Hotade arter

Vissa djur och växter är så hotade att det inte räcker att skydda dem i naturreservat eller genom fridlysning. För dessa arter finns speciella åtgärdsprogram.

Ungefär tio procent av Sveriges djur och växter är hotade. Det innebär att över 2000 arter riskerar att försvinna. För flera arter räcker det inte med att de blir fridlysta eller skyddas i ett naturreservat för att de ska kunna leva vidare. De hotade arterna behöver speciella åtgärder för att överleva. Därför har Länsstyrelsen olika program med åtgärder för att hjälpa de hotade arterna. Åtgärdsprogrammen tas fram nationellt av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.

Vårt arbete med åtgärdsprogram

Länsstyrelserna arbetar med ungefär 150 åtgärdsprogram för cirka 300 arter och flera naturtyper. Dessa arter behöver speciella åtgärder som till exempel slåtter eller naturvårdsbränning. Åtgärderna behöver göras på den plats i landskapet där arten eller miljön finns, inte bara inom naturreservat. I varje åtgärdsprogram beskriver vi den hotbild som finns mot arterna och de åtgärder som ska göras för att förbättra för arternas livsmiljöer. Hur många och vilka program Länsstyrelsen arbetar med skiljer sig åt mellan länen. 

Länsstyrelsen genomför åtgärderna tillsammans med markägare och verksamhetsutövare. Vi samarbetar även med frivilliga organisationer, Trafikverket, Skogsstyrelsen och olika skogsbolag. Utan dessa samarbetspartners och deras ekonomiska bidrag skulle vi aldrig kunna genomföra alla nödvändiga åtgärder. Åtgärderna och samarbetet är alltid frivilligt.

Hjälp till att rapportera arter

Vissa arter är så sällsynta och så dåligt kända att vi behöver inventera för att se var de finns innan vi börjar med åtgärder. Alla fynd Länsstyrelsen hittar registrerar vi i Artportalen. Artportalen är en webbplats för observationer av Sveriges växter, djur och svampar. Du kan hjälpa till med att rapportera sällsynta (och vanliga) arter. Allmänhetens rapporter är mycket viktiga. Här kan du göra en stor insats!

Artportalenlänk till annan webbplats

Hotade arter i Norrbotten

I Norrbottens län finns hotade arter i flera av länets miljöer. Från fjällkedjan i väst till Bottenvikens havsområde i sydöst. Här kan du läsa mer om några av dem.

Två mycket hotade arter i fjällmiljö är fjällgås och fjällräv. För fjällräven har vi inlett ett samarbete tillsammans med Norge och Finland då vi är övertygade att arten blir gynnad av ett gränsöverskridande arbete. Samarbetet sker inom ramen av det EU-finansierade Interreg Nord-projektet Felles Fjellrev Nord.

Fjällgås är den minsta av Sveriges kända gåsarter och har bara en känd häckningslokal i Sverige och den finns i Norrbotten. Den övervintrar i Mellaneuropa men återvänder till länet för att häcka och här behöver den få vistas utan störning från exempelvis fjällvandrare. Andra arter som Länsstyrelsen arbetar med är den vitryggiga hackspetten, småsvaltingen, flodkräftan och flodpärlmusslan. 

Vill du veta mer om dessa arter inom åtgärdsprogrammen kan du gå in på Artfakta och söka på artens namn. Åtgärdsprogrammen finns hos Naturvårdsverket under publikationer.

Artfakta, Artdatabankenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Publikationer hos Naturvårdsverketlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Länsstyrelsen bränner i naturreservatet Tolikheden-Karkberget för att gynna olika arter. Foto: Länsstyrelsen Norrbotten

Länsstyrelsen bränner i naturreservatet Tolikheden-Karkberget för att gynna olika arter. Foto: Länsstyrelsen Norrbotten

Skogsbrand är en regelbunden störning som har förekommit under hela den nordliga barrskogens historia. Då har en mängd konkurrenssvaga insekter, kärlväxter, svampar och mossor kunnat etablera sig bland annat genom ökade möjligheter för frön och sporer att gro.

