Genomfört arbete av sanering av förorenade områden i Kalmar län

Identifiering

I Kalmar län har knappt 4000 områden identifierats som potentiellt eller konstaterat förorenade. Dessa finns inlagda i EBH-stödet, den nationella databasen för potentionellt förorenade områden. Objekten innefattar både miljöfarliga verksamheter som är nedlagda eller de som är i drift. Även objekt från andra aktörer har registrerats i EBH-stödet.

I länet ska över 2 000 objekt endast identifieras, det vill säga enbart registreras och inte riskklassats. Länsstyrelsen har tillsyn över 25 anläggningar i drift som har inventerats inom den ordinarie miljötillsynen. Det kvarstår några hundratal verksamheter i drift som kommunerna har tillsyn över och ansvar för att inventera.

Inventering

Inventeringen av förorenade områden i länet fokuserade på att hitta länets värsta områden så snabbt som möjligt. Flera av de objekt som inventerades tidigt har redan åtgärdats eller är klara för åtgärd. Länsstyrelsen skiftade arbetssätt efter några års arbete och inventerade i huvudsak objekten branschvis. Idag är länsstyrelsens inventeringarbete avslutat, inventering av de verksamheter som är i drift sker löpande av länets kommuner.

Undersökningar och utredningar

Länsstyrelsen söker och fördelar statliga bidrag till utredningar och undersökningar av områden som kan vara förorenade och där betalningsansvarig saknas. I de fall inte Länsstyrelsen själv genomför de inledande underökningarna är kommunerna huvudmän och handlar upp undersökningarna. I vissa fall kan Sveriges Geologiska Undersökning agera huvudman. Naturvårdsverket kan lämna bidrag för dessa undersökningar och utredningar.

Åtgärder

I Kalmar län inriktades arbetet tidigt på att hitta de mest förorenade områdena i länet och sedan åtgärda dem. Sedan 1993 har 11 saneringsprojekt genomförts i länet med hel eller delvis finansiering av bidrag från Naturvårdsverket. Många av dessa projekt har haft en anknytning till Emån där förhöjda halter av tungmetaller och andra miljögifter tidigt konstaterades. Denna kunskap ökade den politiska viljan att arbeta med de förorenade områdena.

Förorenade områden som har åtgärdats i Kalmar län med helt eller delvis bidrag från Naturvårdsverket:


Järnsjöns PCB-haltiga bottensediment togs bort under åren 1993-1994 med hjälp av sugmuddring. Massorna deponerades intill sjön.

År 1981 upptäcktes höga PCB-halter i skum på Emåns vatten vid mynningen till Östersjön. Länsstyrelsen Kalmar län startade ett omfattande karteringsarbete för att hitta PCB-källan. I mitten av 1980-talet kunde man konstatera att Järnsjön, utanför Järnforsen i Hultsfreds kommun, var orsaken till det mesta av PCB:et i Emåns vatten. Järnsjöns sediment visade sig innehålla ca 400 kg PCB. Sedimenten läckte varje år 6-8 kg PCB till Emån.

Under perioden 1988-1991 gjordes en stor mängd utredningar i Naturvårdsverkets regi. Dessa ledde bl a fram till hur mycket sediment som skulle tas upp, förslag till sanerings- och avvattningsmetoder. Hösten 1991 tog Hultsfreds kommun över ansvaret för saneringsprojektet. Underlag och erforderliga tillstånd till saneringen fick kommunen under 1992.

Själva saneringen av Järnsjön utfördes under 1993 och 1994. Arbetena startade i maj och avslutades i december respektive september. De PCB-innehållande sedimenten togs upp med hjälp av ett sugmudderverk, speciellt utformat för känsliga miljöer där spill från muddringen i möjligaste mån skall undvikas. Muddrat sediment pumpades från mudderverket till en avvattningsanläggning. Avvattningen utfördes med silbandspressar som var i drift dygnet runt samtliga veckodagar. Avvattnat sediment lades i en deponi (upplag) beläget ca 200 meter väster om Järnsjön.

Totalt muddrades ca 147 000 m3 sediment från Järnsjöns botten. Muddringsdjupet varierade från 40 till 160 cm. Den östra delen av Järnsjön innehöll ca 325 kg PCB varför denna del muddrades i skydd av en geotextilskärm för att minimera PCB-läckaget till Emån.

