Tingsryds kommun

Tingsryds kommun innehåller några av länets mest särpräglade kulturmiljöer, som äppeldistriktet i Urshult och den välbesökta hantverksbyn Korrö.

16 områden i Tingsryds kommun ingår i länets kulturmiljöprogram. Av dessa utgör tre områden riksintressen för kulturmiljövården (Korrö och Blidingsholm och ängsfruktodlingsområdet i Urshult). Tingsryd är mycket mångfacetterat med avseende kulturhistoriska miljöer. Här finns storslagna såväl som mer modesta herrgårdsmiljöer (Lidhem respektive Kompersmåla), industrimiljöer som i Konga och fornlämningsmiljöer som i Vieboda.

Givetvis saknas inte heller de typiskt småländska byarna med karaktäristisk 1800-talsbebyggelse och småskaliga odlingslandskap, med mäktiga vittnesbörd om tusenårig stenröjning. För bosättningshistorien och för den industriella utvecklingen har Mörrumsåns och Ronnebyåns vattensystem varit avgörande.

Ett unikt drag för Tingsrydsbygden är den en gång så omfattande äppelproduktionen med centrum i Urshults socken. Ännu idag präglas området av de många äppelodlingarna av vilka fler fortfarande är aktiva.

Av särskilt stor betydelse är de för svenska förhållandena unika odlingarna på ängsmark, s.k. ängsfruktodlingar, som ännu hävdas på sina håll, bland annat med hjälp av ekonomiskt stöd från kulturmiljövården. Hantverksbyn Korrö, med sina vackra omgivningar, är ett annat exempel på kulturmiljöernas attraktionskraft för besöksnäringen.

Kommunikationsmiljö, Bebyggelsemiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Miljöerna kring Mörrumsån består inom området i huvudsak av lika delar skogsmark, av vilken väsentliga delar är bevuxen med lövträdsvegetation, och mindre gårdsmiljöer. Av de senare framträder särskilt Blidingsholm, vars mangårdsbyggnad ligger på en ö ute i Mörrumsån.

Mörrumsån förefaller alltid varit en viktig kommunikationsled och resursområde för människor att döma av många stenåldersfynd.

Under medeltiden var vattendraget av sådan regional betydelse som kommunikationsled att en befäst gård anlades på den holme som nuvarande Blidingsholm ligger på. Platsen var huvudgård för den adliga släkten Hjärne under delar av 1300- och 1400-talet. På enskifteskartan från 1823-24 omtalas benämningar på olika marker som ”Riddarekärret”, ”Riddarelyckan” och ”Riddareåker”, vilket tydligt associerar till gårdens ståndsmässiga förflutna.

I området korsades också den gamla vattenvägen av en landsväg. Träbron som under århundraden sannolikt fanns på platsen ersattes omkring år 1800 av en åttaspanns stenvalvsbro som var i trafik till in på 1950-talet.

År 1900 invigdes, Hönshylte - Kvarnamåla Järnväg (HKJ). I områdets södra del uppfördes två järnvägsbroar över Mörrumsån, utformade med tidstypiska stålkonstruktion.

Kulturhistoriska värden

Kulturmiljön kring Blidingsholm visar tydligt kommunikationsstrukturens betydelse genom historien, på såväl vattenvägar, landsvägar som järnvägar.

På Blidingsholm återfinns boplatsspår efter en stenåldersbosättning. Här finns också lämningarna efter en befäst medeltida gård i form husgrunder och vallgravar, bland annat på öarna Eveholme och Kungsholme. Den nuvarande gården har en mangårdsbyggnad från 1880-talet.

Söder om Blidingsholm ligger en stenvalvsbro från början av 1800-talet. Bron är i gott skick och är länets bäst bevarade i sitt slag.

100 år yngre är de två järnvägsbroar i stålkonstruktion som byggdes över Mörrumsån i samband med öppnandet av järnvägslinjen mellan Hönshylte och Kvarnamåla. I anslutning till stenvalvsbron, liksom vid Havbältan, 1 500 meter norr om denna, finns fasta fångstanläggningar för ålfiske.

Inför framtiden

  • Det är angeläget att anläggningarna som visar på kommunikationernas betydelse i landskapet vårdas och är föremål för informationsinsatser. Detta gäller även lämningarna efter den befästa gården i Blidingsholm som anlades som en följd av Mörrumsåns betydelse som kommunikationsled.
  • För att förstå områdets betydelse som resursområde är det också angeläget att en viss agrar verksamhet upprätthåller de öppna landskapspartier som finns kvar. Vård av de fiskeanläggningar som finns i Mörrumsån är angeläget.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Fornlämningsmiljö, odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området ligger i ett svagt kuperat landskap där åkerarealerna ligger relativt väl samlade. Mellan åkerfälten återfinns hagmarker av vilka några har höga biologiska värden. Ute i det öppna odlingslandskapet ligger fornlämningar av vilka flera är monumentala. Den agrara bebyggelsen ligger relativt spridd.

Området har att döma av fornlämningarna och fynd gjorda i samband med jordbruksarbete varit nyttjat sedan stenåldern.

Norratorp och Lindholmen var ursprungligen ensamgårdar som under 1700- och 1800-talet varit föremål för hemmansklyvningar.

Bredebäckshult var tidigt en by med tre gårdar, men också dessa blev föremål för klyvningar. Byarna genomgick laga skifte med relativt kort intervall; Bredebäckshult under åren 1841-44, Lindholmen 1843 och Norratorp 1845. Skiftet innebar förutom en omstrukturering av jordbruks- och skogsmarkerna att bebyggelsen delvis flyttades ut till nya tomtplatser.

Kulturmiljöns värden

Bredebäckshult m.fl. är ett område med lång kontinuitet som genom monumentala fornlämningar tydligt låter sig avläsas i landskapet.

Inom området finns såväl sten- och bronsålderns som järnålderns bosättningar representerad av hällkistor i rösen, rösen, stensättningar och högar. Dessutom finns i Norratorp lämningar efter en stenåldersboplats. På samma fastighet finns yngre näringsfång representerade av slagg-, tjärdal- och järnugnslämningar.

En rikhaltig samling av arbetsredskap från stenåldern har under åren framkommit i byn Lindholmen. Lämningar efter agrar verksamhet i form av fornåkrar (fossil åkermark) återfinns på fler ställen i och omkring området. På flera ställen ligger gravanläggningar från bronsåldern inom områdena med fornåkrar och det finns bland annat därför skäl att tro att de kan vara samtida.

