Landshövdingens tal från minnesstunden – ett år efter våldsdådet på Campus Risbergska

I isande vinterkyla, med facklor och ljus, hedrade Örebro offren för våldsdådet vid Campus Risbergska för ett år sedan. Här följer det tal som landshövding Lena Rådström Baastad höll under minnesstunden.

Ers kungliga högheter, herr statsminister, statsråd,
alla ni som är här idag.

Nu har det gått ett år.
Ett år sedan dagen som lämnade ett djupt sår.
I vår stad och i vårt land.

Tiden har gått,
men det som hände är fortfarande närvarande.
I minnet. I kroppen. I vardagen.

Först av allt vill jag vända mig direkt till er som förlorade någon ni älskar.

Ett år kan aldrig mäta sorgen.
Det kan inte förklara den
och det kan inte minska den.
Saknaden förändras. Men den försvinner inte.

Samtidigt lever minnena kvar.
Det är i dessa minnen som kärleken fortsätter att tala.
Och det är därför förlusten gör så ont.

Sorgen ser olika ut för var och en av oss.
Saknaden kommer alltid att finnas där.
Men vi som blev kvar – vi måste leva vidare.
Annars vinner mörkret igen.

Vi är här i dag för att minnas.
Men vi är också här för att visa att vi,
som medmänniskor och som samhälle, finns här.

Vi finns här.
För er som sörjer.
För er som skadades.
För er som bär med er den dagen på sätt som inte alltid syns.

I dag är också en dag att minnas
hur hela samhället slöt upp.

Hur polis, sjukvård och räddningstjänst
ställdes inför kanske sina livs svåraste uppgifter.
Ni som gick rakt in i kaoset för att rädda liv.

Ni som bar ansvar, fattade svåra beslut
och stod kvar när det var som tyngst.
Vi minns hur kyrkor och moskéer öppnade sina dörrar.
Hur idrotts- och kulturföreningar slöt samman.
Alla frivilliga som utan att tveka gjorde det som behövdes.

Hur ett stort antal kommuner bidrog med krisstöd under flera veckor vid kriscentret på Club 700.

Ni visade alla vad mod, yrkesskicklighet och medmänsklighet innebär i praktiken.
Det ni gjorde kommer för alltid att vara en del
av vår gemensamma historia.

Jag slås fortfarande av hur vi tillsammans höll i ihop,
mitt i allt det svåra.

Och det är också berättelsen om den dagen.
Att när mörkret var som tätast,
så lyste något annat starkare.
Den berättelsen bär vi med oss vidare.

Inte som en tröst som suddar ut sorgen,
utan som ett löfte om vilket samhälle vi vill vara.
I det finns även löftet att minnena lever vidare –
också när dagarna går.