Allt saneringsarbete följdes noggrant genom en omfattande miljökontroll. Via mätstationer upp- och nedströms sjön samt vid avvattningsanläggningen kunde vattenkvaliteten i Emån mätas kontinuerligt. Styrande parametrar för arbetena var grumling (turbiditet) och PCB-halt. Grumling är ett mått på hur mycket spill det förekommer från själva muddringen. nanogram per liter respektive 8,1 nanogram per liter.

Projekterad mängd PCB, för sanering, i Järnsjön var 399,2 kg. Av denna mängd har 98,7 % (393,8 kg) tagits upp och lagts på deponin. Största mängden, 323,8 kg, kommer från östra sidan, medan resterande mängd 70 kg kommer från västra sidan. Från avvattningsanläggningen har 0,2 kg PCB återgått till Emån. Läckaget till Emån från sedimenten och muddringsspill har under saneringen uppgått till 2,3 kg (att jämföra med 6-8 kg/år före saneringen).

Före, under och efter saneringen har effekterna i grundvatten, luft, mark, sediment och ytvatten kontrollerats av ett omfattande undersökningsprogram.

Kostnaden för saneringen har uppgått till cirka 45 miljoner kronor. Denna har delats mellan Naturvårdsverket (30 miljoner), Modo (12 miljoner) och Hultsfreds kommun (3 miljoner).


Muddring av Järnsjön Foto: Efterbehandlingsgruppen Länsstyrelsen Kalmar län

Kontakt: Anders Svensson
Telefon: 010-2238594

E-post till Anders Svensson

Vid Jungnerholmarna i Mönsterås kommun tillverkades batterimassor och marken blev kraftigt förorenad av bly, kadmium och nickel. Området är numera sanerat.

Jungnerholmarna i Fliseryd är ett naturskönt område med gamla industriella anor. Här fanns ett krutbruk vars verksamhet startade på 1740-talet och upphörde på 1880-talet. Området omfattar en fastlandsdel invid Emån samt ett antal större holmar omflutna av Emån och dess kvillar.

Waldemar Jungner startade verksamheten för att utveckla och exploatera sin uppfinning av den alkaliska ackumulatorn. Under denna period tillverkades främst batterimassor till nickel/kadmiumbatterier, det förekom också återvinning av bly ur kasserade blybatterier. Vid verksamhetens nedläggning 1975 var byggnader och mark kraftigt förorenade av bly, kadmium och nickel.

Arbetet med efterbehandlingen genomfördes under 1998-1999. Alla industribyggnader revs eftersom de var kraftigt förorenade. Under 2002 transporterades de förorenade massorna till kommunens avfallsanläggning Mörkeskog för deponi och projektet avslutades därmed.

Emåns nedre delar är fortfarande påverkade av de tidigare vattenutsläppen från batterifabriken. Påslaget av kadmium nedströms Fliseryd är stort och allt tyder på att gamla utsläpp lagrats i sedimenten och att dessa långsamt läcker till Östersjön.

 

Jungerhomarna innan sanering

Historisk bild på Jungnerholmarnas industriområde

Kontakt: Anders Svensson
Telefon: 010-2238594

E-post till Anders Svensson

Örserumsviken i Västerviks kommun är en vik av Östersjön utanför det nedlagda Westerviks pappersbruk. Där hade höga halter av PCB och kvicksilver ansamlats. Efterbehandlingen avslutades under 2004.

Örserumsviken är en vik av Östersjön utanför det nedlagda Westerviks pappersbruk. Stora fiberbankar har ansamlats i den inre delen av den så kallade Fabriksviken. Fibermassorna innehåller kvicksilver och under åren 1979-80 muddrades de mest förorenade delarna av viken och fibermassor lades upp på land. Vad som inte var känt vid den tidpunkten var att även stora mängder PCB fanns i massorna.

Omfattande undersökningar gjordes 1994-1999 av miljöförhållanden, ansvarsfrågor och saneringsmetoder. I mars 2000 ansökte Västerviks kommun hos miljödomstolen i Växjö om att få genomföra sanering. 

Pengar beviljades i det lokala investeringsprogrammet (LIP). I juni 2000 anslog Naturvårdsverket ytterligare 40 miljoner kronor till projektet och saneringen kunde därmed börja. Totala kostnaden slutade på 115 miljoner kronor.

170 000 kubikmeter sediment har placerats i en deponi i anslutning till viken. En effektuppföljning genomfördes under år 2005, hela undersökningsprogrammet upprepades med syftet att kontrollera att målen uppnåtts. Linnéuniversitet i Kalmar har följt upp hur växt- och djurlivet återkoloniserar den rena viken efter saneringen. 