I Norratorp och Bredebäckshult finns flera goda exempel på parstugor och salsbyggnader inom tidsavsnittet 1850-1920. Särskilt anmärkningsvärd är den välbevarade gårdsmiljön på Bredebäckshults Mellangård med bevarade och vårdade mangårds- och ekonomibyggnader. Exempel på knuttimrade ängslador finns också.

Inför framtiden

  • Sambandet mellan odlingslandskapet och fornlämningsmiljös förutsätter ett aktivt jordbruk med en sammansatt markanvändning, med åkerbruk och boskapsskötsel.
  • Ny bebyggelse bör uppföras i anslutning till den befintlig bebyggelsestruktur samtidigt som nya byggnader bör ansluta till den lokal byggnadstraditionen.
  • Ett urval av fornlämningar bör vårdas och bli föremål för informationsinsatser.

Karta med kunskapsunderlag

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Fiskestad ligger i ett flackt landskap, på sydsluttningen ner mot Fiskestadsjön. Odlingslandskapet är öppet och den väl sammanhållna åkermarken är koncentrerad till svagt utformade höjdryggar. I anslutning till de brukade markerna återfinns betesmarker med en öppen trädvegetation.

Området har bland annat ett relativt stort antal värdefulla träd (i huvudsak ekar), med höga biologiska värden. Bebyggelsen är till största delen agrar med en spridd struktur, dock i huvudsak koncentrerad till tre klungor där gårdarna ligger på rad intill byvägarna.

Fiskestad ligger inom vad som brukar betecknas som Värends centralbygder. Både ortnamnet och fornlämningarna skvallrar om ett område som varit bebott allt sedan stenålder/bronsålder. Senast under järnålderns senare del fanns här en permanent by- eller gårdsbebyggelse. I Arvid

Trolles jordebok från slutet av medeltiden redovisas två gårdar, men redan då har det sannolikt funnits ett ännu större antal gårdar. 1545 registrerades sex skattegårdar och tre frälsegårdar, d.v.s. Fiskestad utgjorde tidigt en stor by för småländska förhållanden. Av Korpagården och Jeppagården bildades i slutet av 1600-talet rusthållet nr 34 vid Smålands kavalleri. Rusthållet skulle hålla kronan med en ryttare och dennes krigsrustning mot långtgående skattelättnader.

Detta rusthåll innehades både av frälsemän och ofrälse ståndspersoner och har benämnts Fiskestads herrgård. Före slutet av 1700-talet övergick stället i allmogehänder. Byn storskiftades 1818 och lagaskiftades 1863 varvid ett antal gårdar flyttades till nya tomter. Redan innan dess hade emellertid bebyggelsen en spridd karaktär, med undantaget för en koncentration av gårdar som låg där Jeppagården respektive Korpagården ligger idag.

Kulturmiljöns värden

Fiskestad representerar en by i Värends södra centralbygder vars landskapshistoria tydligt låter sig avläsas i fornlämningarnas sammansatthet och i bebyggelsen.

Fornlämningarna inom området är inte många, men i gengäld representerar de tillsammans med lösfynd (bland annat en trindyxa från stenåldern) vid jordbruksarbete, hela förhistorien. Här finns rösen från bronsåldern, en ensamliggande stensättningar och någon ensamliggande hög, troligen från järnåldern. En av stensättningarna kallas Glasröret och har en diameter av 20 meter. Därtill finns ett gravfält med 20 järnåldersgravar.

Mangårdsbyggnaderna har tillkommit årtiondena efter laga skiftet. De är i allmänhet tvåvånings parstugor av ansenligt format och till stora delar oförändrade sedan tillkomsten. Till byn hör en skolbyggnad från 1915 byggd i tidstypisk stil.

Odlingslandskapet rymmer såväl totalröjda som stenbundna åkrar, avgränsade av långsträckta stenmurar, röjningsrösen och diken.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelsen bör anpassas till den historiskt framväxta bebyggelsestrukturen.
  • Bebyggelsen bör bevaras och vårdas så att de kulturhistoriska värden består.
  • Odlingslandskapets värden och dess samband med bebyggelsen är beroende av ett aktivt jordbruk med en sammansatt markanvändning av både åkerbruk och boskapsskötsel.
  • Fornlämningar med pedagogiska förutsättningar bör vårdas.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Odlingslandskap, bebyggelsemiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området omfattar de båda byarna Grönteboda och Midingstorp som ligger i ett kuperat landskapsavsnitt längs Miens nordvästra strand. Den förra ligger delvis på ett näs mellan Mien och Lunksjön. Här domineras vegetationen av lövvegetation delvis som en följd av att markerna är föremål för betesdrift och i äldre tider brukade som äng.

Odlingslandskapet är småskaligt men en relativt väl sammanhållen åkerstruktur som omges av betade hagmarker. Utanför området ligger Ramsö som blev naturreservat redan 1959 som en följd av dess intressanta geologiska historia. Under historiskt tid utnyttjades ön av nämna byar som en ängsö.

I likhet med de övriga områdena kring Mien förefaller den fasta bebyggelsen i området främst vara resultatet av etableringar under medeltid och senare. Flera indikationer, bland annat lösfynd av yxor, visar emellertid att Miens stränder redan under stenåldern utnyttjats som resursområden.

Midingstorp var under sen medeltid kyrkogods som tillhörde S:ta Katarinas prebende vid Växjö domkyrka men indrogs till kronan av Gustav Vasa och blev kronogård. Grönteboda köptes 1478 av Arvid Trolle men såldes redan två år senare till en skattebonde.

På 1620-talet inlemmades både Grönteboda och Midingsbråte i friherrskapet Nya Bergqvara. När detta indrogs 1688 blev åborna kronobönder. Grönteboda hade redan på 1600-talet en skvaltkvarn och en sågkvarn från slutet av 1700- talet. På Midingstorp fanns två skvaltor. Storskifte genomfördes i Grönteboda 1810 och laga skifte 1836. Midingstorp lagaskiftades redan 1828. I båda byarna skedde en viss utflyttning, i Grönteboda dock i liten utsträckning.

Kulturmiljöns värden

Grönteboda utgör ett småskaligt odlingslandskap med en sammansatt markanvändning och en byggnadskultur som på ett värdefullt sätt betonar områdets karaktär av gränsbygd mot Blekinge.

Odlingslandskapet värden består förutom av småskaliga åkrar och fodermarker, av vällagda stenmurar, odlingsrösen m.m.

