Ängshöken på Öland - fram till 2018

Om publikationen

Löpnummer: 2019:02

Diarienummer:

ISBN/ISSN-nr: 0348-8748

Publiceringsår: 2019

Sidantal: 88

Publikationstyp: Rapport

Sverige ligger i utkanten av ängshökens utbredningsområde. Det finns historiska fynd av ben, som visar att arten funnits på Öland för 1000-tals år sedan. I sen tid finns dokumentation redan 1839 och
sedan 1940-talet häckar den regelbundet på ön. Antalet häckande par ökade långsamt och nådde toppnivåer på ca 45 par under 1980–90-talet. Därefter har antalet minskat och ligger under de senaste åren kring 30 häckande par.
Sammanfattningsvis kan sägas att totalantalet ängshökspar på Öland någon gång runt
millenniumskiftet upplevde en tydlig nedgång. Dessförinnan – mellan 1982 och 1995 – hade agmyrarna i någon mån börjat överges som häckningsplats. Mellan 1996 och 2004 övergavs tokmarkerna i ungefär samma utsträckning (med en viss återhämtning 2010). Från 2014 har de ursprungliga markerna i stort sett övergivits. Ängshöken är för tillfället att betrakta som en åkermarkshäckare även i Sverige. Denna trend ses i stora delar av artens utbredningsområde i Europa. På Öland sker åkermarkshäckningen främst i vall, vilket innebär stora risker för misslyckad
häckning på grund av tidig vallskörd och stor risk för predation.
Ett åtgärdsprogram (ÅGP) för ängshök finns sedan 2011 och fungerar som råd och riktlinjer för länsstyrelsernas arbete. Det har av Naturvårdsverket fastställts gälla t.o.m. 2021. Åtgärdsförslagen genomförs i den mån det finns resurser.
Målet för naturvårdsarbetet är en självreproducerande ängshökspopulation i Sverige och därmed på Öland, vilket är artens huvudsakliga utbredningsområde i landet. För att uppnå detta krävs att varje par i genomsnitt producerar 2,0 ungar per säsong. För att nå målet krävs fortsatt restaurering av naturliga häckningsbiotoper, liksom skyddsinsatser för åkermarkshäckare, under den tid det tar för ängshöken att hitta tillbaka till ”naturliga” habitat.

Kontakt