Företaget Milksmart satsar på bete

Visst kan man göra på olika sätt när man driver ett mjölkföretag och ändå landa ett resultat som man är nöjd med! Det var ett påstående vi bestämde oss för att belysa i några reportage i Norrbruk framöver. De frågor vi vill ta upp är enkla: Hur? Varför? Och resultatet då? Ett av företagen som vi blev nyfikna på var Milksmart AB som drivs av Jakob och Alice Liljebäck i Östra Stråkan norr om Överkalix.

– Här är det! utropar vi, när vi från bilen skymtar en grupp mjölkkor på bete i en grön och frisk hage trots att det står 17 oktober i almanackan. På gården möts vi av Jakob och Alice och de två hemmavarande barnen som inte går i skola ännu. Samtalet i köket blir delvis tvåspråkigt eftersom mamma Alice ursprungligen kommer från England och paret möttes på Nya Zealand.

Familjen arrenderar en gård med en ladugård av äldre modell, har investerat så lite som möjligt och satsar på att nyttja bete så mycket det går. Prioriteten är inte att få varje ko att mjölka allt vad de har potential för utan i stället att djuren nyttjar betet maximalt och mjölkar till så låg kostnad som möjligt. Man vill därför också ha en synkroniserad kalvning styrd till våren. Korna sinläggs i mars och kalvar sedan inomhus i april när vädret är gynnsamt med torr luft och lagom temperatur som gör att kalvarna håller sig friska. Tjurkalvarna behålls över sommaren men säljs sedan vidare. Sinperioden ger även en möjlighet till lite andhämtning för familjen då momentet med mjölkningen försvinner från de dagliga sysslorna.

– Här gör vi som vi brukar, säger Jakob, bara i mindre skala. När vi arbetade i Nya Zealand var det här sättet att hålla mjölkkor det normala. Nu har vi fått anpassa oss till förutsättningarna. Det går inte att ha mjölkanläggningar med två kilometers mellanrum och kor runtomkring, men svenska kor kan också gå fyra km/h och utan problem och ha upp till en kilometers promenad hem till mjölkningen. Gården ligger 600 meter från Jakobs föräldragård, så marker och förutsättningar var väl kända när paret valde att flytta från Nya Zealand till Sverige och starta sitt företag för fyra år sedan.

– Här är rätt geografi för den djurhållning vi vill ha. Vi kan testa konceptet som vi vill utveckla och behöver inte göra några större investeringar just nu, vilket vi inte vill då vi inte äger gården, beskriver paret. Det finns en ladugård som fungerar att mjölka i och att hålla djuren i under vintern, markerna är hårda och tål tramp, det finns sammanhållna ytor vall i anslutning till gården, även om Jakob ibland får ta på sig reflexvästen, dirigera trafiken och valla korna över vägen till och från mjölkningen för att komma åt marken på andra sidan.

– Som mest hade jag en bilkö med 14 husvagnar som fick vänta medan djuren passerade, berättar han. Det fungerar! Vi använder inte hundar, på Nya Zealand vallades djuren med motorcykel, men här tar jag cykeln till betena längst bort och påminner om att det är dags att gå hem till mjölkning. När de börjar promenera kan jag cykla hem och förbereda för dem. Mjölkar gör man i grop.

– Jag vill inte automatisera de delar av produktionen jag tycker är trevlig att göra, säger Jakob.

Så snart det går på våren släpps djuren ut och målet är att mjölkkorna ska klara 100 dagar på enbart bete och kraftfoder. Korna går ute dygnet runt och får endast kraftfoder som tillskott i samband med mjölkningen. Det går åt ungefär ett ton kraftfoder per djur och år. Alla djur får ungefär samma kraftfodergiva.

–De ska ha kraftfodret vid mjölkning och vattnet ute på betet, förklarar Jakob. Då vill de komma in och äta och sen vandrar de tillbaka till betet för att dricka och blir inte hängande vid gården. Han berättar att de sparar foder på att låta djuren gå ute och beta så länge det går. Totalt betas fyrtio hektar. När betestillväxten är dålig behöver de utfodra, då räcker tre balar till 50 kor som går ute men bara till 45 kor när de är uppstallade. Hagarna är indelade i många fållor och i vissa fållor kan djuren även gå in och söka skydd i skog om det regnar och blåser. Korna avkastar ungefär 6 000 kg mjölk per år.

– Vi håller på att bygga upp besättningen, rekryterar 20-25% varje år så att vi kan ha fler mjölkande djur på sommaren än vad vi kan ha uppstallade, så nya kvigor kommer in inför varje betessäsong. På gården finns kor av alla möjliga raser och man släpper köttrastjur med de kor som brunstar om för att spara tid.

– Vi kan se att vissa kroppstyper faktiskt är bättre på att beta än andra. De som har korta ben, korta halsar och korta huvuden behöver inte lägga lika mycket energi på att slita av grässtrån jämfört med höga djur som måste göra en större rörelse för varje tugga gräs och efter ett tag ledsnar på att beta, berättar Jakob.

De djur som inte funkar bra med det här systemet blir inte dräktiga och sorteras därför ut av sig själv. Vi ser större skillnader mellan individer än mellan olika raser, summerar han.

Vallarna läggs om så sällan som möjligt. Det behövs även foder med lägre energiinnehåll för vissa djurgrupper och då passar de äldre vallarna. Mellan 10 och 30 hektar per år läggs om. Vallarna sås in med kornet som skyddsgröda och mestadels med vanlig betesblandning. Den skörden ger man till kalvarna. Jakob tycker inte att inslaget av timotej är så bra för betet.

– Under juli växer timotejen fort, blir styv och gör att beten behöver putsas säger han. När en ny vall etablerats är det viktigt att den ganska snart utsätts för belastning av djuren, utan att de hinner trampa sönder. På det sättet blir marken bärigare och håller bättre sedan förklarar han. Det mesta av fodret tillverkar man själv men lejer för delar av skörden. Torkning av spannmålen sker hos Jakobs pappa, som till för ett par år sedan hade en dikobesättning. År 2024 är det fjärde året som företaget ska summera sin verksamhet och första året med full produktion. Det har varit en tuff uppstart med uppbyggnad av djurbesättning och renovering av både djurutrymmen och bostad samtidigt som familjen vuxit. Nu har man en heltidsanställd som mjölkar morgon och kväll, fem dagar i veckan.

– Det är lagom och vad vi har utrymme för, säger paret. Resten av arbetet sköter Jakob och Alice själva samtidigt som hon också jobbar på sidan om företaget och studerar på deltid. Vi ska ha tid för våra tre barn också, säger de båda.

– Den extensiva modell vi valt gör att företaget inte påverkas så mycket av omvärldsfaktorer som räntor eller kostnader för insatsvaror, vilket är skönt, säger de.

– För oss är inte målet att höja mjölkproduktionen till max. Vi har erfarenhet och kan andra saker som vi vill utveckla och dra nytta av i vårt företagande i stället. När vi diskuterar nuläget och framtiden förstår vi att paret är ganska nöjda med läget just nu, men visst anar vi också att planer på att kanske expandera och driva vidare med samma koncept finns om förutsättningarna blir de rätta.

Text och foto: Anja Weinz och Maria Rönnbäck, Länsstyrelsen Norrbotten

Fler artiklar - Norrbruk