I Midingsbygden finns en bebyggelse, som till stil och storlek avviker från vad som är vanligt i Småland. Den är knuten till en byggnadsstil, som hör hemma i Blekinge. I byarna Grönteboda och Midingstorp finns flera bevarade framkammarstugor, sannolikt uppförda under 1800-talets första hälft. De bevarar flera intressanta byggnadsdetaljer.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anpassas till rådande bebyggelsestruktur och, till utformning och färgsättning, till den lokala byggnadstraditionen.
  • Det är viktigt för byns karaktär att den äldre, kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bevaras och vårdas.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk med en sammansatt markanvändning, där både åkerbruk och boskapsskötsel ingår.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området, omfattande byarna Gäddeviksås, Grönadal och Yttre Källehult i Tingsås socken samt delar av Midingsbråte i Urshults socken, utgör ett småskaligt odlingslandskap, infogat i en kuperad terräng. Åkermarken är uppsplittrad och på många ställen avgränsad av betade hagmarker, de flesta har bakgrund som slåtterängar.

Inägorna präglas därför än idag av lövträdsvegetation, och är därför rika på värdefulla träd, särskilt ekar. Här finns även ett stort antal hamlade trän. Bebyggelsen är utspridd och lokaliserad längs den genomgående vägen. Inom området finns en sent uppkommen sumpskog, tidigare äng, som utgör ett s.k. Natura 2000-område.

Lämningarna efter en rad stenåldersboplatser har återfunnits längs Miens södra strand, vilket visar på områdets tidigt utgjort ett viktigt resursområde. Generellt sett förefaller bebyggelsen att ha etablerats relativt sent i området. Gäddeviksås redovisas i Arvid Trolles jordebok som ett ödetorp på 1490-talet.

År 1498 har där tillkommit ett nybygge och 1545 finns det en frälsegård. Källehult är 1545 en halv skattegård och 1553 en kronogård. Grönadal är ej redovisat. Storskiftet gjordes runt 1800. Grönadal lagaskiftades redan 1827-30, de övriga byarna på 1860-talet, varvid en viss utflyttning av gårdar ägde rum.

Invid Miens utlopp finns en kvarn- och sågmiljö som åtminstone går tillbaka till 1800-talet. Här har ingått två kvarnar som varit samfälld egendom för Midingsbråte respektive Gäddeviksås byalag.

De är belägna på varsin sida om strömfåran. Midingsbråte kvarn är den äldsta av de två kvarnbyggnaderna. Gäddeviksås kvarn uppges vara uppförd ca 1850. På Midingsbråtesidan finns dels en äldre sågverksbyggnad som var i bruk till det att det nuvarande sågverket uppfördes ca 1920. Den äldre sågen blev då virkesmagasin.

Kulturmiljöns värden

Den sydöstra delen av Miens strand utgörs av relativt sent etablerade bygder med ett småskaligt och innehållsrikt odlingslandskap, samt industrihistoriska miljöer.

Byggnadsbeståndet representerar flera stilar och många goda exempel på bra underhållna parstugor, och hus med sexdelad rumsplan, förekommer. Dessutom finns ett sort antal småhus av olika slag.

I östra delen av Gäddeviksås ligger några stora mangårdsbyggnader. Särskilt värdefulla är en stor framkammarstuga och en välbevarad byggnad med sexdelad rumsplan.

Här förekommer dessutom en av länets få högloftstugor bevarad på ursprunglig plats. De äldsta bostadshusen är från 1700-talet, men de flesta är tillkomna under 1800-talet. Småhusen är i allmänhet byggda under 1900-talet.

Odlingslandskapets värden är knutna till markanvändningen men också till detaljer som stenmurar, odlingsrösen och stentippar.

Fornlämningsbeståndet är inte särskilt framträdande. I skogen ligger emellertid ett antal tjärdalar som vittnar om äldre tiders utmarksnäringar.

Inför framtiden

  • Odlingslandskapets värden kan endast bevaras och upplevas genom att man bedriver ett aktivt jordbruk med en sammansatt markanvändning av åkerbruk och betesdrift.
  • Ny bebyggelsen bör anpassas till rådande, spridda, bebyggelsestruktur och till lokal byggnadstradition.
  • Den kulturhistorisk värdefulla bebyggelsen bör bevaras och vårdas så att värdena består.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Herrgårdslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Kompersmåla ligger i ett variationsrikt och småskaligt landskap. Åkerarealerna och betesvallarna är små och uppdelade på ett antal skiften, skilda åt av igenväxande f.d. hagmarker som sträcker sig ner mot Stomsjön. Skogen domineras av ädellöv och sammanfaller i stort sett med det traditionella inägogärdet. Bebyggelsen är präglad av herrgårdskulturen, men en viss andel av vanlig villabebyggelse finns också.

Kompersmåla bestod under slutet av medeltiden av ett frälsehemman som låg under Arvid Trolles Bergkvaragods. Gården finns därför med i den jordebok som uppfördes över godset på 1630-talet, då förlänat till Carl Carlsson Gyllenhielm.

Det där avbildade hemmanet utgjorde en vanlig bondgård med tillhörande åkrar samt omfattande arealer med trädbevuxen ängsmark. Utformningen är lätt att identifiera i dagens odlingslandskap. På 1750-talet köptes Kompersmåla av brukspatronerna Daniel Broms och Olof Fahlén, som anlade ett pottaskebruk och cacinerverk, där pottaskan förädlades.

Stället bebyggdes med ståndsmässiga hus. Råvarorna till bruket hämtades från länet och angränsande län i söder. De närmast liggande gårdarna levererade bokaska utvunnen ur de stora bokskogarna vid Mien. Intäkterna från jordbruket och industrin skapade under 1780- talet underlag för nybyggnad av en herrgårdsliknande huvudbyggnad. Bruket nedlades 1855.

Kulturmiljöns värden

Genom en välbevarad byggnadskultur, ett välhävdat odlingslandskap och tydliga industrihistoriska lämningar utgör Kompersmåla ett värdefull exempel på en sent bildad herrgårdsmiljö med sina rötter i industrialismens barndom.

Bebyggelsemiljön består av den på 1780-talet uppförda huvudbyggnaden i Gustaviansk stil, en bostadsflygel, ekonomiflyglar och en kringbyggd ladugård från 1829-31.

Odlingslandskapet är sammansatt av små åkerarealer, kringgärdade av vällagda, och stora stenmurar, samt omgivna av betesmarker. Av pottaskebruket återstår konstruktionslämningar.

