Storberget

I granskogen på Storberget skyndar naturen långsamt. Den naturliga successionen styr skogens utveckling, och skapar livsrum för arter som har svårt att klara sig i produktionsskogen.

Reste sig ur askan

År 1868 brann det kraftigt på Storberget och branden var så pass intensiv att närapå alla träd i skogen dog. Efter brandens förlopp växte ny skog upp, dominerad av gran och med ett stort inslag av lövträd som glasbjörk, sälg, asp och även rönn. Delar av området utgörs av rena lövbrännor, det vill säga naturliga lövbestånd uppkomna efter brand.

Idag är intern dynamik den viktigaste störningen i naturskogen då träd åldras, dör och faller till marken så att luckor bildas i beståndet, där små plantor som så småningom ska bli framtidens gammelgranar kan skjuta fart och växa.

Nedanför Storbergets naturskogsklädda sluttningar tar öppna myrar vid, och i detta ursprungliga landskap trivs taigans typiska fåglar så som tjädern, den tretåiga hackspetten och hökugglan.

Den levande döda veden

En åldrande gran blir så småningom drabbad av röta, till exempel av granticka, eller av triviala nedbrytare som klibbticka eller violticka efter att granen dött. Det innebär starten för en ny fas i trädets livscykel, då den döda veden kommer att tjäna som livsrum och substrat för en rad arter bland svampar, lavar, mossor och insekter.

Vilken svamp som först börjar växa i veden påverkar vilka arter som kommer sedan. I Storbergets granskogar trivs många ovanliga och rödlistade arter av vedsvampar, bland annat grantickeporingen som endast påträffas på granlågor som först koloniserats av granticka eller gränsticka.