Struves meridianbåge

Är jorden verkligen helt rund? Det hade Europas vetenskapsmän frågat sig sedan 1600-talet. Ett par hundra år senare tog astronomen Wilhelm Struve initiativ till ett gigantiskt mätprojekt för att bestämma jordklotets exakta form och storlek. Struves meridianbåge är idag ett världsarv. I detta ingår fyra mätpunkter i den svenska delen av Tornedalen.

Struves meridianbåge är en kedja av kartlagda mätpunkter på jordens yta. Under 1800-talet samarbetade vetenskapsmän i Europa med så kallade gradmätningar. Den mest omfattande genomfördes 1816—1855 under ledning av astronomen Wilhelm Struve. Utifrån vinklarna hos uppmätta trianglar på marken beräknade man avstånden mellan 265 uppmätta punkter - från Izmail vid Svarta havet i söder till Hammerfest i Nordnorge.

Själva metoden med triangelmätning hade använts i ett par hundra år. Men utifrån nya data gick det att beräkna jordklotets form och storlek mer exakt än tidigare. Mätningarna bekräftade också teorin att jorden inte är helt rund utan tillplattad vid polerna. Arbetet fick avgörande betydelse för lantmäteriteknikens utveckling och för framställningen av kartor. Det enda fysiska spår som är bevarat från själva mätarbetet är en kryssmarkering i en sten uppe på mätpunkten Perävaara.

Fyra mätpunkter i Tornedalen

Fyra mätpunkter i världsarvet ligger på bergen Tynnyrilaki, Jupukka, Pullinki och Perävaara i den svenska delen av Tornedalen. Här finns nu ett arv för hela mänskligheten som vi ska värna, bevara och utveckla för kommande generationer. Ett arbete pågår för att göra världsarvet Struves meridianbåge i Norrbotten mer känt och tillgängligt som besöksmål.

Framför allt sommartid är platserna tillgängliga för besökare. De utgör trevliga utflyktsmål med spännande historia och hänförande utsikt. Invid mätpunkten Pullinki finns även en skidanläggning vintertid. Besöksinformation hittar du här intill för var och en av mätpunkterna.

Ett gränslöst projekt

Arbetet med gradmätningarna var strapatsrikt och utfördes ofta till fots genom obanad terräng. Förutom ett stort vetenskapligt framsteg var projektet ett tidigt exempel på vetenskapligt samarbete mellan flera nationer. Projektet var möjligt tack vare astronomen Wilhelm Struves ledning och genom det gränsöverskridande samarbetet. I Sverige finns sju mätpunkter, men bara fyra av dem är med på världsarvslistan.