Inför framtiden

  • Byggnadsbeståndets värde är helt avhängigt av att husen är föremål för kontinuerlig vård.
  • Kompersmålas historia har en nära förbindelse med den agrara produktionen. Ett aktivt jordbruk med en sammansatt markanvändning som den ser ut idag är en förutsättning för att dessa samband ska bestå.
  • De industrihistoriska lämningarna bör vårdas och vara föremål för informationsinsatser.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Industrimiljö. Kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området utgör en bebyggelsemiljö och delar av ett odlingslandskap intill Ronnebyån. Landskapet är generellt sett kuperat men det aktuella området omfattar de lägre liggande delarna av dalgången. Bebyggelsen består av industrihistoriska byggnader och anläggningar medan övriga partier utgörs av slåttermarker, bevuxna med lövvegetation, i huvudsak ekar. Slåtter markerna har madkaraktär och är naturreservat.

Korrö småindustrisamhälle har successivt vuxit fram ur den forna skattejorden “Corra”. Redan 1565 fanns en kvarnanläggning på denna plats i Ronnebyån. Jämsides därmed förekom under 1600-talet sannolikt vapentillverkning med hjälp av en vattendriven hammarsmedja. Under 1740-talet sammanlades skattehemmanet med kvarnen genom köp. Detta medförde att verksamheten utökades till två kvarnar 1782.

1800-talet var Korrös storhetstid. Omkring 1820 uppfördes huvudbyggnaden på ön i ån, och vid seklets mitt tillkom mangårdsbyggnaderna såväl öster som väster därom. De senare uppfördes som bostäder åt färgerifabrikören Widman och garverifaktorn Bredenberg vilka lokaliserade sina verksamheter till Korrö under 1840-talet.

Vid samma tidpunkt uppfördes en sågkvarn som tillhandahöll sågade trävaror till ett stort omland. Förutom kvarn, såg, garveri och färgen fanns i Korrö såväl skomakare som smed och gelbgjutare.

Kulturmiljöns värden

Korrö utgörs av en småskalig tidigindustriell miljö från 1800-talet med anor från 1500-talet. Omgivande odlingslandskap speglar det historiska sambandet mellan de agrara och de industriella näringarna.

Stora delar av byggnadsbeståndet i 1800-talets Korrö har bevarats till våra dagar. Såväl bostadshus som industribyggnader bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick. I Korrö ligger ett av länets största arealer traditionellt skötta ängsmarker.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör helt undvikas eller på ett mycket känsligt sätt anpassas till den kulturhistoriska miljön.
  • Den befintliga bebyggelsemiljön bör vårdas så att de kulturhistoriska värdena består.
  • Det är positivt för kulturmiljön att hantverksbyn är föremål för aktiviteter som ökar förståelsen för de kulturhistoriska sammanhangen.
  • Det omgivande odlingslandskapets värden kräver ett aktivt jordbruk och traditionell skötsel.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Källehult är Tingsås sockens nordligaste by och gränsar mot både Linneryd och Väckelsångs socknar. Landskapet domineras av en moränås (en drumlin) i nord-sydlig riktning dit större delen av byns åkerstruktur är lokaliserad.

Här är åkermarken relativt väl samlad, samtidigt som delar av den odlade jorden utgör s.k. mossodlingar, d.v.s. utdikade våtmarker i byns nordvästra delar. Odlingslandskapet omges av dels av betade hagmarker, oftast tidigare slåtterarealer, samt av barrskog. Bebyggelsen har den spridd karaktär.

Källehult omnämns första gången på 1540-talet och bestod då av ett hemman av skattenatur, d.v.s. gården ägdes av bonden själv. Det förefaller rimligt att anta att denna etablerades under medeltiden, särskilt som att dess granngård, Källehultsmåla som också utgör en medeltida enhet, uppenbarligen uppstått som en satellit till Källehult.

Den historiska kartan som upprättades i samband med storskiftet 1817 visar en bild där kärnåkrarna är knutna till den centralt liggande åssträckningen, d.v.s. som idag. Åkerytorna var översållade med röjningsrösen. Väsentliga delar av den övriga delen av området utgjordes av ängsmarker. Under 1800-talet eller första halvan av 1900-talet odlades delar av denna upp. Vid laga skiftet 1864 skedde en viss utflyttning av gårdarna, vilket resulterade i dagens spridda bebyggelsebild.

Kulturmiljöns värden

Källehult representerar ett bylandskap som det kommit att utvecklas i gränslandet mellan centralbygd och randbygd med höga odlingslandskaps- och bebyggelsevärden.

I marginalen av de brukade åkermarkerna finns övergiven åkermark av vilken delar är så ålderdomlig till sin karaktär att de betraktas som fornminnen. Odlingslandskapet i övrigt innehåller rikligt med landskapselement som breda, vällagda stenmurar, odlingsrösen och stentippar.

Mangårdsbyggnaderna är byggda som parstugor. Ladugårdarna ger med sina fähus, logar och lador ett ålderdomligt intryck.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anpassas till rådande bebyggelsestruktur och, till utformning och färgsättning, till den lokala byggnadstraditionen.
  • Det är viktigt för byns karaktär att den äldre, kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bevaras och vårdas.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk med en sammansatt markanvändning, där både åkerbruk och boskapsskötsel ingår.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Herrgårdslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Lidhems marker ligger i en flack terräng som sluttar svagt ner mot Lidhemssjön. Jordarna ligger i huvudsak på sediment jordar och är tämligen stenfria. Landskapet präglas av stora, rationellt drivna, och sammanhängande åkerarealer, med insprängda partier med lövvegetation. Av dessa har vissa hagmarksprägel.

Detta gäller inte minst områdets strandängar av vilka delar utgör Natura2000-område. Som en för herrgårdslandskapet karaktärsgivande aspekt utgör också det bestånd av stora träd, främst ekar, som är rikligt förekommande i området, och som anses ha höga biologiska värden.

Detta gäller också den ståndsmässiga allén som löper upp mot huvudbyggnaden. Bebyggelsen består nästan uteslutande av herrgårdsmiljöns bostads och ekonomibyggnader samt ett mindre bostadshus i södra delen av området.

Området har utnyttjas som resursområde allt sedan stenålder, från vilken flera fynd är gjorda, bland annat praktfulla flintdolkar. I övrigt saknas visserligen fornlämningar men troligen har en mer permanent bosättning varit etablerad redan under förhistorisk tid. Lidhem bestod innan 1600-talet av fem hemman, då under benämningen Line by, varav Hofgården sedan medeltid utgjort huvudgård för ett antal adliga släkter.