Brandbekämpningen har det senaste århundradet blivit mer effektiv. Därför har många av dessa brandgynnade arter minskat starkt och ett antal arter har troligen försvunnit från landet. I åtgärdsprogrammet för bevarande av brandinsekter i boreal skog ingår tio rödlistade insektsarter. Av dessa tio återfinns åtta arter i Norrbottens län; fyra skalbaggar, tre skinnbaggar och en fluga.

De rödlistade insektsarterna i Norrbotten är:

  • slät tallkapuschongbagge (Stephanopachys linearis)
  • grov tallkapuschongbagge (Stephanopachys substriatus)
  • brandmögelbagge (Corticaria planula)
  • kantad kulhalsbock (Acmaeops marginata)
  • spetshörnad barkskinnbagge (Aradus angularis
  • slät barkskinnbagge (Aradus laeviusculus)
  • vithornad barkskinnbagge (Aradus signaticornis)
  • rökdansfluga (Hormopeza obliterata) 

I Sverige finns tre arter beckasiner, varav dubbelbeckasinen (Gallinago media) är den största. Utbredningsområdet är uppdelat på två områden, ett i den skandinaviska fjällkedjan och ett i Polen, Baltikum, Vitryssland och Ryssland. I Sverige hittar du häckande dubbelbeckasiner från Härjedalen upp till Torne lappmark. Antalet lekande hanar i Sverige tros vara omkring 1 500 individer i dagsläget.

Varför minskar antalet dubbelbeckasiner?
Den största orsaken till att beståndet har minskat i Sverige är sannolikt att jordbrukare slutade hävda översilade slåtter- och ängsmarker, alltså mark som har en naturlig och kontinuerlig tillförsel av vatten över markytan, i Syd- och Mellansverige. När dessa våtmarker dikades och började odlas blev förhållandena för dubbelbeckasinen dramatiskt sämre.

Beståndet i fjällregionen verkar inte ha haft samma negativa trend som i övriga landet, men om den globala uppvärmningen fortsätter i samma omfattning som idag, är det troligt att flera spelplatser växer igen.

För att hjälpa dubbelbeckasinen kan du

  • berätta för Länsstyrelsen eller din lokala fågelförening om du känner till spelplatser där dubbelbeckasinen håller till, med tanke på eventuella hot från olika exploateringar. Rapportera gärna in fyndet i Artportalen.

Läs mer om arten
Eveland, J. & Tjernberg, M. (1984). Vegetationsförhållanden på några spelplatser för dubbelbeckasin (Gallinago media) i västra Härjedalen och södra Lappland. Memoranda Soc Fauna Flora Fennica 60: 125-139.

Kolthoff, G. 1907. Om förändringar i svenska fågelfaunan under det sist förflutna halfseklet. Zoologiska studier tillägnade professor T. Tullberg, Uppsala.

Höglund, J. 1989. Sexual selection and the evolution of leks in the Great Snipe (Gallinago media). Doktorsavhandling vid Uppsala Universitet.

Höglund, J. & Robertson, G. M. 1990. Spacing of leks in relation to female home ranges, habitat requirements and male attractiveness in the great snipe (Gallinago media). Behav. Ecol. Sociobiol. 26: 173-180. 

Närbild på fjällgås

Fjällgås är en akut hotad art, även på global nivå. Foto: Länsstyrelsen Norrbotten

Fjällgåsens (Anser erythropus) utbredning fram till mitten av 1950-talet sträckte sig sammanhängande från Kina i öster till den svensk/norska fjällkedjan i väster. I dag finns endast ett 50-tal kända individer kvar inom det gamla utbredningsområdet i Norden. I Sverige finns idag inga kända häckningar av den ursprungliga fennoskandiska populationen, men enstaka individer observeras i Norrland under vårflytten.

Minskningen har varit omfattande de senaste 70 åren. Fjällgåsen räknas i dag som globalt hotad, och i Sverige klassas den som akut hotad och är fredad från jakt sedan 1964.