Analyser av fiskar fångade i viken har det kunnat konstateras att åtgärderna i Örserumsviken har gett snabba positiva effekter genom minskade halter av såväl kvicksilver som PCB i abborre. Resultaten tyder på att man ur miljögiftssynpunkt nu kan äta abborre som fångats i Örserumsviken.

 

Muddringsfarkost i Örserumsviken

Muddringsfarkost i Örserumsviken Foto: Efterbehandlingsgruppen Länsstyrelsen Kalmar län

Kontakt: Anders Svensson
Telefon: 010-2238594

E-post till Anders Svensson

Sanering av områdena f.d. Ruda Exportträ och f.d. Ruda Glasbruk, initierades av Högsby kommun 1989. De första undersökningarna för att spåra föroreningar gjordes på Exportträområdet i direkt anslutning till tryckimpregneringsanläggningen. Höga halter av arsenik, koppar och krom upptäcktes ytligt i marken. I samband med att vattenprovtagningar utfördes vid Exportträområdet upptäcktes även arsenik på ställen som inte kunde kopplas till verksamheten vid den nedlagda tryckimpregneringsanläggningen. Efter ytterligare utförda provtagningar spårades källan till en dagvattenbrunn uppströms impregneringsanläggningen vid Andrées väg, Glasbruksområdet. På fastigheten har det bedrivits glasindustri mellan åren 1920 och 1970. Produktionen har varierat men det har huvudsakligen varit hushållsglas, hårdglas och i viss mån prydnadsglas som tillverkats.

Högsby kommun initierade projektet 1989 i samband med konkursen av Ruda Exportträ AB. Området Ruda Exportträs huvudsakliga föroreningskälla bestod av arsenik, koppar och krom från impregneringsmedlet Boliden K33 som även innehåller zink. På fastigheten fanns även föroreningar från doppimpregnering innehållande främst klorfenoler och dioxiner. Dessutom hade föroreningar som bl.a. bly och cancerogena PAH identifierats bland skrot och annat avfall, nedgrävt i områdets nordligaste del. Mängden förorenad jord beräknades i huvudstudieutredningen till ca 60 000 ton över ett område som är 35 000 m2 stort (ca 25 % av den totala fastighetsytan).

Den dominerande föroreningen på Ruda Glasbruk var arsenik. Det förekom också förhöjda halter av kadmium, barium, koppar och bly. Totalt i huvudstudieutredningen beräknades mängden förorenad jord och glasavfall uppgå till ca 20 000 ton över ett område som var 10 000 kvadratmeter stort.

Högsby kommun beviljades bidrag till en fördjupad huvudstudieutredning år 2000 efter en tioårsperiod av aktivt engagemang från Högsby kommun. I maj 2004 erhölls tillstånd för åtgärderna och entreprenadarbeten kunde påbörjas juni 2004. Entreprenaden slutbesiktigades 29 november 2005.. Allt som allt togs mer än fem ton arsenik omhand. Föroreningarna är säkert förvarade i den 12 meter höga deponikullen norr om den tidigare impregneringsplatsen. Deponin har tät topp och botten och har getts namnet ”Rudablick”. I projektet pågick miljökontroll till 2013.

 

Kontakt: Anders Svensson
Telefon: 010-2238594

E-post till Anders Svensson

Sanering har skett av förorenade sediment i Övre och Nedre Svartsjön i Hultsfreds kommun. Under våren och sommaren 2006 muddrades sjöarna på sammanlagt 166 500 kubikmeter sediment. De förorenade sedimenten bestående av kvicksilverhaltiga fibermassor från pappers- och massaindustrin har lagts i geotuber som har avvattnats och deponerats på ett närliggande landområde.

Övre och Nedre Svartsjön är belägna ca 5 km uppströms Pauliströmsåns mynning i Emån. Pauliströmsån med omgivningar är en miljö av vildmarkskaraktär med artrik bottenfauna och stora naturvärden. Nedströms Pauliström är ån ett av de få större vattendrag som inte rensats på sten för att underlätta flottning och är därför mycket sten- och blockrik. Bland naturvärdena kan nämnas starka populationer av flodpärlmussla och öring samt förekomsten av utter. Pauliströmsån mynnar i Emån som är ett av de mest värdefulla vattendragen i södra Sverige vad gäller geologi, biologi och landskapsbild. Naturen i avrinningsområdet är mycket varierad vilket ger förutsättningar för en god biologisk mångfald både på land och i vatten. Av dessa anledningar har hela Emåns huvudfåra och flera biflöden, däribland Pauliströmsån, utpekats som riksintresse för naturvården enligt 2 kap 6 § naturresurslagen.