År 1683 angavs att Lidhem var väl bebyggt och bebott av ägaren, kapten Knut Rosenbielke, “som det med egen avel hävdar och brukar’. Först därefter förefaller de övriga hemmanen i byn ha avhysts, varvid deras marker infogades under säteriets förvaltning.

Godset kom därefter att brukas med hjälp av arbetskraft från ett antal arrendegårdar och dagsverkstorp, förutom de ofta säsongsanställda arbetarna.

När järnvägen byggdes mellan Växjö och Tingsryd under 1890-talet fick Lidhem helt naturligt sin egen station i form av Snappahems hållplats. Denna utgjorde herrgårdens transportkontakt med Växjö och var därför av stor betydelse för avsalumöjligheterna.

Under en kort period av Lidhems nutidshistoria hyste gården en golfklubb. Klubbens 18-hålsbana utnyttjades från 1990 till 2008, då klubben gick i konkurs. Idag har större delen av banan återgått till jordbruksproduktion.

Kulturmiljöns värden

Lidhem utgör en välbevarad herrgårdsmiljö med rötter i medeltiden med en ståndsmässig byggnadskultur som är byggnadsminne.

Nuvarande manbyggnaden som anses vara från 1770-talet, är uppförd i gustavianskt byggnadsskick och med reveterad fasad. I anslutning till huvudbyggnaden ligger arbetarbostäder, ekonomibyggnader, gårdssmedja och byggnader för andra funktioner. Byggnaderna utgör byggnadsminne. Strax utanför området ligger ett flertal dagsverkartorp. I områdets norra del ligger en kvarn på ett plats som sannolikt har lång tradition för detta ändamål.

Odlingslandskapets värden ligger främst i de rationellt brukade åkermarkerna, de brukade gräsmarkerna, bland annat strandängarna intill Lidhemssjön, samt trädskiktet, såväl de gamla ekarna som alléerna.

Inför framtiden

  • Sambandet mellan herrgårdsmiljön och det omgivande odlingslandskapets värden kan endast förstås om markerna är föremål för ett aktivt jordbruk med en sammansatt markanvändning med både åkerbruk och boskapsskötsel.
  • Ny bebyggelse bör endast tillåtas på mycket noga anpassade lägen och med en utformning som passar in i miljön.
  • I övrigt gäller byggnadsminnets skyddsföreskrifter.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bymiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelse

Linneryds gamla by ligger omedelbart nordväst om Linneryds samhälle. Bebyggelsen, som är väl sammanhållen, ligger i ett svagt kuperat landskap. Byn är omgiven av mindre delar av dess historiska inägoområde, bestående av ett småskaligt odlingslandskap, med små, uppsplittrade åkerarealer och ängsmarker.

Större delen av dessa jordbruksarealer är idag föremål för betesdrift. Bebyggelsen ligger längs en äldre vägsträckning som ansluter till en under 1900-talet tillkommen större länsväg 122 som delvis skär igenom bebyggelsens södra delar.

Linneryd blev föremål för storskifte 1826 då byn bestod av fyra hemman, Västregården, Norregården, Södregården och Östregården. Vid detta tillfälle upprättades en karta på vilken bebyggelsen framträder som en väl sammanhållen, men oregelbunden klungby.

Skiftet förefaller inte ha givit upphov till några bebyggelseförändringar. Under 1800-talets lopp delades flera gårdar, och med flera självständiga enheter kom byn att få en mer regelbunden struktur där gårdarna kom att ligga på rad på ömse sidor av bygatan. Inte heller vid laga skiftet, som genomfördes så sent som på 1920-talet, såg man någon anledning att flytta ut något större antal gårdar.

Kulturmiljöns värden

Linneryds gamla by är ett värdefullt exempel på en bybebyggelse där utvecklingen inneburit en kontinuerlig förtätning utan att senare skiften kommit att lösa upp byns samlade karaktär.

Förutom själva bebyggelsestrukturen i sig, gör också många byggnader ett ålderdomligt intryck. De flesta mangårdsbyggnaderna är tvåvånings parstugor från 1800-talet. Flera har storslagna, ofta vitmålade, träportaler; en byggnadsstil som är specifik för delar av Tingsryds kommun.

Ekonomibyggnaderna har delvis också bibehållit en ålderdomlig karaktär och är indelade med fähus, logar och lador. I byns östra del ligger en grupp mindre bostadshus av torpkaraktär. Odlingslandskapet i byns omedelbara närhet innehåller vällagda stenmurar och omfattande odlingsrösen.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör endast i undantagsfall tillfogas den kulturhistoriska miljön. Den bör i sådana fall noga anpassas till rådande struktur och lokal byggnadstradition.
  • Den äldre gårdsbebyggelsen bör vårdas så att de kulturhistoriska värdena består.
  • Det omgivande odlingslandskapet bör vara föremål för agrar verksamhet.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Bylandskap, fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Rolsmos öppna odlingslandskap breder ut sig på den västra sluttningen av en från söder till norr löpande åssträckning Rolsmoåsen). Där inte sjön vidtar omges markerna av granskog. Bebyggelsen ligger relativt väl samlad i mitten av byn i anslutning till de historiska bytomterna.

Ett par mindre bebyggelsekoncentrationer ligger emellertid i södra respektive de norra delarna, av vilka flera enheter har sin bakgrund som torp. Jordbruksmarkerna har en relativt sammanhållen karaktär av vilka väsentliga arealer idag är föremål för betesdrift.

Att döma av fornlämningarna har Rolsmoområdet en mycket lång bosättningshistoria, som sannolikt går ända tillbaka ända till bronsåldern. Längre fram, i historisk tid, bestod byn av två hemman, Norregården och Södergården. Efter hand kom dessa att bli föremål för ytterligare delningar.

När byn storskiftes 1819 bestod Rolsmo av sju brukningsenheter, varav samtliga, utom ett, låg på den ursprungliga bebyggelseplatsen. På de sydvästra delarna, på utmarken, låg Linneryds marknadsplats som varit aktiv under århundradena. Inte heller efter laga skiftet 1844 genomfördes några mer omfattande bebyggelseförändringar, vilket annars var vanligt.

Kulturmiljöns värden

Rolsmo har ett värdefullt kulturhistoriskt innehåll som vittnar om många av byns bosättnings- och odlingshistoriska skeden.

