Rödstensgubben

När man färdas landsvägen mellan Linköping och Åtvidaberg kanske man lägger märke till en stapel av målade stenar ute i en åker strax utanför Grebo. De tre stenarna är målade i rött, vitt och svart och staplade så att de påminner om en fallos.

Rödstensgubben, som den ibland kallas, består av fyra stenar. Underst finns en stor flat sten. På denna står en närmast trekantig rest sten som är rödmålad. Ovanpå den rödmålade stenen ligger flat vitmålad sten och högst upp finns en svartmålad sten. Runt stenstapeln finns ett röse som är cirka 4 meter i diameter. Troligen består röset av odlingssten som plockats bort från den omgivande åkern.

Rödsten saknar motsvarighet i Sverige. Kanske är den, den sista av många liknande som förekommit i en fruktbarhetskult till guden Frejs ära. Kanske beströks den med blod som i Adam av Bremens skildring av offren i Uppsala som han skrev på 1070-talet. Men det finns också en möjlighet att den är betydligt yngre.

En sägenomspunnen fornlämning

Det finns flera sägner som handlar om stenstapeln. Alla knyter den till gården Rösten. Gårdens välgång är beroende på stenarnas omvårdnad. En sägen gör gällande att stenarna måste målas när ladugården målas om, annars brinner ladugården ner. Detta skedde också 1920, vilket skylldes på Rödstensgubben. Det berättas också om en ägare som på 1800-talet tog bort stenarna och röset. Dagen därpå ska de dock ha varit på plats igen, ditflyttade av okända makter.

En sägen berättar att Röstensgubben restes på den plats där en ägare till gården Rödsten sjunkit i jorden med häst och vagn en söndag då han bärgade sin ärtskörd. Han hade då svurit över det dåliga skördevädret. Enligt en annan version svor han över att solen gick ner för tidigt. Han straffades för sitt syndiga söndagsarbete.

Enligt en mer utbroderad version av samma sägen var det en fogde som skötte gården. En regnig sommar höll han på att förlora hela skörden av ärtor. På en söndag, Bartholomeusdagen den 24 augusti, blev det plötsligt vackert väder och fogden skyndade ut från en pågående gudstjänst för att bärga sin skörd. Ute på åkern överraskades han av ett störtregn och han förbannade då Gud och allt heligt. Då slukades han med häst och vagn, av jorden och syntes aldrig till igen. Efter detta restes en minnessten.