Varför minskar antalet fjällgäss?
Huvudorsaken till fjällgåsens minskning kan förklaras med omfattande jakt. Även där fjällgåsen är fredad skjuts den av misstag när den flyger i flockar med bläsgäss. Under samma tid som fjällgåsen har minskat har en biotopförändring skett, och fortsätter att ske. I Norrbottens län har arealen slåtteräng minskat från 200 000 till ungefär 1 000 hektar mellan åren 1927 och 2000. Strandängar längs älvdalarna har varit en viktig foderresurs inom jordbruket och sådana har slagits ända in i fjällen.

Arbete för att rädda fjällgåsen
Sedan början av 1980-talet driver Sveriges Jägareförbund Projekt Fjällgås som arbetar med olika bevarandeåtgärder för arten. De utför inventering av fjällgås men arbetar också med uppfödning av fjällgäss i fångenskap.

Den utplanterade populationen uppgår idag till knappt 100 individer och är den enda populationen som inte minskar inom det västra utbredningsområdet, utan till och med ökar något.

Nordens Arklänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Projekt Fjällgås, Svenska Jägareförbundetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Rapport

Feasibility studie för infångande och genetisk kartläggning av svenska fjällgäss, Anser erythropus - Lunds UniversitetPDF

 

Fjällrävsvalpar som leker vid lyan.

Fjällrävsvalpar leker vid lyan. Foto: Jan-Erik Nilsson, Länsstyrelsen Norrbotten

Fjällräven (Alopex lagopus) är en mindre räv med kort nos och korta öron som tillhör familjen hunddjur. År 2015 fanns det minst 170 vuxna fjällrävar i i Sverige och 80 i Norge.

Fjällräven är rödlistad i Sverige och klassad som akut hotad vilket innebär att den löper en extremt stor risk att dö ut i vilt tillstånd inom en mycket nära framtid. Hård jakt bedrevs på stammen i början av 1900-talet. I dag är också konkurrensen med rödräven ett stort hot mot dess återhämtning. Dåliga lämmelår är också ett problem eftersom honorna knappt föder några valpar under sådana år. Det gör att stammen snabbt kan minska då fjällrävar oftast inte lever i mer än fem år.

Enligt åtgärdsprogrammet föreslås stödutfodring i närheten av fjällrävarnas lyor i kombination med skyddsjakt på rödräv, för att inte locka dem till fjällrävarnas utfodring och lyor.

 För att hjälpa fjällräven kan du

  • visa hänsyn och lämna fjällräven ifred om ni stöter på varandra under din fjällvandring
  • ta med ditt skräp hem, det lockar till sig rödräv

 

 

Felles Fjellrev Nord
2017-2019 driver Länsstyrelsen i Norrbotten projektet Felles Fjellrev Nord tillsammans med Norsk institutt for naturforskning, Metsähallitus, Stockholms universitet och Universitet i Tromsö. Projektet är finansierat genom EU-programmet Interreg Nord.

Målet med projektet är att genomföra åtgärder för att hjälpa fjällräven att överleva. Inom projektet ska vi också se över fjällrävens möjligheter att sprida sig tillbaka till områden där den tidigare har levt. Vi ska även förbättra samarbetet kring fjällräven över landsgränserna och öka allmänhetens kunskap om fjällräven och dess miljö.

Vi samarbetar också med systerprojektet Felles Fjellrev Syd som är finansierat av Interreg Sverige-Norge och som involverar länen Jämtland, och Västerbotten samt fylkena Nordland och Trøndelag. Du kan läsa mer om projekten på Fjelles Fjellrevs hemsida.

Felles fjellrev
länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Flodpärlmusslorna sitter tätt tillsammans på botten av vattendraget.

Namnet Margaritifera betyder "pärlbärare" och flodpärlmusslan har fått sitt namn just för att den i sällsynta fall kan bilda pärlor. Foto: Patrik Olofsson, Länsstyrelsen Norrbotten

Hittar du en stor mörk mussla i ett strömmande skogsvatten är det med stor sannolikhet en flodpärlmussla (Margaritifera margaritifera). Som fullvuxen blir den 10-16 centimeter lång. Musslans skal är mörkbrunt till svart, avlångt och ofta njurformat. Insidan av skalet är täckt av pärlemor.

