Mosterberget

235 meter över havet når kalottberget som också gett namn åt reservatet. Mosterberget har två toppar och på bergets sidor kan du se resultatet av havets omilda behandling för tusentals år sen. Det har format landskapet och lämnat kvar klapperstensfält, hällmarker och strandvallar.

Klapperstensfält med skog i höstfärger

Mosterberget. Foto: Länsstyrelsen Norrbotten

Uppe på bergets kalott har tallen sitt rike. Tillsammans med olika lavar, kråkbär lingon och ljung klarar tallen den tuffa miljön – det gäller att vara torktålig och klara sig med lite näring.

För vem passar Mosterberget?

Mosterberget har mysiga hällmarker där du lätt hittar en lämplig fikaplats. Det finns inga ordnade stigar eller anläggningar här vilket kräver att du själv kan orientera dig. Det passar de flesta åldrar men kanske de allra yngsta och äldsta kan uppleva att klapperstensfälten kan vara lite av en utmaning!

Spår i naturen

Det vi kan se i flera av de tallar som stått här i hundratals år är avlånga veck i stammen. Vad är det och varför har bara vissa träd det?

Fenomenet kallas brandljud och är ett ärr i barken. Ett brandljud bildas när ett träd har varit med om en brand vars lågor varit så heta att de har bränt hål på barken och skadat trädet. Sedan har trädet försökt läka sig själv och lyckats. Och det som blivit kvar är just detta ärr – brandljudet. Nu för tiden brinner det inte lika ofta i skogen – vi har blivit bra på att släcka bränder och förhindra att de uppkommer. Det är på gott och ont. Det finns miljöer och arter som trivs i skogar som aldrig brunnit medan många arter är direkt beroende av att skogar ska brinna.

Förut brann det lite nu och då och äldre generationers träd kan skvallra om livet förr och att de överlevt! Några av de gamla tallarna här i reservatet har överlevt hela fyra bränder! Det är nämligen inte alla som gör det och de som skadats i branden fick istället vara rädda för yxa och såg när brandskadat virke ofta togs ut. Kolade stubbar är också ett säkert sätt att se att en skog brunnit.

Arter som trivs

När området inventerades hittades spår efter den sällsynta reliktbocken. Det är en 1-1,5 centimeter lång skalbagge som tillhör familjen långhorningar. Den trivs bäst i den grova barken på gamla men levande tallar som också ska vara solbelysta. Den är ett kräset litet småkryp. Den lägger sina ägg i tallens skorpbark och den väljer oftast tallar som stått fritt och öppet under en längre tid, till exempel uppe på åsar.

Äggen utvecklas till larver som gnager slingrande gångar som är fyllda med ett rödbrunt gnagmjöl. Kådinlagring i larvgångarna ger barken en mycket speciell, gyllengul färg som gör att man ofta känner igen angripna träd på avstånd. Det kan du se på bilden ovan. När larverna blivit en skalbagge gnager de sig ut genom stammen och dessa hål kallas för kläckhål och är 3–4 millimeter breda och ovala. Är du här i midsommartider kan du ha turen att få se reliktbocken som verkar vara mest aktiv i skymningen men som även kan ses på dagen då den kilar omkring på angripna träd. Kanske kan du höra den? Genom att sitta under en barkflaga och slå ryggen mot den, alstrar reliktbocken ett smattrande ljud.

Det finns andra arter som med sin blotta närvaro ger en garanti om att skogen är gammal och värdefull. Den lilla skålsvampen gammelgransskål till exempel, den sitter bara på gamla granar vars bark har en bestämd, skrovlig struktur.

Föreskrifter

Alla föreskrifter finns i reservatsbeslutet. Det är tillåtet att:

  • tälta
  • vandra
  • göra upp eld, kom ihåg att ta med egen ved!
  • plocka bär och matsvamp
  • köra snöskoter på väl snötäckt mark
  • fiska och jaga i enlighet med gällande lagar

Det är inte tillåtet att skada växt- och djurliv. Tänk på allemansrätten och var rädd om naturen!

Serviceinformation

Kontakt

Frågor om naturreservat eller nationalparker


Fakta

Kommun: Luleå

Bildat år: 2016

Storlek: 0,7 kvadratkilometer

Förvaltare: Länsstyrelsen

Skyddsform: Naturreservat