Världsarvet Södra Ölands odlingslandskap

Gröna och rapsgula åkerfält åtskiljs av en allé i lövsprickning. I fonden är ett par byggnader och ett blått hav, himlen är blå med vita moln.

Foto: Ann Moreau

Vad är världsarv?

FN-organet UNESCO antog världsarvskonventionen 1972. Konventionen skyddar kultur- och naturobjekt, och tanken är att världsarven ska överlämnas till kommande generationer i gott skick. Med en utnämning till världsarv följer krav på att skydda de värden som finns inom området.

Södra Ölands odlingslandskap fördes in på världsarvslistan år 2000, med Världsarvskommitténs motivering: ”Södra Ölands landskap är präglat av dess långa kulturhistoria och anpassningen till de naturliga förutsättningarna i form av platsens geologi och topografi. Södra Öland är ett unikt exempel på mänsklig bosättning där de olika landskapstyperna på en enskild ö tagits till vara på ett optimalt sätt.”

I världsarvsområdet Södra Ölands odlingslandskap kan vi bättre än på många andra håll följa berättelsen om människans och naturens samspel genom årtusenden. Här har förfäderna till dagens bönder format det landskap som nu är ett världsarv. Anpassningen till öns naturliga förutsättningar har skapat en unik biologisk mångfald och bevarat enastående miljöer och fornlämningar.

Människan & markerna

Öland är till ytan Östersjöns tredje största ö, varav världsarvsområdet utgör drygt en tredjedel. Ön har varit bebodd av människan sedan inlandsisen drog sig tillbaka. Men människans påverkan blev genomgripande först under yngre stenåldern då man började bedriva jordbruk och boskapsskötsel. I landskapet finns husgrunder och murar efter järnålderns bönder.

I äldre tider gjordes en indelning i inägojord och utmark. Inägorna bestod av åker och äng, medan utmarkens alvar och sjömarker användes som betesmarker. Utmarkerna är säregna och artrika miljöer.

När jordbruket förändrades under 1800-talet upphörde indelning i inägor och utmark på svenska fastlandet och på andra ställen i Europa. Utmarken övergavs och blev skogsmark. På Öland bevarades den gamla indelningen, eftersom naturförutsättningarna inte tillät något annat.

Idag odlar ölänningarna den jord som odlats sedan många generationer tillbaka och låter sin boskap beta de marker som har betats i tusentals år. Detta är grunden i det öländskavärldsarvet.

Bebyggelse från medeltid till 1800-tal

Det var under mitten av 1200-talet och i början av 1300-talet som jordbrukslandskapet delades in i inägojord och utmark Åker- och ängsområden samlades ihop till ett enda stort gärde som alla byns gårdar ägde andelar i. I kanten mellan inägojorden och utmarken samlades gårdarna på en gemensam bytomt. Varje gård fick sin del av bytomten och bildade radbyar där gårdarna låg på rad längs landsvägen. Ju bredare tomten var desto större andel hade gården i byns inägojord.

För att skydda grödorna från tamboskap och vilda djur hägnades åker och äng in med stenmurar. Utanför byarnas gärden låg utmarken - alvar- och sjömarker - där boskapen gick på bete under sommaren. Fåren vallades av en herde.

Så fungerade byarna fram till 1800-talets första hälft då byarna skiftades. Syftet var att fördela all jord mellan byns gårdar. Alla fick del i de olika markslagen som fanns, det vill säga åker, äng, alvar och sjömark. Vid den här tiden byggdes många av de typiska öländska stenmurarna.

Hitta hit

Med bil ta väg 137 över Ölandsbron, därefter väg 136 söderut vid Färjestaden.

Med buss åker du från Centralstationen i Kalmar mot Färjestaden eller Mörbylånga.

Med båt tar du färjan Dessie som går sommartid mellan Kalmar och Färjestaden.

Kontakt

Kulturmiljöenheten

Länsstyrelsen Kalmar län

Telefon 010-223 80 00 (växeln)