Lillkyrka kyrka

Den ursprungligen medeltida kyrkan i Lillkyrka förändrades radikalt 1781, då den fick sin nuvarande storlek. Som 1700-talsbyggnad är den ovanligt välbevarad. I kyrkorummet finns flera gravminnen från 1600-talet, såsom en gravtumba i rummets sydöstra hörn, och ett flertal vapensköldar som hänger i rader på väggarna. Längst in i koret syns en ovanlig altarprydnad: ett stort enkelt kors som är förgyllt.

Mellanfjärden tillhör Hjälmarens västra del, och lite norr om detta vatten, cirka fem kilometer öster om Glanshammar, ligger Lillkyrka kyrka. I dess närhet ner mot Hjälmaren finns herrgårdarna Ekeberg och Götarsvik, den sistnämnda lite österut. Norr om kyrkan breder ett skogsområde ut sig: området Käglan som sträcker sig upp mot landskapsgränsen Närke-Västmanland. Namnet Lillkyrka kan ha uppstått vid jämförelse med Glanshammars kyrka vilken var storkyrkan i det forna Glanshammars härad.

Kyrka förstorad på 1780-talet

Byggnaden i Lillkyrka ligger i en svag sydsluttning, och inne på kyrkogården finns ett före detta sockenmagasin från 1787 samt ett gravkapell från år 1900 för Ekebergs herrgård. Kapellet har nygotisk stil och är av ekebergsmarmor. Själva kyrkan är idag vitputsad och har skiffertak. Den ursprungliga kyrkan från tidig medeltid förstorades åt söder på 1630-talet, men det var 1781 som kyrkan fick sin nuvarande storlek vid en omfattande om- och tillbyggnad. Då förlängdes långhuset åt öster med ett halvrunt korutsprång som avslutning. En sakristia tillkom i nordost och kyrkan fick då rosa fasader samt brutet spåntak. Det äldre tornet revs vid detta tillfälle, men det nya tornet uppfördes först 1829 (arkitekt Pehr Lundmark, Örebro).

Äldst i kyrkan

Flera inventarier i Lillkyrka är överflyttade från den äldre kyrkobyggnaden. Dopfunten från 1100-talet är äldst. Dess utsmyckning i stenmaterialet är sliten av ålder, men kan skönjas. Överst på cuppans utsida syns en rundbågsfris, och på dopfuntens skaft finns en repstavsornering samt tre skulpterade ansikten. På medeltiden var dopfuntarna stora så att barnet kunde doppas ned ordentligt, och på denna funt finns ett uttömningshål för vattnet. Den ljusa foten av ekebergsmarmor är en senare komplettering. En dopfunt från 1671 finns också i kyrkan, men den står på läktaren.

Minnen från 1600-talet

Något som sätter sin prägel på långhuset, är de vapensköldar som hänger i rader på väggarna. Denna serie anvapen (förfädersvapen) gäller den Abraham Leijonhufvud som dog 1676. Han var brorson till riksrådet på Ekeberg med samma namn (död 1618). I kyrkans sydöstra hörn finns ett gravmonument av polerad kalksten – en gravtumba – över riksrådet Leijonhufvud. Denna kistliknande tumba är utsmyckad med skulpterade detaljer och släktvapen i sandsten, och den är ett sådant gravminne som visar på det överdådiga gravskicket hos herremännen under stormaktstiden. Tumban ställdes upp i den äldre kyrkan 1637-38, och den bekostades förmodligen av riksrådet Carl Bonde från Äsplunda i grannsocknen Rinkaby. Denne var i sitt andra äktenskap gift med änkan efter den döde Abraham Leijonhufvud: Beata Sparre. Carl Bonde var själv änkling; hans första hustru Beata Oxenstierna dog 1621, och i Rinkaby kyrka finns en liknande gravtumba, rest över henne och över Carl Bonde själv (död 1652).

Donationer av kvalitetskonst

När byggnaden i Lillkyrka breddades 1637-38, var det Carl Bonde som bekostade även detta, och 1638 skänkte han dessutom en ny predikstol till kyrkan. Denna var snidad av predikstolsmakaren Lars Strångesson i Västerås, och den har en hög konstnärlig kvalitet. Den är av ek, med beslagsornamentik och intarsia (trämosaik, inläggning), och på fyllningarna avbildas Kristus och evangelisterna. Liknande predikstolar hade tidigare donerats av Bonde till kyrkorna i Glanshammar och Rinkaby.

 

Det finns mer att läsa om länets kyrkor i boken Kyrkor i Örebro län, Estrid Esbjörnson/Örebro läns museum 2000.  

Kontakt

Serviceinformation

Fakta

Stift: Strängnäs stift

Församling: Glanshammars församling

Skyddad enligt lag
Kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser som tillkommit före 1940 är skyddade enligt kulturmiljölagen (1988:950).