Flodpärlmusslan är en av arterna i den svenska faunan som lever längst. Den äldsta funna musslan påträffades i Görjeån i Norrbotten och åldersbestämdes till 280 år.

Flodpärlmusslan har starkt gått tillbaka i sina ursprungsområden. I Sverige finns flodpärlmusslan uppskattningsvis i minst 400 vattendrag men endast en tredjedel av dessa har reproducerande bestånd.

Flodpärlmusslan klassas som sårbar av Artdatabanken, vilket innebär att artens överlevnad inte är säkrad på längre sikt. År 1994 fridlystes flodpärlmusslan enligt fiskerilagstiftningen.

För att hjälpa flodpärlmusslan kan du

  • berätta för Länsstyrelsen om du vet var flodpärlmusslan finns
  • om du hittar flodpärlsmussla, rapportera gärna in ditt fynd i Musselportalenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster
  • stoppa igenslamningen av bottnarna genom att spara en kantzon mellan vattendraget och hygget
  • lägga igen diken, anlägga sedimentsdammar och skyddszoner för att minska igenslamningen
  • se över så att vägtrummor, dammar och vattenregleringar är korrekt utförda så att de inte hindrar flodpärlsmusslans värdfiskar från att vandra
Hänggräs som precis har börjat växa för säsongen.

Här är hänggräset precis när det har börjat växa för året men den kan i slutändan bli upp till en meter hög. Foto: Emilia Vesterberg, Länsstyrelsen Norrbotten

Hänggräs (Arctophila fulva var. pendulina) är ett flerårigt gräs som kan bli upp till en meter långt. Dess cirka 5 millimeter breda, långspetsade blad sitter på motsatt sida av strån som gör att växten känns vara platt.

I Norrbotten finns hänggräs i endast fem lokaler, i vatten eller nära vatten längs havsstränder. Historiskt tillbaka fanns mer än 40-talet lokaler. Förutom i Sverige och Norrbotten är den endast känd från Finland och då i trakten av Uleåborg samt längs den finska sidan av Torneälven.

Hänggräs föredrar näringsrikt, neutralt vatten med låg salthalt. Eftersom växten är konkurrenssvag gynnas den bland annat av is som nöter och skaver bort annan befintlig, konkurrenskraftigare, vegetation. Då skapas platser utan vegetation vilket hänggräs föredrar.

För att hjälpa hänggräset kan du som äger mark

  • återuppta bete och slåtter på strandnäraängar och röja vegetationen – då kan hänggräset både bli kvar och nya hänggräslokaler kan skapas.
Rikkärr där det växer enstaka tallar på.

Rikkärret har några enstaka tallar som växer där, i förgrunden syns gräsull. Foto: Länsstyrelsen Norrbotten

Rikkärr är en typ av våtmark som kännetecknas av en hög artrikedom, både av mossor och av kärlväxter. Men det är inte artrikedomen som gett kärren sitt namn, utan den rika halt av basiska mineraler som ger upphov till dessa rikkärr.

Många av de arter som är typiska för rikkärren är rödlistade, det vill säga arter som hotas och missgynnas av en eller flera anledningar. En av dem är Sveriges enda förekomster av Norrbottens landskapsinsekt, praktsammetslöparen (Chlaenius costulatus), som finns på några av länets kustnära rikkärr.

Många kärr, även rikkärr, har dikats. Det påverkar vegetationen kraftigt. För att skydda den rikliga mängd arter som förekommer i rikkärr har ett åtgärdsprogram för rikkärr upprättats. Syftet med programmet är dels att öka kunskapen om rikkärren, och dels att utdikade, eller på andra sätt skadade rikkärr, ska restaureras. Fler än hundra rikkärr har inventerats i Norrbotten under sommaren 2006. Fokus har legat på kärlväxter och mossor, men ett femtontal lokaler har även inventerats på insekter.

