Hammarsmedjan i Orrefors

Det anrika Orrefors startade som ett järnbruk på 1700-talet. Järnbruket inledde en storskalig sågverksrörelse under slutet av 1800-talet som några år senare kompletterades med ett glasbruk. Från järnbruksepoken finns en hammarsmedja och gnistugn byggda 1841. Hammarsmedjan i Orrefors är ett levande byggnadsminne där industrihistoria både kan ses och kännas i marken när hammaren drar igång.

År 1726 fick Lars Johan Silfversparre rättighet att anlägga ett järnbruk på Orranäs säteris ägor. Järnbruket fick namnet Orrefors. På bruket fanns masugn, hammarsmedja och knippsmedja. Under senare delen av 1700-talet utökades bruket med en spiksmedja. Orrefors var i mitten av 1800-talet Kalmar läns största stångjärnverk. Trots att myrmalm fanns kring Orrefors var detta inte tillräckligt utan bergmalm importerades från Bergslagen.

Orrefors var ett modernt järnbruk med de senaste inom järntillverkningen som blåsmaskin, vällugn, rostugn och franche-comtéugn som var en täckt så kallad dubbel ugn. Under 1880-talet upphörde stångjärnstillverkningen vid Orrefors men manufaktursmidet fortsatte ännu några år. Fram till 1896 var det full drift i hammarsmedjan med sex mans arbetsstyrka. Därefter arbetade endast tre man tills järnhanteringen slutligen lades ned 1914. De sista åren innan hammarsmedjan helt upphörde med sin verksamhet gjordes symboliskt en smälta om året för att bevara privilegiet från 1726. Vid Göteborgsutställningen 1923 ställdes blåsmaskinen ut som tillhörde hammarsmedjan för att visa en bit svensk industrihistoria. Blåsmaskinen är återbördad till hammarsmedjan.

Genom ideella krafter i bygden fungerar nu återigen vattenhjulet, blåsmaskinen, smälthammaren och vattenrännan.