Fornlämningarna består av fyra rösen från bronsåldern. Fler av dessa har koppling till lokaler med fornåkrar (s.k. röjningsröseområden), lokaliserade på krönet av åsbildningarna. Från järnåldern finns ett litet gravfält med 15 anläggningar, bland annat 9 resta stenar. Inom området har det också gjorts fynd av järnframställning.

Bebyggelsen har i huvudsak fortfarande en lokalisering i anslutning till den ursprungliga tomten. Mangårdsbyggnaderna är tvåvånings parstugor uppförda vid 1800-talets mitt eller dess senare hälft.

Utöver dessa finns, förutom de vanliga ekonomibyggnaderna, också ett antal ängslador och en linbasta. I områdets sydvästra del ligger Linneryds marknadsplats med bodar uppförda under 1800-talet. Platsen är en av de få i södra Sverige som fortfarande har stora delar av det ursprungliga bodbeståndet bevarat. Odlingslandskapet är rikt på odlingsrösen och stenmurar, av vilka de senare ofta gör ett imponerande intryck.

Inför framtiden

  • Bebyggelsestrukturen i Rolsmo har fortfarande mycket gamla drag. Det är därför viktigt att ny bebyggelse anpassas till denna och att den sammanhållna karaktären bibehålls.
  • Det är också viktigt att nya hus anpassas till den lokala byggnadstraditionen och att de äldre byggnaderna vårdas så att de kulturhistoriska värdena bevaras. Detta gäller även marknadsplatsens bodar.
  • Det bör betraktas som positivt att den lokala marknadsplatsen fortsätter att användas för sina ursprungliga ändamål.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktiv jordbruk med inslag av en sammansatt markanvändning, av både åkrar och betesmarker.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Sockencentrum, industrimiljö, bruksmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området omfattar kulturmiljöerna kring Ronnebyån inom byarna Dångebo, Dångemåla samt den tidigare byn och bruket Örmo. Endast i begränsad omfattning innehåller landskapet några jordbruksmarker. Istället rör det sig bebyggelsemiljöer av olika slag, som en kyrkby, bruksbyggnader och industribyggnader.

Södra Sandsjö tillhör de yngre sockenbildningarna i Kronobergs län. Genom avsöndring från Linneryd 1598 blev Sandsjö egen socken och kyrkan kom att placeras invid bygdens farled, Ronnebyån.

En kvarn har funnits i Dångeborås sedan 1600-talet. Den nuvarande byggnaden är troligen från 1800-talet och ombyggdes i samband med elektrifieringen 1914. Kvarnen var i drift fram till 1960-talet och ombyggdes därefter till mekanisk verkstad. Kraftstationen anlades 1913, utvidgades tre år senare och nedlades under 1950-talet.

1996 återupptogs elproduktionen. I södra delen av området ligger den äldre industrimiljön i Konga, med bevarade traditioner av Öhrmo järnbruk. Järnbruket anlades 1743 med masugn och gjuterilada.

Fram till 1880-talet drevs järnhanteringen i varierade former varefter den ersattes av sulfitmassatillverkning. I samband härmed kom stora delar av det äldre byggnadsbeståndet att återanvändas. Idag är metallindustri åter den dominerande verksamheten. Parallellt med bruksnäringen bedrevs ett jordbruk som en viktig stödnäring.

Kulturmiljöns värden

Området belyser hur en bygd förvandlats från jordbrukarsamhälle till industricentrum.

Nuvarande kyrka uppfördes 1837 i tidstypiskt byggnadsskick. I kyrkans omgivning ligger en skolbyggnad, prästgården från omkring 1900 och den så kallade Gropanässtugan — en gammal prästgård flyttad till nuvarande plats under 1940-talet. Vägen som leder genom sockencentrum kantas av en representativ och variationsrik småhusbebyggelse uppförd under perioden 1850-1920.

Här har funnits färgeri och garveri, smedja och kopparslageri. Skräddare, målare, träskomakare har verkat här. Strax söder om bygatan ligger hembygdsgården byggd 1818 och ägdes under ett par årtionden av församlingsprästen.

De bevarade byggnaderna i Konga representerar många av de i dag försvunna verksamheterna. Förutom äldre industribyggnader och ruiner är bruksherrgården från 1800-talets mitt bevarad jämte flera arbetarbostäder och förrådsbyggnader. Bruksmiljön omges av ett öppet odlingslandskap med långa rösen.

Dångs verkstäder är en mindre mekanisk industri från sekelskiftet, belägen mellan kyrkbyn och bruksmiljön i Konga och med bakgrund som kvarnmiljö. Här finns också anläggningar för kraftstationen.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anpassas och ansluta till den äldre, kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen.
  • De kulturhistorisk värdefulla byggnaderna, industri betonade om andra är viktiga att bevara och vårdas.
  • En aktiv verksamhet är emellertid viktig för att industrimiljöernas historiska bakgrund ska förstås.
  • De delar av området som fortfarande präglas av ett odlingslandskap bör även i fortsättningen vara föremål för ett aktivt jordbruk.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Odlingslandskap. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Skogsryd ligger i ett svagt kuperat landskap, i söder avgränsat av Ronnebyån. Bebyggelsestrukturen har en spridd karaktär bestående både av agrar gårdsbebyggelse och yngre villabebyggelse.

Odlingslandskapet är småskaligt och åkerarealerna uppsplittrade och avgränsas av betesmarker som i historisk tid utgjort ängsmarker. Inägorna domineras av lövvegetation.

Ännu har inga förhistoriska gravanläggningar återfunnits inom Skogsryd. Det förefaller alltså som att byn etablerades först under medeltid. Vissa fynd av stenålderskaraktär vittnar emellertid om att området kring Ronnebyån som resursområde varit attraktivt långt tidigare.

Östergården respektive Backegården utgjorde egna skifteslag och hade troligen alltid varit särskiljda. Östergården storskiftades med avseende på inägorna 1817 (skogen hade skiftats redan på slutet av 1700-talet) och Backegården laga skiftades 1855. Redan vid det tillfället hade gårdarna Ledbacken och Norrbacken etablerats.

Mellan Östergården och Skogsrydstorp å ena sidan, och Backegården, å andra sidan, löpte en lång fägata som fortfarande syns i fastighetsgränsernas utformning. Denna fägata mynnade i norr, i ett område som ännu kallas för svinavallen. Också Skogskvarn intill Ronnebyån utgjorde ett skifteslag.

