med dekor i form av hästhuvud. Skolhuset innehöll skostall, smedja, föreläsningssal, kontor, sovsalar och smedmästarbostad. Idag är stallet och smedjan inrett till museum där den bevarade inredningen och inventarierna minner om skolans speciella inriktning.

Som en del i utbildningen vid lantbruksinstitutet fanns här under lång tid också en utbildning inom mejerinäringen. Allt eftersom verksamheten växte behövdes nya lokaler och de gamla byggnaderna blev efter hand ombyggda för nya funktioner. Bäst bevarat är det yngsta mejeriet byggt 1937 och det tredje i ordningen. Det bryter med sin röda tegelfasad och funktionalistiska utformning mot den övriga bebyggelsen. Byggnaden används numera som kontor.

Bland museihus i trä och elevhem och institutionsbyggnader i tegel

I Alnarps lantbruksmuseum skildras det skånska lantbrukets historia. Museibyggnaden var från början en paviljong på Baltiska utställningen i Malmö och flyttades till Alnarp 1916. Den har en ovanlig utformning där den faluröda panelen, de lilla tornet och dekoren i fornnordisk stil understryker husets speciella bakgrund. Museet, som är öppet för allmänheten, har ett stort antal äldre maskiner och redskap som visar jordbruk och boskapsskötsel på de skånska gårdarna och godsen.

Flera av anläggningens byggnader hör samman med den omfattande utbyggnad som skedde några år in på 1900-talet. De kännetecknas av gula tegelfasader. Hit hör till exempel Östra och Västra dubbelvillan, Elevenborg, laboratoriebyggnaden Animalienborg och Lantbruksskolan. Ansvarig arkitekt var Alfred Arwidius, välkänd Malmöarkitekt, och också institutets lärare i byggnadskonst och husritning. Bland arkitekterna fanns bland annat Oskar Emil Hägg, även han lärare vid skolan. I nästa utbyggnadsfas, från 1930-talet till 1960-talet, stod en senare lärare inom byggnadskonsten arkitekt Gottfried Beijer bakom merparten av ritningarna. Det stora antalet institutions- och bostadsbyggnader från senare hälften av 1900-talet bidrar till Alnarps mångskiftande miljö.

En park för nytta och nöje

Alnarpsparken, som är anlagd i slutet av 1870-talet, har sitt ursprung i den almskog som omnämns i handlingar från 1700-talet. Dagens park kännetecknas av solitära träd, öppna gräsytor, slingrande gångar och vindskyddande planteringar. 1970-talet innebar olika förändringar, som arkitekt och professor Per Friberg svarade för. Parken har en särskild inriktning på lignoserna, det vill säga de vedartade växterna. Här finns cirka 2 500 olika arter och sorter, vilket gör parken till en av landets artrikaste. Parken är förutom en del av lantbruksuniversitetets utbildningsmiljö också en attraktiv och omtyckt rekreationsmiljö, öppen för besökare under hela året. En rest av det äldre Alnarp, som också syns på en karta från 1712, är dammen norr om Alnarpsgården, den så kallade Plaskan. Den användes förr för rengöring av vagnar och redskap och här fick hästarna svalka sig om sommaren. På vintern togs is till mejeriet.

Här kan du läsa mer om utbildningsinstitutioner i länets Kulturmiljöprogram/Skånes historia och utveckling i avsnittet om Administrativa landskap/Utbildning och skola

Motiv för byggnadsminnesförklaringen

Alnarp har synnerligen höga kulturhistoriska värden kopplade till:

  • att anläggningen i sin helhet speglar en välbevarad och komplex utbildningsmiljö där flera tidsskeden är tydligt avläsbara.
  • att stora delar av bebyggelsemiljön står som ett karaktäristiskt exempel för 1800-talets institutionsarkitektur.
  • parken som en ursprunglig del av institutionsanläggningen och med en månghundraårig historia som sträcker sig tillbaka till kungsgårdstiden. Till detta kommer höga hortikulturella värden.

Kontakt

Serviceinformation

Fakta

Lomma kommun.

Sveriges lantbruksuniversitet.

Byggnadsminne 1994.