Lantbrukarimport –hur är det att börja i nytt land?

Sedan några år tillbaka har det i Västerbotten etablerat sig ett antal lantbrukare från främst Nederländerna, men också från andra länder på kontinenten. Vi var nyfikna på hur det är att komma till Sverige och vilka utmaningar som finns. Hur skiljer sig egentligen lantbruket här uppe i norr från hur det ser ut därifrån de flyttat och hur ser de på vad som behöver göras för att utveckla produktionen här? Vi kontaktade några av inflyttarna för att få deras syn på saken.

Ewoud Nauta, Degerfors, Flarken

Mjölkproducent med 70 mjölkande kor plus ungdjur. Brukar i dagsläget 200 hektar och odlar vall. Sår in vallen i havre som skördas till helsäd efter 50 dagar.

När kom du till Sverige?

Jag kom hit 2013 och började arbeta på en gård i Uppland. Gården i Degerfors tog jag över 2017. Det var bra att jobba några år i Sverige innan jag blev egen företagare. Det lärde mig hur lantbruket fungerar här, även om gården i Uppland låg lite söderut. Det gjorde också att jag lärde mig svenska, vilket jag tycker är viktigt för att klara sig både socialt och som företagare.

Varför hamnade du i Västerbotten?

Det var helt och hållet John Baars och Anne Zeddemans ”fel”! John och jag jobbade nära varandra i Uppland och hade samma intresse för mjölkföretagandet. När de köpt gård i Flarken kom jag i kontakt med deras grannar, som var på väg att sälja sin gård. Gården i Degerfors tickade många boxar för en nystartande mjölkbonde, med fräscha byggnader, en 5 år gammal mjölkrobot, plansilofack, en fin besättning, bra tillgång till åkermark och ett fint läge. Så då börjar man göra kalkyler och även de såg intressanta ut.

Hade ni ett lantbruk i Holland?

Jo, jag är uppväxt på en mjölkgård, men min far dog när jag bara var 14 år, så då såldes korna. Mitt intresse för mjölkproduktion gjorde att jag utbildade mig inom den inriktningen, med 4 år på högskola. Under utbildningen gjorde jag praktik i Danmark och i Australien. Att starta nytt i Holland är svårt då fastighetspriserna är höga och för varje ko man sätter in måste man dessutom betala kring 90 000 kr för utsläppsrätter.

Vad har överraskat dig mest när det gäller livet som lantbrukare i Västerbotten?

Här måste man ha en beredskap för att klara sig själv. Går något sönder tar det ofta mer än en vecka innan reservdelarna är på plats. Sedan måste jag säga att man känner sig mycket välkommen som mjölkbonde här. Alla grannar verkar vara positiva till att gården fortsätter att drivas, och marken är i bruk med mera.

Vad är det som är likadant mellan länderna?

Kor och växtodling är desamma, men med en kortare vegetationsperiod. Jag vill utveckla produktionen genom att effektivisera processerna. Mindre fasta kostnader och arbetstid per kg levererad mjölk och en foderproduktion med mindre insatsmedel ger en bättre lönsamhet och mindre miljöpåverkan. Kolinlagringen i vall- och grovfoderodlingen kan ge netto miljönytta i produktionen.

Vilka tips har du för att vi ska kunna utveckla lantbruket i Västerbotten?

Släpp fram de unga och låt dem vara med i företaget på allvar, gärna direkt efter utbildningen. Det är viktigt att de har chansen att ta över eller vara med och bestämma färdriktningen i företaget. Då blir det mycket roligare att vara företagare. Det är positivt med stödet till unga inom ramen för jordbrukspolitiken. För att kontakten med myndigheterna ska fungera bra är det också viktigt att de som arbetar där har en bra utbildning och är kunniga om verksamheten. De mesta av mina myndighetskontakter har varit positiva så här långt.

Pieter Sikkema & Chantal van Veen, Sikkema gård AB, Frostkåge, Kåge

Mjölkproduktion med 120 kor och lika många ungdjur till rekrytering. Brukar 150 hektar, men skulle gärna ha 50 hektar till.

När kom ni till Sverige?

Jag, Pieter, kom till Sverige 2016 för att jobba på en gård i Hälsingland. Där var de flesta från andra som jobbade från olika europeiska länder. För att lära mig svenska sökte jag mig norrut till en gård i Flarken.