Av namnet framgår att här fanns en kvarn etablerad och hade så gjort sedan medeltiden. Vid Ronnebyån uppfördes vid 1750-talet en kvarn som var belägen vid nuvarande brons södra brofäste. Kvarnen brann ner 1928. Den nya kvarnen samt en sågkvarn stod färdiga 1929 och drevs med elektricitet från Lessebo pappersbruks kraftstation en bit uppströms Ronnebyån.

Kulturmiljöns värden

Kulturmiljön i Skogsryd är en sammansatt av äldre agrar bebyggelse, industriella kulturvärden samt ett småskaligt odlingslandskap, som sammantaget ger en viktig bild av samband i äldre tiders landskapsutnyttjande.

I området domineras jordbruksmarkerna av småskaliga åkrar med olika grad av stenröjning, röjningsanläggningar och stenmurar, samt av betesmarker. Den ovan omnämnda fägatan är i huvudsak avgränsad med hjälp av stenmurar och finns alltså kvar, dock igenvuxen.

Byn har ett rikt och varierat byggnadsbestånd med flera välbevarade äldre mangårdsbyggnader av parstugu- och salskaraktär, men också ett antal välbevarade torpmiljöer. Ekonomibyggnaderna i framförallt Östergården och Ledhacken bär flera ålderdomliga drag som ger miljön ett högt kulturhistoriskt värde.

I områdets södra del ligger en samhällsliknande bebyggelse med små bostadshus och tillhörande mindre ekonomibyggnader. Kvarnen i anslutning till Ronnebyån berikar miljön i hög grad. Båda byggnaderna är uppförda i sekelskiftesstil. Byskola och f.d. affär gör bilden av ett äldre lokalt centrum komplett. Till miljön ska också Lessebo kraftstationen räknas, idag i privat ägo.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör etableras i anslutning till den äldre bebyggelsestrukturen.
  • Nya byggnader bör anpassa till den lokala byggnadstraditionen.
  • Den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen bör bevaras och vara föremål för underhåll och, i förekommande fall, restaureringar.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk där markanvändningen är sammansatt av åkerbruk och betesdrift.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Odlingslandskap. Fruktodlingsdistrikt. Inom kulturmiljö av riksintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området omfattar större delen av fastigheterna Segersnäs och Västerbotorp samt delar av fastigheterna Berg, Karatorp, Kärr och Fålaboda. Vemboöbygden breder ut sig på en halvö i Åsnen och ansluter därmed också till Mörrumsåns vattenvägar.

Halvön var innan regleringarna av Åsnen helt omfluten av vatten. Landskapet är småkuperat och odlingslandskapet småskaligt. Den uppsplittrade åkerarealen är på många ställen för södra Åsnenområdet mycket typiskt sätt omvandlad till fruktodlingar, synnerligen viktigt för landskapsbilden. Väsentliga delar av byarnas historiska ängsmarker är idag bevuxna med lövvegetation.

Bebyggelsens struktur varierar mellan de olika byarna från relativt väl sammanhållna klungor, som i Berg, eller mer glest sammanhållna byar, som Västerbotorp.

Områdena i södra Åsnen har varit attraktiva under många årtusenden också har därför avsatt många spår efter bosättningar. I övrigt är spåren från förhistorisk tid få, samtidigt som den livliga aktiviteten under tidig medeltid rimligen har en förhistoria i järnåldern.

Vemboö var under medeltiden sockencentrum i “Hwaem” socken där en gårdskyrka troligen övergått till att bli sockenkyrka. Alltsedan 1200-talet hade Bosgård och Bosholme vid kyrkan ägts av Växjöbiskopen och under senmedeltid tillhör alla ovannämnda fastigheter med sammanlagt 13 gårdar biskopen och domkyrkan. På Bosholme finns idag en medeltida borgruin som utgjort biskopens befästa gård under 1300-talets första hälft.

Godsen indrogs av Gustav Vasa till Kronan och delar gavs i förläning till fogden på Kronoberg. År 1573 fick ståthållaren Kristofer Andersson Grip bl.a. hela Vemboö i förläning. Kristofer halshöggs 1599 på grund av samröre med Sigismund. Trots detta fick så småningom hans söner rätt att förvärva gårdarna på Vemboö. Fålaboda gjordes till säteri omkr. 1620.

År 1721 såldes Vemboögårdarna till Krister Boije på Lidhem och 1812 övergick dessa i bondehänder. Byarnas utägor storskiftades redan 1762-66. Till största delen har inägorna inte storskiftats men laga skifte har skett mellan 1830 och 1860 utom i Segersnäs som delvis skiftats efter 1910.

Bebyggelseförändringarna i samband med skiftena blev emellertid inte stora. Under 1800-talet blev fruktproduktionen, särskilt av äpplen, en viktig inkomstkälla för bönderna i området. Till en början ägde denna rum på förädlade vildaplar på ängsmarken där man också kunde slå gräset under träden. Åkermarken ansågs då fortfarande för begränsad för att kunna avsättas till en sådan produktion.

Under första hälften av 1900-talet tenderade dock odlingarna att bli mer industriella varvid allt mer av åkermarken kom att avsättas till fruktproduktion.

Kulturmiljöns värden

Vemboö utgör en central del av länets södra äppelodlingsdistrikt vars småskaliga odlingslandskap och tydliga uttryck för områdets medeltida betydelse är av ett stort kulturhistoriskt värde.

Fornlämningarna är främst ett mindre antal rösen med hällkistor i från stenåldern/bronsåldern. I området finns dessutom ett stort antal områden med övergiven åkermark (fornåkrar) som i vissa fall kan vara förhistoriska.

Många små områden med övergiven åker s.k. fossil åkermark har genom sitt rika och ålderdomliga forminnehåll bedömts lyda under kulturmiljölagen. Områdets centrala betydelse under medeltiden återspeglas i borgruiner på Bosholme med huslämningar och vallgravar etc.

Lämningarna har i huvudsak daterats till 1300-talets första hälft och troligen har de burit en överbyggnad av trä. På Källarudden i Västerbotorp, finns husgrunder möjligen från samma tid och sammanhang. Odlingslandskapets värden består av stenmurar, odlingsrösen, stentippar etc., men också ett stort antal fruktodlingar. Byggnadsbeståndet innehåller åtskilliga kulturhistoriskt intressanta exempel.