Skräntärna

Tärnan ger ifrån sig ett mycket typiskt ljudligt skrän som kan höras på långt håll och som har gett fågeln dess namn. Foto: Projekt Skräntärna/Ulrik Lötberg

Skräntärnan (Sterna caspia) är den största tärnan av alla. Det som genast avslöjar arttillhörigheten hos en skräntärna är den mäktiga flyktstilen, den stora röda näbben, det svarta huvudet samt givetvis kroppsstorleken. Skräntärnan häckar ofta en bit ut till havs och väljer oftast vegetationsfria klipp- eller sandöar. Tärnorna i Östersjöområdet häckar för det mesta i kolonier av olika storlekar.

För Norrbottens del har det i litteraturen gått att spåra förekomst av häckande skräntärnor ända sedan 1930-talet. I länet finns en koloni med omkring 70 häckande par samt några enstaka par på andra öar.

Varför minskar antalet skräntärnor?

  • de ofta blir beskjutna, både i Europa och på vinterkvarteren i Västafrika
  • de är känsliga för störningar under ruvningstiden, och kan överge den ö där de påbörjat häckningen
  • minkens framfart bland häckande skräntärnor kan vara förödande för hela kolonin
  • ihållande regn och blåst kan vara helt förödande för äggen eller ungarnas överlevnad.

Vad kan göras?
För skräntärnan finns ett åtgärdsprogram framtaget av Naturvårdsverket, eftersom arten klassats som Nära hotad av ArtDatabanken.

Det första som behöver göras är att varje år inventera och hålla kontroll på kända kolonier och solitärt häckande par, och se till att dessa platser får landstigningsförbud under häckningsperioden.

För att få bukt med minkens härjningar är det viktigt att minkstammen minskas så långt det är möjligt, både med fällor och genom jakt med hundar.

Ett annat bekymmer för skräntärnekolonier, är att en del öar är utsatta för igenväxning, speciellt i norra delen av Östersjön på grund av landhöjningen. Här behöver vi röja träd och buskar, så att häckningsplatserna blir attraktiva igen.


För att hjälpa skräntärnorna kan du

  • ta kontakt med Länsstyrelsen om du känner till aktiva häckningsöar, eller gamla häckningsplatser av skräntärnor. Vi är mycket intresserade av att få ta del av dessa uppgifter. Det går också bra att kontakta den ornitologiska föreningen på din ort.
  • låta bli att gå iland på öar där tärnor och måsar häckar.

Läs mer om skräntärna
Olsson, V. 2001. Skräntärna och storskarv i Gryts skärgård år 2001. Vingspegeln 20: 74-80.

Staav, R. 2005. Det häckande svenska skräntärnebeståndet i början av 2000-talet status och reproduktion under åren 2001-2004. Fågelåret 2004 - Vår Fågelvärld supplement 2004.

Ulfvens, J. 1988. Varför minskar Östersjöns skräntärnor? Finlands Natur 47(4): 4-5.

Birdlife International 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. Cambridge, UK; BirdLife International. (BirdLife Conservation Series No. 12).

Småsvalting. Foto: Länsstyrelsen i Norrbotten/Anna Engdahl

Småsvaltingens smala blad är 10-45 centimeter långa och bildar en rosett. Blommorna sitter på långa skaft med 1-3 kransar. Foto: Länsstyrelsen Norrbotten/Anna Engdahl

Småsvalting (Alisma wahlenbergii) är en flerårig undervattensväxt, som blommar under vattenytan med slutna blommor i juli-augusti. Arten finns enbart i Östersjön. I Bottenviken växer den på 30-100 centimeters djup i områden som är skyddade från vågerosion och ishyvling, och som inte torrläggs vid lågvatten. I Norrbotten finns arten i ett antal lokaler i Rånefjärden och i Haparanda skärgård.

Småsvaltingen i Bottenviken inventerades 2006 av föreningen Norrbottens Flora, på uppdrag av Länsstyrelsen.

Det största hotet för småsvaltingen är allt sämre vattenkvalitet orsakat av eutrofiering, det vill säga ökad mängd av näringsämnen. Eutrofiering ger

  • sämre ljusförhållanden
  • mer påväxt av alger
  • igenväxning av lokaler med andra stora växter som tränger undan småsvalting.

Även muddring och strandnära bebyggelse kan försämra livsmiljön. 