Varför hamnade ni i Västerbotten?

När jag jobbade i Flarken lärde jag känna ägaren till gården som jag sedan köpte den 1 april 2020. När jag köpte gården fanns det 80 kor och rekrytering, mjölkgrop och tre tornsilos. Idag har besättningen vuxit till 120 kor, som mjölkas i två robotar. Planen är att i år bygga plansilos istället för att förvara ensilaget i limpor.

Hade du ett lantbruk i Holland?

Nej, jag jobbade på flera olika gårdar, men hade inget eget företag.

Vad har överraskat dig mest när det gäller livet som lantbrukare i Västerbotten?

Jag har varit ute och rest och jobbat i andra länder så jag är van vid kulturella skillnader. När det gäller jordbruket är en stor skillnad i att vi här uppe har en riktig vinter som gör att arbetsbördan
lugnar ner sig under en period. Det är också skillnad på att kunna ta 3‐4 skördar jämfört med 5‐6 skördar under ett år.

Vad är det som är likadant mellan länderna?

Att mjölken är vit och gräset är grönt, haha!

Vilka tips har du för att vi ska kunna utveckla lantbruket i Västerbotten?

Nu går vi in i en ny CAP‐period men stödreglerna påverkar fortfarande möjligheterna för en aktiv jordbrukare att få tillgång till outnyttjad jordbruksmark. Stödsystemet gör att markägare hellre behåller marken och slår av den, än att arrendera ut den till aktiva jordbrukare då de tycker att arrendenivån är för låg. Det borde finnas ett stöd också till dem som arrenderar ut marken för att skapa ett bättre incitament.

Frank & Leni Willinger, Rödåsel, Tavelsjö

Mjölkproducenter med 150 kor + rekrytering. Har nyligen börjat föda upp en del ungdjur till slakt. Brukar 238 hektar och odlar vall som sås in i havre/ärt.

När kom ni till Sverige?

Vi tog över gården här för precis 5 år sedan i mars 2018. Vi investerade i ett nytt stall som stod färdigt i oktober 2020.

Varför hamnade ni i Västerbotten?

Vi började med att leta gårdar i Kanada, där vi båda jobbat en tid. Problemet med att starta mjölkproduktion i Kanada, som är den produktionsgren vi båda brinner för, är att mjölkkvoterna
man behöver för att leverera är dyra. Den gård som vi hade på gång låg dessutom långt från skolor och annan service. När vi letade gårdar i Sverige hade vi tre alternativ. En gård i Uppland, en i Dalarna och den gård som vi nu driver. Att det blev just Rödåsel var att den gården passade oss bäst på många sätt.

Hade ni ett lantbruk i Lichtenstein?

Vi är båda uppvuxna med mjölkproduktion, på små fjälljordbruk. När vi blev egna företagare drev vi en arrendegård med cirka 50 mjölkkor. Den gården låg i dalen, även om vi också hade
mark på högre höjd.

Vad har överraskat dig mest när det gäller livet som lantbrukare i Västerbotten?

Egentligen är det inget som varit särskilt överraskande. Den största skillnaden är vegetationsperiodens längd. Där vi drev lantbruk i Lichtenstein kunde man oftast ta 6 vallskördar per år. Snö var ingen nyhet för oss som kommer från Alperna, men 30 grader kallt som det var i morse är kanske lite mer ovanligt. Vi är vana vid skiftande förutsättningar.

Vad är det som liknar mellan länderna?

Gräset är grönt även här och korna är desamma.

Vilka tips har du för att vi ska kunna utveckla lantbruket i Västerbotten?

Vi behöver se till att använda den mark som ligger i träda eller bara används extensivt. På så sätt kunde produktionen öka. Det finns risk att stöden låser in mark, där markägaren upplever att det är bättre att bara putsa, i stället för att arrendera ut till någon som vill producera. Det är också viktigt att vi får in nya unga företagare i branschen. En utbildning som innehåller mycket mer praktik skulle rusta dem bättre för att bli lantbrukare. De unga måste också tidigt få vara med och ta ansvar och jobba sig in i företaget. Man har för det mesta en starkare drivkraft för att utveckla företaget när man är ung, avslutar Frank.

Text: Lars Ericson och Kajsa Berggren, Länsstyrelsen i Västerbotten

Fler artiklar - Norrbruk