Svartsjöarna har under lång tid fungerat som sedimentationsbassänger för cellulosafiber som släppts ut från Pauliströms bruk i Vetlanda kommun, ca 3 km uppströms sjöarna. Pauliströms bruk har varit i drift sedan år 1900. Före 1960-talet saknade skogsindustrierna utrustning för att rena processavloppsvattnet från fiber. Stora mängder cellulosafiber släpptes därmed ut till angränsande vattendrag. Fiberbankar har därför ansamlats på många platser. Under en period från början av 1940-talet till mitten av 1960-talet användes fenylkvicksilver för att impregnera massan och undvika slembildning i processen. Flera av fiberbankarna innehåller därför betydande kvicksilvermängder. De totala fiberutsläppen från Pauliströms bruk har uppskattats till mellan 15 000 - 20 000 ton. Större delen av dessa har sedimenterat i Övre Svartsjön som är den första sjön nedströms Pauliström, men fiber har även transporterats vidare till Nedre Svartsjön. Sjöarna är relativt små (12 respektive 25 hektar) men ursprungligen ganska djupa klarvattensjöar. Tidigare provtagningar har dock påvisat förekomst av kvicksilverförorenade sediment i båda sjöarna.

Saneringen av Övre och Nedre Svartsjön är ett efterbehandlingsprojekt där 256 000 m³ kvicksilverförorenade fibersediment har muddrats. Utsedd entreprenör, DEC-DI, har muddrat förorenade bottensediment, samt avvattnat och deponerat massorna på ett närliggande landområde. Projektet drevs av Hultsfreds kommun och finansierades med statliga medel från Naturvårdsverket genom Länsstyrelsen. Industrin har delfinansierat saneringen med ca 21 Mkr. Huvudansvarig för Svartsjöprojektet var Hultsfreds kommun. Den totala projektkostnaden är ca 120 MSEK.

Det som är utmärkande för föroreningssituationen i Svartsjöarna är en process som heter metylering. Fibersedimenten har orsakat syrebrist i vattnet. Syrebrist, hög temperatur och mikroorganismer, omvandlar kvicksilver till en giftigare form, metylkvicksilver, som lagras i organismer och anrikas uppåt i näringskedjan. Då blir halterna kvicksilver i fisk så hög att den inte bör konsumeras och utgör ett hot mot mink, utter och fiskätande fågel. Alltså trots att halterna kvicksilver är relativt låga är förutsättningarna kraftfulla för metylering.

Totalentreprenör var konsortiet DEME Environmental Contractors-Dredging International (DEC-DI) som har sitt huvudkontor i Belgien. Konsortiet har mångårig och god erfarenhet av liknande miljöprojekt utomlands. Saneringsarbetena i Svartsjöarna innebar att kvicksilverförorenade sediment muddrades och pumpades till deponiområdet in i s.k. ”geotuber”. Det var första gången denna teknik användes i Sverige. Geotuber är långa geotextilrör, med små porer som är genomträngliga för vatten men inte för de muddrade sedimenten. Geotuberna är vanligtvis 50 m långa och ca 5 m i diameter. Geotuberna placerades i ett särskilt iordningsställt deponiområde där avvattning av muddrade sediment skedde, därefter täcktes geotuberna med jordmassor. Producerat lakvatten från geotuberna renades och kontrollerades kontinuerligt innan det släpptes ut i recipienten. En biologisk reningsanläggning anlades med kapacitet att hantera upp till 3000 kubikmeter förorenat vatten per dag. Huvudman för Svartsjöprojektet är Hultsfreds kommun. Kommunen har upphandlat Empirikon AB för projektledning. Som projektledningsfunktion svarar Empirikon för organisering, utarbetande av rutiner samt planering och ledning av projektet. Empirikon hade samma roll vid saneringen av Järnsjön. Till projektgruppens förfogande står specialister inom olika ämnesområden.

Syftet med efterbehandlingen av Övre och Nedre Svartsjöarna var att återställa förhållandena för djur och växter i sjösystemet till förhållanden liknande de som rådde innan det utsattes för föroreningar från Pauliström bruk. Även kunskap rörande efterbehandlingsteknik och miljöförhållandena i närområdet skulle tillvaratas under projektets genomförande.