Inför framtiden

  • Ny bebyggelse bör anläggas i anslutning till rådande bebyggelsestruktur samt anpassas till lokal byggnadstradition.
  • Äldre, kulturhistorisk bebyggelse bör bevaras och vårdas.
  • Odlingslandskapets värden är beroende av ett aktivt jordbruk med en sammansatt markanvändning baserad på åkerbruk och boskapsskötsel. I det aktuella området är emellertid också fruktodlingarna viktiga att bevara.
  • Fornlämningar som är central för förståelsen för området historiska bakgrund bör vårdas och vara föremål för informationsinsatser.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Fornlämningsmiljö. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Större delen av området omfattas av skogsmarker som utbreder sig på en ås längs med Ronnebyåns vattenvägar. Delar av de södra partierna, vid gården Vieboda, har agrar prägel och brukas främst genom bete. Markanvändningen är småskalig. I området ligger också ett sommarstugeområde.

Området har varit av central betydelse under hela den förhistoriska eran som kommunikationsled. Dessa samband framträder extra tydligt vid koncentrationer av fornlämningar, i detta fall från bronsåldern och järnåldern. Så småningom, sannolikt under medeltid, kom flera agrara enheter att etablera sig inom området. Hit hörde Vieboda och Fåleboda.

Vieboda bestod under historisk tid av två hemman, Norregården och Södregården, mellan vilka det var en sträcka av 700 meter.

Kulturmiljöns värden

Genom en rik fornlämningsmiljö intill centrala vattenvägar utgör Vieboda-Fålebodaomådet ett värdefullt exempel på en gång viktiga samband i landskapet, som idag mist sin betydelse.

Miljön är rik på lämningar, framför allt monumentala gravrösen och stensättningar, från bronsåldern. Antalet rösen uppgår till 17 stycken och stensättningarna till fyra stycken. De flesta av dessa ligger inom områden med fornåkrar som sannolikt är lika gamla. Här finns emellertid också odlingslämningar från det historiska Vieboda.

På näset mellan Hobergssjön och Lersjön har man återfunnit en fångstgrop. I Fåleboda finns en domarring, sannolikt från järnåldern. Från historisk tid finns lämningar efter koltillverkning. Delar av byggnadsbeståndet i Vieboda är mycket gammalt och har höga kulturhistoriska värden.

Genom området löper den s.k. ”Utvandrarleden”.

Inför framtiden

  • Sambandet mellan fornlämningarna och det agrara landskapet är viktigt att upprätthålla. Ett aktivt jordbruk på de delar som fortfarande hävdas är därför viktigt.
  • Det är angeläget att fornlämningsmiljöerna fortsätter att vårdas och blir föremål för pedagogiska insatser.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Centralbygd, sockencentrum. Kulturmiljö av länsintresse.

Landskapet och dess berättelser

Området omfattar den norra halvan av den historiska byn Väckelsångs marker. Landskapet kännetecknas av en småkuperad terräng och relativt väl sammanhängande åkerarealer. Dessa, med undantag av den utflyttade gården

Torshögens marker, är koncentrerade till en svag höjdrygg (en s.k. drumlin) som löper i nord-sydlig riktning. Varvade med åkerytorna förekommer permanenta betesvallar och hagmarker. Vid Prästgården har dessa värdefulla biologiska värden, bland annat i form av stora ekar.

Längs med åsens krön löper väg 27 mellan Växjö och Karlskrona, en sträckning som ha utgjort landsväg under många århundraden. Bebyggelsen har en spridd karaktär och är agrar till sin karaktär, men här finns också villabebyggelse från olika tider. Särskilt i anslutning till sockencentrumet.

Väckelsång har en mycket lång bebyggelsetradition som åtminstone går tillbaka till yngre stenålder, att döma av de fynd som gjorts i området. Senast under yngre järnålder, sannolikt tidigare, har det funnits en etablerad gårdsbebyggelse och det är troligen då byn också fått sitt namn.

Vid arkeologiska undersökningar 1993 fann man boplatsrester som kunder vara så gamla som bronsålder/järnålder. Under tidig medeltid blev byn centrum i socknen med samma namn och den kyrka som skulle komma att ersättas med den nuvarande 1828 uppfördes.

Väckelsång var en mycket stor by, också i jämförelse med övrig bebyggelse i Värends centralbygder. Vid slutet av medeltid fanns här inte mindre än elva hemman, varav åtta utgjordes av skattehemman, d.v.s ägdes av fria bönder, två ägdes av Växjö domkyrka och ett frälsehemman ägdes av en adelsman.

Redan för de stora skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen hade Väckelsång en spridd bebyggelse. Denna bild förstärktes genom laga skiftet 1836-44.

Kulturmiljöns värden

Väckelsång utgör en centralbygd med mycket lång bebyggelsetradition som tydligt låter sig avläsas i landskapet genom fornlämningar, bebyggelse och äldre sockencentra.

Fornlämningarna utgörs av två älvkvarnshällar, sex rösen från bronsålder, några spridda järnålderslämningar samt två gravfält, det största i anslutning till kyrkan. Detta består av cirka 35 stensättningar och 15 högar. Det har sannolikt varit betydligt större men krympt i samband med jordbruksarbete.

Gravarna härrör sannolikt från yngre järnålder. Intill landsvägen ligger lämningarna efter den medeltida kyrkan. Den nuvarande uppfördes 1828. Nordväst om gamla kyrkplatsen ligger den äldre prästgården, uppförd omkring 1900 i ett för den tiden annorlunda byggnadsskick. En ännu äldre prästgård ligger på Knapagård.

I byn finns förnäma, ibland herrgårdsliknande, mangårdsbyggnader, ofta parstugor, några reveterade men de flesta rödfärgade eller oljemålade i ljusa färger. De reveterade fasaderna kan vara ett stildrag som hämtats från den närbelägna Lidhems herrgård. Till dessa hör i flera fall fina, äldre ekonomibyggnader.

I odlingslandskapet finns såväl totalröjd som stenbunden åker och hagmarker, avgränsade med stenmurar och långsträckta odlingsrösen.

Inför framtiden

  • Landskapet i Väckelsång har stor tålighet för att ny bebyggelse fogas till landskapet. Det är dock av stor vikt att den anpassas till landskapets traditionella bebyggelsestruktur och den lokala byggnadstraditionen.
  • Odlingslandskapets värden och dess samband med bebyggelsens långa kontinuitet kräver ett aktivt jordbruk.
  • Fornlämningar, som exempelvis den medeltida kyrkplatsen, bör vårdas och vara föremål för pedagogiska insatser.

Karta med kunskapsunderlaglänk till annan webbplats

Kontakt