För artens långsiktiga bevarande är det viktigt att minska utsläppen från avlopp, näringsämnen och kemikalier i strandnära områden. Vassröjning och strandbete är ett sätt att behålla och skapa nya livsmiljöer för småsvaltingen.

Läs mer

 

Inventering av småsvalting i Luleå, Råneå och Kalix skärgårdar 2006öppnas i nytt fönster

Småsvalting i Rånefjärden 2005-2017öppnas i nytt fönster

Småsvalting i Haparanda skärgård 2017öppnas i nytt fönster

Strandsandjägaren (Cicindela maritima) är en 12-15 millimeter lång skalbagge med chokladbrun grundfärg avbruten av större vitgula fläckar på täckvingarna. Utmärkande för strandsandjägaren är att den i solsken hastigt springer eller flyger över öppna sanddynor. Den lever främst på väl solexponerade sandstränder vid vattendrag och kustdynområden.

Strandsandjägaren utbredningsområde sträcker sig från västra Mellaneuropas kusttrakter österut över Skandinavien genom Ryssland till västra Sibirien. I Norrbotten lever den i Luleå och Piteå skärgård, där den har ett av sina starkaste fästen i Sverige.

Varför minskar antalet strandsandjägare?
Artens livsmiljöer har successivt försämrats och minskat, bland annat på grund av

  • vattenreglering
  • igenväxning
  • slitage av öppna sandstränder
  • friluftsliv

Stora förändringar av vattenmiljöerna de senaste århundrandena kan ha påverkat Norrbottens strandsandjägare negativt:

  • Den omfattande timmerflottning som började under 1800-talet och som pågick under en stor del av 1900-talet
  • Kanaliseringen av vattendragen
  • Den storskaliga vattenkraftsutbyggnaden som inleddes i början av 1900-talet

Som en del av arbetet med åtgärdsprogrammet har strandsandjägarens populationer i Norrbotten inventerats under 2005 och 2006.

Rapport från inventering av strandsandjägareöppnas i nytt fönster

För att stoppa strandsandjägarens tillbakagång behövs bland annat ny kunskap om sandbankarnas uppbyggnad och kopplingen med vattenkraftregleringen samt hur växter allt eftersom etablerar nya platser. Kända populationer måste inventeras och övervakas för att följa förändringar.

Uttern tillhör familjen mårddjur. Den har en lång spolformad kropp, korta ben och kraftig svans. Uttern har en mörkbrun päls med undantag av buk och hals som är ljusare grå.

Vart finns uttern?

Historiskt har uttern i stort sett funnits i hela Sverige. Utterstammen började minska redan på 1950-talet och uttern fredades år 1968. Trots fredningen fortsatte stammen att minska. Idag ser det ljusare ut för uttern som verkar vara på väg att återhämta sig. Det finns dock stora skillnader i tillväxttakten och norra Norrland är idag kärnområdet för uttern. I Norrbotten finns cirka en tredjedel av Sveriges utterpopulation.

Varför har antalet uttrar minskat?

I Sverige beror det sannolikt på

  • gamla miljögifter i form av PCB, som förbjöds 1971
  • nya miljögifter som kommer ut i naturen, där vi i dagsläget inte vet hur de påverkar ekosystemet
  • utdikningar av våtmarker och rensningar av vattendrag
  • vattenregleringen och kraftverksbyggen, särskilt i de stora älvarna i norra Sverige
  • trafiken, som lokalt kan vara en starkt begränsande faktor.

Vi fortsätter med inventeringar för att följa utterstammens utveckling i länet. Dessutom bör analyser av miljögifter i döda uttrar göras. När järnvägar eller vägar ska repareras eller anläggas ska trummor och broar placeras så att de inte utgör ett hinder för uttern.

För att hjälpa uttern kan du

  • rapportera in utterspår till Artportalen.
  • spara buskar och träd längs med vattendragen, om du har utter på dina marker. De ger skydd åt uttrarna och ger dem möjlighet att finna gryt och viloplatser.
  • Undvik också omfattande rensningar av vattendragen.
  • komma ihåg att ingångshålet till minkfällor inte bör vara större än 7x7 cm om du sätter ut minkfällor.