De övergripande åtgärdsmålen för efterbehandlingsarbeten inom Svartsjöprojektet var:

  • att minska belastningen av kvicksilver till en nivå som medför att risken för negativa effekter på vattenlevande organismer är liten och att kvicksilverhalterna i Svartsjöarnas fisk på sikt minskar till samma nivå som fisk uppströms.
  • att minska syretäringen som lagren av sedimenterade cellulosafibrer medför och därmed skapa förutsättningar för en mer naturlig miljö.

Ett annat sätt att uttrycka målsättningen med åtgärderna är att sådana förhållanden i sjön skulle återskapas att den åter skall fungera som en naturlig kvicksilverfälla.

Gjorda erfarenheter från projektet finns dokumenterade i en erfarenhetsrapport som kan beställas från kommunen och Länsstyrelsen.

Utvärderingen av resultaten byggde på omfattande miljökontroll före och efter åtgärden. Hänsyn togs till kvicksilverflöden uppströms Svartsjöarna och till kvicksilverhalter i biota i referenssjön Enegrenen. Slutsatsen är att de uppställda målen med åtgärden i stort sett infriades (jfr avsnitt 2.3, 7.5 samt 9.1). Svartsjöarna utgör inte längre en potentiell källa för omfattande spridning av kvicksilver, eftersom praktiskt taget allt kvicksilverkontaminerat fibersediment har avlägsnats. Koncentrationerna av metylkvicksilver i Pauliströmsån nedströms Svartsjöarna har i det närmaste halverats. I Svartsjöarna själva har koncentrationerna av totalkvicksilver och metylkvicksilver i vattnet i och under termoklinen sjunkit med 50–75 respektive 75–90 %. I Övre Svartsjön har metylkvicksilverhalten sjunkit med 80 % i zooplankton och med 30 % i fisk (abborre 1+ och 1-kg gädda). I Nedre Svartsjöarna var haltminskningarna något mindre. I båda sjöarna var minskningen av kvicksilverhalterna i fisk statistiskt signifikant. I referenssjön skilde sig inte kvicksilverhalten i fisk mellan före och efter åtgärden. Kvicksilverhalterna i Svartjöarnas fisk kan tänkas sjunka ytterligare som ett resultat av gradvis ökad produktion av biomassa och ökade tillväxthastigheter. En snabbare minskning av fiskens kvicksilverhalt skulle möjligen kunna åstadkommas genom att kvarvarande fibersediment i strandzonen avlägsnas. Av praktiska skäl kunde inte strandzonen muddras. Det är emellertid oklart hur mycket fiber som har kvarlämnats utanför det muddrade området. Nedbrytningen av fiber bör ha skett relativt snabbt i den väl syresatta strandzonen. Det var troligen ett korrekt beslut att inte muddra den södra, grunda delen av Nedre Svartsjön, eftersom sedimenten inte innehåller fiber och kvicksilvermängden är förhållandevis liten. Kvicksilverhalterna i ytsedimentet är tämligen höga (upp mot 1 mg Hg/kg ts), men metylkvicksilverhalterna är låga och det oxiderade ytsedimentet motverkar att kvicksilvret mobiliseras.

 

Kontakt: Anders Svensson
Telefon: 010-2238594

E-post till Anders Svensson

Vid Gladhammars gruvfält i Västerviks kommun, har brytningen orsakat höga halter av tungmetaller i vattendragen nedströms.

 Utläckaget av tungmetaller har reducerats genom efterbehandlingsåtgärder år 2011. Det var ett omfattande arbete med att flytta ca 35 000 m³ varp och slagg från bergets överyta ner till sjön. Avfallet lades under vattenytan i Tjursbosjön för att minimera tillgången till syre och på så sätt stoppa vittringen och lakningen av tungmetaller. Det starkt giftiga arsenikhaltiga avfallet som tidigare låg vid sjöns strand har körts till externt omhändertagande. För att minska flödet av vatten från själva gruvan och ut i Tjursbosjön har Stollgången pluggats. En ca 50 m³ stor betongplugg krävdes för att få en tät plugg i den 2 × 4 m vida öppningen. Stollgången var det dräneringsschakt som avledde gruvvatten till sjön.

Gladhammars gruvfält har nyttjats för brytning av järn, koppar och kobolt från 1500-talet fram till 1800-talets slut. Verksamheten hade genererat stora mängder avfall i form av varp, slagg, lakrest och anrikningssand som låg utspritt inom området och även i Tjursbosjön. Vittring hade lett till utläckage från dessa avfall och tillsammans med utläckande vatten från gruvan själv har det orsakat skador och en påverkan på nedströms liggande sjösystem. De höga halterna av koppar och kobolt gjorde att sjöarnas växt- och djurliv var utslaget till stor del. För att följa upp åtgärderna kommer återhämtningen i vattensystemet att studeras i flera år. Projektet har finansierats av bidrag från Naturvårdverkets och med en insats från Västerviks kommun.

 

Holländarfältet vid Gladhammars gruvor efter åtgärd. Foto: Christian Brun

Holländarfältet vid Gladhammars gruvor efter åtgärd. Foto: Christian Brun

Kontakt: Anders Svensson
Telefon: 010-2238594

E-post till Anders Svensson

En bidragsfinansierad åtgärd har genomförts våren 2016 av dioxinförorenad jord i Bullebo, Vimmerby kommun. Med Statens Geologiska Undersökning som huvudman har det mest förorenade platsen vid sågverket sanerats.

Vid dopplatsen har jorden grävts upp och forslats bort för extern mottagning. Dessa miljögifter är de som man oftast hittar på platser där sågverk funnits och där man förr behandlade virket mot svampangrepp genom neddoppning i kar med bekämpningsmedlet.

Mer information

Huvudstudierapport Einar Johansson sågverkPDF

Resultatredovisning Einar Johanssons sågverkPDF

SGU:s webbsida om dioxin och sågverklänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

 

Kontakt: Anders Svensson
Telefon: 010-2238594

E-post till Anders Svensson

Åtgärder har genomförts för att trygga människors hälsa och minska påverkan på miljön.

I Högsby kommun har funnits två glasbruk. Ruda glasbruk sanerades från föroreningar för mer än 10 år sedan. För det andra glasbruket, Björkshults glasbruk har kommunen med bidragsmedel från Naturvårdsverket låtit genomföra saneringsåtgärder under 2014 och 2015. Inom stora delar av glasbruksområdet har äldre glasbruksavfall innehållande arsenik, barium, bly och kadmium använts som utfyllnadsmassor. Slutsatsen blev att åtgärdsbehovet är stort därför att halterna av främst arsenik innebär hälsorisker och att föroreningarna konstaterats spridas via grundvatten till Badebodaån. Högsby kommun har sökt bidrag för att åtgärda problemet. 29 000 ton förorenade massor har nu grävts bort för omhändertagande på en mottagningsanläggning. Nu pågår efterföljande miljökontroll och framtagande av slut- och erfarenhetsrapport.


Saneringen av Björkshults glasbruk

Saneringen av Björkshults glasbruk Foto: Efterbehandlingsgruppen Länsstyrelsen Kalmar län

Kontakt: Anders Svensson
Telefon: 010-2238594

E-post till Anders Svensson

Vid Pukebergs glasbruk, lokaliserat strax sydost om centrala Nybro, började glastillverkningen 1871. Den omfattande produktionen och långa verksamhetsperioden medförde att en av landets största glasdeponier fanns här. Åtgärder genomfördes under 2016 och 2017.

Nybro kommun genomförde detaljerade miljötekniska markundersökningar, huvudstudie, vid Pukebergs glasbruk som en följd av Glasbruksprojektet som kartlade behovet om ökad kunskap kring glasbruk.

Huvudstudien, som färdigställdes våren 2012, visade att det finns ca 35 000 m3 förorenade massor som behöver åtgärdas, vilket gjorde Pukeberg till ett av de mest förorenade områdena i glasriket. Under 2014 beviljade Naturvårdsverket bidrag för åtgärdsförberedande undersökningar och projektering av åtgärder, vilket huvudsakligen genomfördes under 2015. Baserat på resultatet lämnades ansökan in till Naturvårdsverket för att genomföra entreprenaddelen av åtgärden. Våren 2016 beviljade Naturvårdsverket bidrag för att under 2016 och 2017 genomföra åtgärder vid Pukebergs glasbruk. Projektet slutredovisas våren 2018.

 

Pukebergs glasbruk 2017

Pukebergs glasbruk 2017 Foto: David Lokrantz

Kontakt: David Lokrantz
Telefon: 010-2238589

E-post till David Lokrantz

 

 

Filmen togs fram i samband med Länsstyrelsens julkalender 2018.

Kontakt