Violett guldvinge är en liten fjäril, bara omkring 25 millimeter mellan vingspetsarna, och flyger från slutet av maj och under juni månad på blomrika slåtter- och betesmarker, vägrenar, öppna gläntor och kärr.

Artfakta med bilderPDF

Varför finns det så få kvar?
Fjärilen är starkt hotad i hela Europa. Arten förekom tidigare på kulturmarker i Norrland och norra Svealand, men den har minskat kraftigt under de senaste årtiondena i takt med att brukningsmetoderna har förändrats och att landskapet har börjat växa igen. Arten finns nu bara kvar på ett fåtal lokaler med Jämtland och Medelpad som sydgräns.

Arten bör uppmärksammas så det skapas medvetenhet om fjärilens behov inom områden där livsmiljöer ännu finns kvar för att på sikt garantera artens överlevnad. Idealet är det äldre, småskaliga jordbrukslandskapet med slåtterängar och ett mindre intensivt bete. Landskapet får gärna vara mosaikartat med buskar, träd och gläntor.

För att hjälpa den violetta guldvingen kan du

  • som äger mark sköta de livsmiljöer där fjärilen finns kvar genom slåtter eller bete, och skydda markerna mot gödsling och upplöjning
  • restaurera omgivande igenväxande kulturlandskap och skapa spridningsvägar i landskapet mellan lämpliga miljöer för fjärilen
  • Berätta om du ser fjärilen – rapportera på Artportalen eller 
    e-post till Länsstyrelsen

Den vitryggiga hackspetten är idag en av Sveriges mest hotade arter. Den är klassad som akut hotad av Artdatabanken. Eftersom den vitryggiga hackspetten är så pass hotad finns det ett projekt som både föder upp nya hackspettar men som också arbetar med att skydda eller återskapa de miljöer som fåglarna lever i.

Projekt Vitryggig hackspett, Naturskyddsföreningenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Avelsprogram Vitryggig hackspett, Nordens Arklänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Hur ser den ut?
Liksom flera andra hackspettar har den en röd-vit-svart fjäderdräkt. ”Vitryggen” som den kallas i folkmun har precis som namnet säger en vit rygg. Vingarna är svartvita och både hane och hona har en svagt röd undergump, men bara hanen har en lysande röd hjässa. Honans hjässa är svart.

Vart vill den bo?
Den vitryggiga hackspetten lever i skogar med gott om lövträd. Det ska inte bara vara levande träd utan även döda träd som finns kvar i skogen. Av det vi vet idag så tror vi att fågelns viktigaste miljöer har varit stora brandfält och de efterföljande lövskogarna, så kallade lövbrännor. Idag har en effektiv brandbekämpning gjort att storskaliga bränder i stort sett uteblir. Mängden död ved har minskat radikalt. Det gör att den vitryggiga hackspetten inte har så många områden att välja på när den ska hitta boende.

Varför finns det så få i Sverige?
Den främsta orsaken till artens snabba tillbakagång beror på det senaste seklets storskaliga förändringar av skogslandskapet, huvudsakligen som en följd av hur skogsbruk har bedrivits. Lövrika skogar har i stor skala ersatts av barrskogar.

Naturvårdsbränning är den i särklass viktigaste åtgärden för att gynna den vitryggiga hackspetten. En brand skapar direkt mängder av död ved och brandfältet lockar dessutom till sig mängder av insekter. Åtgärder som leder till ökad andel löv i landskapet är positiva, exempelvis genom att

  • stängsla in ungt löv så det inte blir betat
  • att spara enskilda lövträd
  • att skydda viktiga lövskogsmiljöer.

Vad kan du göra för hackspetten?
Vissa år kan fågeln flytta över stora avstånd, ibland mer än hundra mil från ursprunget. De börjar om hösten och kan fortsätta under vintern så håll koll på vilka besökare du har på ditt fågelbord. Det kanske inte alltid är den betydligt mer vanligare större hackspett som besöker dig utan du kanske har turen att locka till dig den sällsynta vitryggiga hackspetten!

Naturskyddsföreningens handledning för vinterutfodring av vitryggig hackspettPDF

Kontakt

Länsstyrelsen i Norrbottens län